| Historik
Gävle - korthistorik
Gävles äldsta privilegium är från 1446. Staden nämns som tingsplats 1432 och 1442. Den finns med i ett sentida utdrag ur Erik av Pommerns skattebok 1413, dock utan angiven skattesats. Förmodligen rör det sig om ett sentida tillägg till originalhandlingen. Staden bör ha till kommit "senast början av 1400-talet".
Fisket var betydelsefullt för stadens uppkomst. Även utrikeshandeln var viktig. I privilegiebrevet 1491 omtalas stadens utrikeshandel och seglation. 1502 lyckas Stockholm få igenom ett förbud mot Gävles och andra konkurrenters utrikeshandel. Förbudet var ett led i striderna mellan Sten Sture och kung Hans, där Stockholm lämnat sitt stöd åt den förre.
Jordbruket var viktigt för stadens basförsörjning. Borgerligt uppodlade "vretar och täppor" nämns i ett kungligt brev 1557. Stadsjorden utökades ytterligare genom en kunglig donation av Karl IX 1602.
År 1561 fick Gävle en kraftig höjning av årsskatten från 200 mk till 1000 mk. Höjningen kompenserades emellertid med vissa lättnader av andra pålagor. På 1560-talet gjordes en tillfällig indragning av Gävle stads privilegier, tillsammans med Enköping, Västerås och Uppsala, på grund av en tvist om städernas leveransskyldigheter till Sala gruva.
Från 1612 till 1620 hörde Gävle till änkedrottning Kristinas livgeding. På 1630-talet låg staden en tid under Maria Eleonoras (Gustav II Adolfs maka) livgeding.
Genom kungligt brev 1621 och privilegiebekräftelse 1622 fick Gävle rätt att bygg kvarnar och hammarsmedjor i Gavle- och Testeboåarna. Staden fick också Alderholmen i kronodonation för att användas till skeppsbyggeri.
Privilegierna visar att Gävle hade en expansionsperiod fram till 1600-talets början. En följande tillbakagång kan också följas i privilegiebreven. Med 1636 års handelsordinantia förbjöds utländska skepp att segla till Gävle och Gävle-skeppen tvingades in till Stockholm för tull. Detta innebar en kraftig omväg för stadens utrikesseglation. Staden återfick seglationsrätten av Karl XI 1673, men det dröjde innan handel och sjöfart tog fart på nytt.
Förutom kyrkan saknade det äldre Gävle stenhus. Först med Gävle slott byggdes ett större stenhus. Detta gjorde staden mycket brandkänslig. År 1569 drabbades staden av en ödeläggande brand. Samma sak inträffade 1776, då mer än hundra gårdar ödelades. Så sent som 1869 inträffade ytterligare en stor stadsbrand.
Den gradvisa uppgrundningen av Gavleån tvingade stadsbebyggelsen österut. Gävle stadsplan mättes upp 1646, av Nicodemus Tessin d. ä., som ett led i ett större kungligt uppdrag att kartlägga och utarbeta regleringsprojekt i några norrlandsstäder. Mot slutet av 1600-talet och 1700-talets förra del expanderade bebygelsen mot norr och söder.
Fiske och handel var stadens huvudnäringar. Importen dominerades av salt, öl, kram och viktualier, exporten av stångjärn och råkoppar samt lax, tjära, bräder, hudar och skinn mm.
På nuvarande slottsplatsen låg sannolikt en kungsgård under 1400- och 1500-talen. 1579 talas om planer på en korsvirkesbyggnad som kunglig bostad. Byggnadsarbeten kom igån 1583. Då handlade det i stället om ett stort stenhus. Slottet var till det yttre nästan färdigt när Johan III, byggherren, dog 1593. Ståthållaren över Gästrikland fick bostad i slottet år 1600. Landshövdingarna utförde reparationer på det då förfallna slottet under 1650- och 60-talen.
År 1669 flyttades Stockholms gymnasium till Gävle.
Gävles kopparexport drabbades av de två kopparmonopolen 1580-1683. Vid 1600-talets början (1600,04,13) hade staden ca 10% av riksexporten. 1615-21 hade andelen sjunkit till 1/2 %. Smugglingen var betydande. Den blev ett argument astt dra in Gävle i det bottniska handelstvånget.
Järnexporten från Gävle 1534-1621
osmundj andel av stångjärn andel av
| År | skpd riket | skpd [Gävle] | % | riket % |
| 1534-60 | 3000 | 300 | 10-15 % | obetydl. |
| 1574-76 | 2000 | 300 | 15 % | |
| 1613-21 | 2400 | 700 | 29 % | 9-10 % |
Järnet var Gävles viktigaste exportvara. Den näst viktigaste vid 1500-talets mitt var skinn och hudar. 1559 utfördes 19000 st till 8000 dalers värde. Andelen av riksexporten bör ha varit drygt 2 %. Under Gustav II Adolfs tid hade denna export från Gävle, liksom motsvarande export från riket, sjunkit markant.
Exporten av trävaror var expansiv. Kronosågar grundades från 1500-talets mitt av Gustav Vasa och dennes söner. Trähanteringens gamla centra låg däremot i Götalandskapen, vars städer dominrade utförseln av denna vara.
Brädexporten från Gävle 1550t-1620t:
| tolfter | andel av riket % |
| 1550talet | 550 | högst 5 % |
| 1570talet | 500 | |
| 1580talet | 980 | |
| 1590talet | 700 | |
| 1600talet | 700 | |
| 1610talet | 920 | |
| 1620talet | 1130 | ca 10 % |
Tjäran spelade obetydlig roll i Gävles export. Strömming var en viktig stapelvara för den inre handeln, men obetydlig inom exporten.
Gävle var en av de främsta stapelorterna under äldre vasatid. På 1550-talet var hamnen i Gävle den 3-4 i riket, på 1590-talet var den näst störst, år 1615 låg den 4:a (efter Heckscher). Utrikeshandeln förefaller inte ha expanderat. Tullräkenskapernas utförselvärden visar ingen långsiktig expansion.
daler
1559 |
21358 |
1560 |
21094 |
1573-76 |
15881 |
1590 |
36000 |
1594 |
48000 |
1600 |
21000 |
1604 |
48000 |
1609 |
27000 |
1617 |
21405 |
1619 |
43968 mv 17-19 32455 |
Tas hänsyn till ändringar i silvervärdet innebär siffrorna oförändrade kvantiteter fram till Karl IX:s tid. Därefter en minskning med över 30 %.
Viktigaste importvarorna var salt och textilier.
Saltimporten minskade:
tunnor
Minskningen var delvis en följd av en allmän övergång till konsumtion av färsklivsmedel och ett därav avtagande saltbehov. Riksimporten av salt sjönk från 25 % 1559 till 13 % 1613. På grund av fiskets betydelse spelade saltet en jämförelsevis stor roll i Gävles import.
Gävles export under 1500-talets förra del var orienterad mot de nordtyska hansestäderna. Staden hade också en viss seglation på Baltikum. Kronans strävan att öka handelskontakten med Holland gav en kortvarig högkonjunktur i Gävle på 1550-talet. Efterfrågan gällde då främst trävaror, hudar och skinn samt i viss utsträckning järn. Den holländska förbindelsen upphörde under nordiska sjuårskriget och återhämtade sig aldrig helt. Gävle hade dock en sporadisk västvart-seglation mellan 1580-talet och 1636, då seglationsförbudet trädde i kraft. Vissa kontakter med holländarna fanns och de visade en tendens till ökning under Gustav II Adolf. Utlänningar från väst seglade till Gävle och en del bosatte sig i staden.
På 1610-talet domineras importen ännu kraftigt av Lybeck med Danzig som andra hamn. Viktiga hamnar nordtyska var vidare Greifswald och Stralsund samt i mindre grad Rostock. Danmark var en viktig men ojämn kontakt. Gävle hade också ojämna förbindelser med Amsterdam, Narva och Kexholm.
Utlänningarna ökade i betydelse i Gävles seglation. Detta kan ses som ett svaghetstecken betingat av förbud mot kopparexport, gynnande av Stockholm och konkurrens från nya norrlandsstäder. De många krigen kan ha förstärkt problemen. Seglationsrouter var periodvis osäkra och staden tyngdes av rustningspålagor och utskrivningar.
Gävle hade också en betydande inrikesseglation på kuststäderna vid Östersjön. På 1610-talet framträder Öregrund, Stockholm, Nyköping, Norrköping och Söderköping. Stadens uppland försrjdes bl a med spannmål från Östergötland.
Med 1636 års seglationsordning skapas "det fullständiga bottniska handelstvånget". Gävle tillåts, efter tullplikt i Stockholm, segla utrikes på gna skepp. Frimarknader inrättas i Stockholm och Åbo. För Gävle innebar tullplikten i Stockholm en omväg för utrikesseglationen, "den krokota seglatsen". År 1646 flyttas tullkontrollen till Dalarö.
På 1660-talet klagas på de förfallna och handelslösa tillståndet. Sundtullräkenskaperna vittnar om blott sporadiska västkontakter, i snitt 1 skepp var femte år. Spannmålsimport från Baltikum spelade roll för stadens handel och förbindelser med Bergslagen. År 1664 släpps Gävles handel (både passiv och aktiv) fri på Sveriges baltiska provinser. Kalagomålen på lilla tullen, som inrättades 1622, vittnar om en fortsatt livlig inre handel.
Gävles omland i mellersta Uppland synes gå förlorat, vilket förklaras av merkantilistiska regleringar av städernas handelsräjonger. Kring 1600-talets mitt grundas många järnbruk i stadens omland. Borgarna klagar på konkurrens från bruken, som sägs köpa och leverera av/till bönder och norrlänningar direkt, och dessutom bedriva egen järnutskeppning.
Från 1600-talets mitt klagas på Faluns intrång i handelsräjongen (3 mil fr 1666). Järnbrukens uppsving i Gästrikland och sydvästra Dalarna kunde delvis kompensera för "den krokota seglatsen". Gävle var under seglationstvånget hårt ansatt av konkurrens från bruken samt Bergslagens och Norrlands städer. Man tvistade om handelsrättigheter med norrlandsstäderna och Hedemora.
Seglationstvånget gjorde att Gävle missade en veritabel högkonjunktur i svensk handel och sjöfart på 1660-talet. 1664-67 fördubblade eller tredubblades "det större svenska" tonnaget. "När Gävle återvann seglationen, rådde snarast ekonomisk kris, länge efterföljd av tryckande tider."
Vid riksdagen 1650 besvärade sig de drabbade städerna över seglationstvånget. Gävle och Södertälje var offensiva och fick stöd av drottning Kristina. Debatten blev en kamp mellan drottningen och kanslern Axel Oxenstierna men ledde inte till ändring av regelsystemet. Debatten 1650 var ett tecken på generationsskifte i näringspolitiken. Under följande decennier fortsatte kritiken mot stapeltvånget, men inte förrän med 1670 års kommission för Västernorrland föreslogs vissa lättnader. Gävle befriades från handelstvånget i januari 1673. Beslutet fattades av den nytillsatte kungen på Gävle slott. I suppliken till kungen anförs bland annat stadens förfall som motiv för frisläppandet.
Odhener var stapeltvångets sista försvarare. Norrlands och Finlands stadshistoriker, med Fyhrvall i spetsen, har varit eniga i fördömandet. De ekonomiska effekterna av stapelpolitiken är svårbedömbara. De var sannolikt skadliga för både Gävle och riket.
Gävles ekonomiska utveckling var jämnt expansiv från 1670-talet till Gustav V. Fram till 1770-talet handlade det om återhämtning, därefter om expansion. Export- och tullstatistiken har brister men visar att Gävles andel av tull, exporttull och järnexport i förhållande till Stockholms var stigande från 1720-talet till 1750-talet, stagnerande eller tillbakagående på 1760- och 70-talen samt åter större under 1680- och 90-talen och 1800-talet första år. 1806-15 är siffrorna motsägelsefulla och 1766-73 är Gävle missgynnat i statistiken. 1613-21 hade Gävle haft ca 10 % av Stockholms import. 1700-talssiffrorna är mycket svagare. I absoluta tal ökade exporten under 1700-talet. Järnexporten steg från ca 20 000 skeppund under frihetstiden till ca 30 000 skpd under gustavianska tiden. Träexporten ökade från ca 2 000 tolfter till över 5 000 tolfter 1776-85.
Första tiden efter friheten från seglationstvånget var en period av allmän lågkonjunktur, med en minskande västvartseglation. 1685 är Gävles export/import till värdet nominellt bara ca hälften av 1610-talets. Exporten dominerades av stångjärn följt av bräder (som användes som stuvningslast i tomma skeppsutrymmen). På importsidan dominerade spannmål (mest råg). Ingen satlimport registrerades, vilken i stället torde ha gått via Stockholm. Brädexporten var den mest expansiva exportvaran i Gävles utförsel från 1600-talets slut till början av 1800-talet. Den stora expansionen i abssoluta tal kom under 1700-talets senare hälft. Under 1740- och 50-talen låg exporten på omkring 2 000 tolfter. Den snabba och kontinmuerliga ökningen från 1760-talet resulterade i en brädexport som vid 1800-talets början närmade sig 20 000 tolfter (19 040 1806-10). Stadens andel av riksexporten av helbottenbräder kulminerade på 1770-talet, då utförseln av helbottenbräder nådde runt 50 % av rikets. Vid början av 1800-talet hade den åter sjunkit till 18 %. Under 1700-talets senare del övergick man från klenare till grövre dimensioner, från enkla och halvbotten- till helbottenbräder.
Den viktigaste exportvaran, stångjärn, expanderade i tre etapper: från 1680-talet till 1700-tlets början, från 1720-talet till 1750-talet och mellan 1760-talet och 1680-talet. I ton räknat ökade exporten från drygt 240 1685 till omkring 4 200 på 1780-talet. Staden hade också en betydande inrikes järnomsättning. Gävles exportexpansion sammanföll med "brukshanteringens genombrott i Gästrikland", vilket ägde rum från 1650. Förhållandet mellan staden och bruken var på 1700-talet gott. Stadens köpmän hade intressen i bruksnäringen. "Bergshanteringen har till avsevärd del skapats av och uppburits av Gävleköpmännen." Gävle hade ett viktigt fiske och livlig inre handel. År 1680 reglerades norrlandsstädernas inbördes förhållanden för att hindra konkurrens. Stadsskatten reglerades så att Gävles skatt blev lika stor som Härnösands, Hudiksvalls, Söderhamns och Sundsvalls sammntagna. Fördelningen motsvarar ungefär städerna styrkeförhållanden vid denna tid.
Samverkan mellan bruk och Gävleköpmän var intim på 1700-talt - "personalunion". Stadens borgare utsattes emellrtid för en viss konkurrens från civila ämbetsmän. Bergshanteringen finsnsirade bl.a. genom "förlagskredit". Systemet spelade stor roll på 1600- och 1700-talen. Förlagskrediten spelade viktig roll framför allt inom det småskaliga smidet, de sk "bondehamrarna". Gävle deltog, med textilmanufakturer och tobaksförädling, i manufakturuppsvinget på 1700-talet. Förutsättningen var den gynnsamma manufakturpolitiken. Verksamhetens omfattning var dock jämfört med exporten "helt ringa".
Under 1700-talet svarade Gävle för direkt import. Stockholm var inte längre mellanstation. Spannmålsimporten ökade kraftigt, bland annat som en följd av folkökning och standardförbättring. Från knappt 1 700 t:or 1685 växte rågimporten till 15 000 t:or 1725 över 30 000 t:or 1764 till 49 000 t:or 1783. Saltimporten från Sydeuropa växte fem- till niofaldigt mellan 1720-talet och 1780-talet. Gävle hade viss reexport av salt till Baltikum, som betalning för import av spannmål därifrån. Staden hade också intressen i bouhusfiskets uppsving under 1700-talets senare del.
Gävle slott, som påbörjades 1583, hade en kungsgård som föregångare. Denna går sannolikt tillbaka till stadsgrundandet, men den var obetydlig. Slottet var i stort färdigt 1593, men inredningsarbeten pågick en bit in på 1600-talet. Slottet togs i användning först vid 1600-talets början. Det tjänade under olika påerioder som residens för ståthållaren över Norrland. Det användes också som bostad av änkedrottning Kristina vid hennes besök i staden. När livgedinget drogs in fick slottet förfalla fram till 1600-talets mitt, då det blev landshövdingeresidens. Efter en förödande brand 1727 ombyggdes det och fick ett helt nytt utseende.
Gävleområdet förefaller att ha gradvis utvecklats som hamn för omkringliggande bondebygder. Så småningom, "kanske redan under 1300-talet", utvecklades en mer stadsliknande bebyggelse. Samhället fick stadsrättigheter med privilegiebrevet 1446. Flera landdonationer vittnar om expansion fram till 1600-talets mitt. Kronodonationerna avsåg att stimulera sjöhandel, skeppsbyggeri och vattendrivna kvarnar och smedjor. Gävles utveckling gynnades av expansionen i bergslagen. Särskilt den vid 1300-talets slut påbörjade brytningen vid Torsåkers bergslag låg väl till för staden. Den allmänna tillväxten i bergslagen ökade också behovet av hamnar. De traditionella mälarhamnarna blev otillräckliga.
Utrikesseglationen gick på tyska och baltiska hamnar fram till 1550-talet då direktseglation västerut ökade. Först mot 1500-talets slut blev Lybeck åter den viktigaste hamnen för Gävles export. Exporten baserades på järn, koppar, skinn, hudar och trävaror. Kvarnar och hammarsmedja anlades vid Testeboån under 1500-talets senare del.
Stapelrätten indrogs 1636. Gävles stagnation därefter kan enellertid också förklaras av konkurrens från järnbruken, de ständiga krigen och de allmänt dåliga konjunkturerna. 1673 återfick staden stapelrätten. Brädexporten skjöt fart omedelbart och fortsatte expanders till 1700-talets början. till följd av rysshärjningarna av svenska städer ökade den inhemska efterfrågan på 1710-talet, vilket innebar en avtagande utförsel. Holländarna hade starka intressen i trävaruexporten fram till 1700-talet. Export av järn och stål skjöt fart från slutet av 1600-talet. En "stigande optimism" gjorde att Gävles köpmän började skaffa sig inflytande över de närliggande bruken.
Under 1700-talets senare del var Gävles utrikeshandel inriktad mot Nordtyskln (Ostpreussen) och Baltikum. Behovet av spannmål därifrån nödvändiggjorde export dit för fraktbalansens skull. Hit gick 1764 ca 60% av stångjärnet. Västvartseglationen var jämförelsevis begränsad. 1764 kom salt från Sardinien och Portugal. Trävaror utfördes till Portugal men framför allt England som det året tog emot 67 % av trävaruexporten. Utrikessjöfartens tonage fördubblades från 1770-talet till sekelskiftet, efter att ha varit stagnerande från 1730-talet. Under 1700-talets senare del växte också västvartseglationen något.
Skeppsbyggeriet i Gävle går tillbaka till åtminstone 1500-talet. År 1622 donerade Alderholmen i Gavleån för att borgerskapet där skulle ha repslagarbanor, skeppsvarv och "bråplatser". Från 1680-talet fick skeppsbyggeriet ett visst uppsving då ett nytt skeppsvarv anlagdes på Alderholmen. 1710-talet innebar stagnation till följd av kriget och ryssarnas erövring av Finland 1714-1721. Gävle brändes aldrig, till skillnad från övriga norrlandsstäder, men staden drabbades ändå och återhämtningen gick långsamt. Det stora uppsvinget i Gävles varvsindustri kom under senare delen av 1700-talet. Från 1780-talet fanns två varv på Islandsholmen jämte det gamla varvet på Alderholmen. Med dessa varvsanläggningar började en näringsepok som skulle göra Gävle berömt även utomlands.
Ån utnyttjades tidigt som energikälla för en sågkvarn, spannmålskvarnar och hammarsmedjor. Verksamheten uner 1500- och 1600-talen var småskalig och bedrevs fram till 1600-talets förra del i huvudsak i kronoregi. I Gävle fanns också ett tegelbruk på 1600-talet detta och en del av kvarndriften i Testeboån levde vidare in i 1700-talet. Frihetstidens manufakturpolitik ledde i gävle som annorstädes till anläggandet av manufakturer, bl.a. inom tobaksspineri, textiltillverkning, brännvinsbränning och segedlukstillverkning. Då dessa manufakturer tills stor del var en produkt av hattarnas merkantilistiska politik fick de svårigheter att överleva hattarnas fall och stödpolitikens bortfall från omkring 1760.
Källor:
Jöran Sahlgren: Stadsnamnet Gävle. (Avh. 2 i Ur Gävle stads historia. Utgiven 1946 till femhundraårs-jubileet.) Gävle 1946, s 21-30.
Robert Swedlund: Kungliga privilegier. (Avh. 3 i Ur Gävle stads historia. Utgiven 1946 till femhundraårs-jubileet.) Gävle 1946, s 31-54.
Erik Andrén: Gävle stads topografi och bebyggelsehistoria. (Avh. 4 i Ur Gävle stads historia. Utgiven 1946 till femhundraårs-jubileet.) Gävle 1946, s 55-119.
Tom Söderberg: Handel och samfärdsel. (Avh. 5 i Ur Gävle stads historia. Utgiven 1946 till femhundraårs-jubileet.) Gävle 1946, s 120-228.
Sven Lilja |