1604 kamen Pläne eine Handelsstadt an der schmalen Landbrücke zu errichten, die das damalige Schweden an seiner Westküste besaß, der Verwirklichung näher, wobei sie sich nicht dem Sundzoll unterwerfen sollte.
Die Stadt sollte als "Gothenburg" unterhalb von Nylödöse bei Hisingen angelegt werden.
Als rojekteur hatte der König den Niederländer Peter Nikolaus de Kempe gewonnen.
Im Projekt schwankt die Zahl zwischen fünf und vier ganzen Bastionen und zwei Halben; doch der Stadtplan bleibt in beiden Varianten gleich.
Bei der ersten Variante schließen sich an das molenumgebene Hafenbecken schmale Rechteckquartiere an, die in kürzeren Reihen enden, wobei in deren Mitte zwei Quartiere als Markt ausgespart waren.
Die andere Variante umfasst den Markt in der Nordostecke mit zwei Quartieren und das Hafenbecken wurde als Rhombus angelegt.
Bereits 1604 und 1605 hatte man behelfsmäßige Häuser und einen Anlegeplatz gebaut.
De Kempe's Stadtplan (Abbildung 1) war aus einfachen Elementen aufgebaut. Eine vom Hafen kommende, die Anlage halbierende Achse, schneidet den Markt in der Mitte, wie etwa bei Mannheim II oder auch beim Markt von Hanau.
Rebecca Hoßbach / Gregor Thomsen (nach Eimer)

Im Kalmarkrieg wurde die Stadt Göteborg auf Hisingen niedergebrannt, aber der Bedarf für einen leistungsfähigen Export- und Importhafen an dieser Stelle bestand fort. Daher gründete Gustav II. Adolf Göteborg 1619 erneut — diesmal endgültig — in strategisch günstigerer Lage am Südufer des Flusses. Eine starke Befestigungsanlage war von Anfang an geplant, kam jedoch erst seit 1624 zur Ausführung. Zunächst war eine Stadtanalge mit Kastell im Osten vorgesehen, wie die Abbildung 2 (Norden ist unten) zeigt. Auf das Kastell wurde im Interesse einergrößeren Stadtfläche verzichtet.

Die Abbildung 3 zeigt den vollendeten Ausbau im Zustand des frühen 18. Jahrhunderts (Norden ist unten, Süden oben). Der starke Festungsring deutet auf die Bedrohung hin, die man zur Gründungszeit empfand. Nicht weit südlich der Stadt lag die dänische Landschaft Halland, nördlich jenseits des Flusses die norwegische Landschaft Bohuslän, von wo aus der dänische König jederzeit angreifen konnte. Erst 1660 bekam Schweden diese Gebiete auf Dauer abgetreten. Die Anlage der neuen Stadt musste sich der Topographie anpassen: am südwestlichen Rand sind deutlich große Felsen erkennbar, die sich städtebaulicher Nutzung entzogen und die Durchführung eines Idealstadt-Konzeptes begrenzten. Ein schiffbarer Kanal durchzog die Stadt vom Göta Älv aus in östlicher Richtung; sein flussnaher Abschnitt diente als Seehafen. Zwei Querkanäle gliederten mit dem Hauptkanal die Stadt in fünf Viertel. Das Zentrum bildete im nördlichen Stadtteil der Marktplatz (Nr. 1) mit dem Rathaus und der so genannten Deutschen Kirche, die für die fremden Einwanderer bestimmt war. Im südlichen Gebiet gab es keinen Marktplatz; hier bildete die schwedische Kirche, der Gustavsdom, den Mittelpunkt.

Insgesamt zeigt der Stadtplan eine im Rahmen des naturgeographisch Möglichen verwirklichte Idealstadt mit rechteckigen Baublöcken und akzentuiertem Stadtzentrum, mit regelmäßiger Erschließung durch Straßen und Kanäle sowie mit einem ovalen Festungsgürtel.

Das Gründungsprivileg für Göteborg erschien 1621 zweisprachig, nämlich auf Deutsch und auf Niederländisch, um erwünschte Ausländer zur Einwanderung zu bewegen. Der König pries die neue kauff-see vnnd handels stadtt, für die er gute Ordnung der freyheit, gueter policey vnnd justiticien ver-waltnuss festsetzen wolle, damit sie mit vnssers reichs eingeborenen auch niederländischen vnnd ändern nationen handtierern, handwerckern bwohnet werde. Die Bewilligungen gingen über die schwedische Städte-Ordnung von 1619 weit hinaus. Göteborg galt sogleich als unmittelbarer Reichsstand und erhielt Sitz und Stimme auf dem Reichstag auf ehrenvollem Rang neben Kalmar (§ 29). Für 16 Jahre wurden die Bürger von Steuern und Abgaben befreit, zusätzlich von Aushebungen zum Militärdienst und Einquartierungen (§ 2e, 3a, 12). Die Stadtverfassung kennzeichnete weitgehende Selbstverwaltung. Die Bürger wählten mit Mehrheit 25 Ratsherren in den Rat, der fünf Kandidaten als Bürgermeister vorschlug, von denen der König drei ernannte. Staatliche Aufsicht sollte der Burggraf als Vertreter des Königs führen; auch für dieses Amt hatte der Rat ein Vorschlagsrecht (§ 9-11). Die Stadt hatte das Recht auf eigene Münzprägung und Abgabenerhebung, auf Gesetzgebung in kommunalen und privatrechtlichen Dingen, schließlich auf eigene Rechtsprechung (§ 6, 16, 21-24, 30). Dem wirtschaftlichen Gedeihen sollte die Gewährung der völligen Handelsfreiheit dienen; Kontrollen und Beschlagnahmen zugunsten der Krone sollte es nicht geben. Selbst das Briefgeheimnis wurde zugesichert, damit die Kaufleute vermittelst jhren verschlossenen briefen jhree gueter an ordt vnnd stelle, wo sie wollen, zue verschicken selbst gemechtiget seinn (§ 3b, 3c, 13).

Es steht außer Frage, dass die neue Stadt Göteborg von ihren Rechten sehr erfolgreich Gebrauch machte. Sie stieg rasch zum bedeutendsten Überseehafen Schwedens auf, später - im Zuge der Industrialisierung — zum zweitwichtigsten Wirtschaftszentrum nach der Hauptstadt Stockholm. Die Hoffnungen der Stadtgründung haben sich ganz erfüllt; und noch heute lässt sich im Stadtgrundriss die Idealstadt des 17. Jahrhunderts wiederfinden.
Kersten Krüger

Henning Langenbach: Festungsbau in Göteborg 1619 bis 1660. Bauruine und Rekordprojekt. Hamburg 2004.

Historik

Inlösen av Älvsborgs fästning ägde rum i Halmstad 1619. Redan då fanns planer på en ny stad som efterföljare till Nya Lödöse och Göteborg på Hisingen. Återflyttningen av bortflyktade borgare till Nya Lödöse pågick under sommaren 1619. Enligt bevarade källor hade 91 av stadens borgare levt i förskingringen, men inte alla flyttade tillbaka. I väntan på definitiva privilegier utfärdades interimistiska privilegier.

Gustaf II Adolf bestämde sig under våren och sommaren 1619 för att staden skulle flyttas. Lokaliseringen av det nya Göteborg på "Otterhällan vid Gullbergsängen" motiverades bl.a. av hamnläget och goda landförbindelser med Västergötland och Halland.

Liksom Göteborg på Hisingen var det nya Göteborg tänkt som en knutpunkt för den nordvästeuropeiska, främst holländska handeln på Sverige. I förberedelserna för stadsgrundningen låg förhandlingar, i Amsterdam och Stockholm, mellan representanter för den svenska kronan och holländska intressen. Dessa utmynnade i ett stort privilegiebrev som är daterat den 4 juni 1621, men som torde ha varit färdigt först en månad senare. De starka holländska intressena satte tydliga spår i såväl privilegieurkunden, som i stadens rättsliga och administrativa organisation på 1600-talet. Delar av den holländskt inspirerade förvaltningsstrukturen kom emellertid aldrig till sin fullbordan. I 1623 år magistrat var holländarna i majoritet med 10 av totalt 18 representantr. Efter ett försök 1624, från den svenska kronans sida, att reglera magistratens nationella sammansättning, minskade den holländska andelen till fem magistratsledamöter av totalt 12, men fortfarande var holländarna den största nationsgruppen. Även holländskt stadsbyggande och stadsplanering kom att sätt sin prägel på det tidiga Göteborg.

Aktiva åtgärder vidtogs för att förmå holländare att flytta till den svenska västkuststaden. Värvningskampanjer genomfördes i Holland. Landdonationer gjordes med syftet att locka till sig effektiva och produktiva holländska bönder. Som ytterligare stimulans till stadens tillväxt beviljades under de första 16 åren (de sk frihetsåren) staden hälften av inkomsterna från tullar och accis. Med detta beviljades Göteborg en betydande inkomstkälla till stadsfinanserna.

Det äldsta Göteborg var således en stad starkt dominerad av holländska intressen, men även andra nationaliteter var representerade. Bland de Nya Lödöse-borgare, som i början av 1620-talet flyttade över till Göteborg fanns även tyskar, danskar och skottar. Den 1624 reorganiserade magistraten hade såväl tyska som skotska representanter.

Kronans regionala administration och militära förankring i området fokuserades till Älvsborgs fästning, där Gustav II Adolf 1619 utnämnde en generalståthållare på Älvsborg (Nils Stiernsköld), vilken också fick befattningarna generellandsherre för V-götland och krigsöverste för V-götland och Dal. Samtidigt utsåg han Peder Jöransson (Ulfsparre)till ståthållare på Älvsborg och Ä län samt Nils Börjesson till fogde på Älvsborg med Lödöse stad och häraderna Sävedal och Askim jämte Hisingen. De båda ståthållarna fick enligt instruktionen uppsikt över länet och Nya Lödöse. De uppmanades förmå befolkningen i staden och det tidigare Göteborg att stanna kvar och vinna burskap.

G stad strävade konsekvent efter att kringgå ståthållaren (landshövdingen) och i stället etablera direkt kontakt med regeringen. Enl stadens tolkning av privilegierna skulle burggreven fylla ståthållarnas (landshövdingarnas) roll, och förmedla kungl befallningar. Privilegierna innehöll också bestämmelser som skyddade mot inblandning från ståthållarnas sida. Ståthållarna skymtar emellertid då och då i skatte- och rättssaker eller länsangelägenheter som även berörde staden. Ståthållarna var en "reservtillgån", som kunde utnyttjas om kronan ville gå förbi stadens styrelse. Men magistraten och burggreven skötte i stort sett stadens styrelse utan inblandning från ståthållarna. 1635 års landshövdingeinstruktion torde, trots dess stadgande om vittgående kontroll över städerna, inte ha medfört någon ändring för G.

1619-24 Nils Stiernsköld, generalståthållare på Älvsborg, generellandsherre över V-götland samt krigsöverste för V-götland och Dal. Fick fly ur landet efter anklagelse om ryktesspridning mot kungen.

1619-31 Peder Jöransson (Ulfsparre), ståthållare/landshövding över Älvsborgs län. Ägde fastigheter i staden och hade som privatperson visst ekonomiskt samröre med borgarna.

1631-44 Johan Henriksson Rytter, landshävding över Ä län. Fick tomt i staden 1633. Upprättade sannolikt residens i staden från år 1634.

1644-48 Nils Assersson Mannersköld, "ståthållare på Å 0ch kommendant i G". Konflikter med borgerskapet.

1648-63 Per Lindormsson Ribbing, "landshövding i Ä län och överkommendant i G".

1648-51 Lennart Torstensson, generalguvernör över V-götland, Dal, Värmland och Halland. Residerade, på grund av sjukdom, endast kort tid i G, men ägnade G's angelägenheter visst intresse. Dog 1651.

1651-53 hertig Adolf Johan, generalguvernör. Politisk utnämning. Vistades endast kort tid i staden. Arbetsbörda till stor del på guvernementets kansli.

1654- Magnus Gabriel de la Gardie, politisk nominell utnämning till gen.guv. över samma område exkl Värmland. Ingen praktisk betydelsel.

1663-74 Per Larsson Sparre, "guvernör " i G och Ä län. Borta från G efter 1670, men ersatt av ställföreträdare.

1674-76 Henrik Falkenberg, landshövding.

1676-79 Han Georg Mörner, ledn av civila förvaltn och överkommendant för stridskrafterna mot Norge.

1679-80 Rutger von Ascheberg landshövding/generalguvernör.

1680-82 Georg Henrik Lybecker, landshövding över omorganiserat G och Bohus län. L residerade på Bohus inte i G. Residenset för Ä län förlades till Vänersborg, som redan tidigare diskuterats som residensort.

1682-1700 Johan Benedikt von Schönleben, landshövding.

1700-11 Erik Siöblad, guvernör över Bohuslän och G. Dömd till döden, men benådad till livstid för oegentligheter i ämbetsutövningen.

1711-12 Hugo Hamilton, vice guvernör.

1712- Carl Gustaf Mörner, guvernör.

Med 1687 års landshövdingeinstruktion förstärktes landshövdingarnas inflytande över städernas förvaltning. Landshövdingarnas roll som mellaninstans mellan krona och städer underströks ytterligare. G, med självstyrelsetradition, försökte få denna stadga upphävd 1706, men 1717 inskärptes det generella förbudet mot direkta hänvändelser till Kungl Majt.

G blev centrum för nybildat stift ngn gång 1664-66. Redan 1619 hade emellertid skapats en territoriellt obestämd, och delvis Skara underställd, superintendentia i G.

Det nya Göteborg övertog Nya Lödöses förbindelser med Västergötlands vägnät. Detta anknöt till dalgångar och skulle med modifieringar förbli stabilt till järnvägarnas tid. Via Alingsås hade staden förbindelser norrut med Mariestad och Värmland och österut dels mot Hjo dels mot Falköping. Göta älvs dalgång förband staden med Gamla Lödöse och så småningom Brätte. Ån var samtidigt en viktig flottled. Utmed Vänerns södra strand förde en avgrening till Lidköping. Västerifrån kom en viktig förbindlse från Uddevalla, som anslöt till älvvägen vid Malöga-Naglum. Den berömda Edsvägen följde älvens högra strand från Brätte förbi forsarna i Trollhättan och Rånnum till Åkerström. Via Borås stod Nya Lödöse/Göteborg i förbindelse med Jönköping. Denna väg korsades först av en annan via Viskans dalgång från Varberg på väg mot Skara och senare av en parallell väg längs Ätran från Halmstad via Bogesund mot Falköping och Skara. Förbindelsen med Halland gick längs den "danska vägen" till Kungsbacka och Varberg.

Göteborg var från början en internationell stad med ett starkt inslag av holländare, tyskar och skottar. Det demografiska materialet från de första decennierna är sparsamt bevarat. Tyska församlingens dödstal varierade från maximivärden på 58 döda år 1625 (epidemiår) och 32 döda 1631 ned till minimivärden på 11 döda 1627 och 8 döda 1635. Genomsnittet för perioden 1625-31 låg på 22 döda. 1635 års mantal på 1150 personer tyder på att Göteborg var expansivt under de första decennierna. Viktiga andrarangsstäder som Kalmar (580 Mt 1635), Norrköping (816 Mt 1637) och Gävle (875 Mt 1637) nådde inte upp till Göteborgs mantal. "Göteborg hade alltså under frihetsåren hastigt vuxit upp till en för dåtida svenska förhållanden högst ansenlig stad, dubbelt så stor som det åldriga Kalmar."

Em akut brist på källmaterial omöjliggör en tillförlitlig kvantitativ beskrivning av Göteborgs utrikeshandel under "frihetsåren 1619-37". Det är emellertid sannolikt att stadens export dominerats av trä och järn och att "feta varor" och boskapsprodukter, som hudar och skinn, spelat en inte oväsentlig roll. På importsidan har "salt, vin och specerier, sill och spannmål, lin och hampa, tyger och kramvaror" dominerat utbudet. Mycket talar för att den holländska marknaden varit den viktigaste för direkt handel och sjöfart. Vissa produkter, kanske särskilt saltet, hade emellertid sina egentliga ursprungsorter längre söderut i Frankrike och Portugal (spanskt vid den här tiden). På 1730-talet gjordes ett korlivat förslk att grunda ett engelskt kompani. Trots oroliga farvatten och kaperier i Nordsjön, till följd av krigiska förvecklingar och politiska motsättningar mellan Holland och Spanien, tycks sjöfarten ha utvecklats gynnsamt. Spänningar mellan Danmark och Sverige bidrog dock ytterligare till att försvåra sjöfarten, främst på Tyskland.

Göteborgs magistrat bevakade noga sina handelsrättigheter i upplandet. Särskilt vaksam var man när det gällde gränshandeln mot Bohuslän. Denna utgjorde ett allvarligt hot mot Göteborgs handel med trävaror och järn. Goda år fanns ett spannmålsöverskott tillgängligt för export via Göteborg till Holland och Tyskland. Spannmålen uppköptes av stadens köpmän på 1620-talet från Västergötlands "stora kronoiarrendatorer". Spannmålens ställning som baslivsmedel gjorde den dock kännslig för skördeutfallet. Vid dåliga skördar tillgreps utförselförbud. Göteborg hade en stark ställning som exportör av mastträ, men även denna produkt underkastades, med hänsyn till örlogsflottans behov, temporära utförselförbud. Detsamma kunde gälla ektimmerexporten.

Skeppsbyggnad kom igång i Göteborg under 1620-talet och pågick på 1630-talet.

Konkurrensen var hård på marknaderna i Göteborgs omland. Konkurrentstäderna förde en envis kamp mot de expansiva göteborgska köpmännen. Redan tidigt skaffade sig "Göteborgs kapitalister" fotfäste i Värmlands bergslag. Så t.ex. arenderade ett konsortium bestående av inflyttade holländare år 1622 kronans inkomster av hela Östersysslet, som då omfattade en mycket stor del av Värmland vid Vänern på Klarälvens båda stränder ända till landskapets östra gräns. Bland intressenterna drogs så småningom Louis de Geer och Joachim Danckwardt in (de övertog arrendet 1633). I Göteborg sträckte man även sina händer efter kronoarrenden I Västersysslet. Göteborgsköpmännen kom härigenom att få en mycket stark position i Värmlands järnmarknad. Kronan hade till en början ingen invändning mot Göteborgskapitalets expansion i Värmlands bergslag. Man lockade med generösa privilegier.

Göta älv var en livsnerv för utförsel av järn och trä via Göteborg. Trollhättefallen omöjliggjorde båtförbindeelse ända från Vänern. Alla varor, utom master och bräder som flottades, måste därför omlastas i Brätte för landtransport via Edsvägen till Åkrström, där de åter överfördes till båtar för vidare transport längs älven till Göteborg. En sluss vid Lilla Edet stod klar 1604, vilket förlängde båtleden upp till Åkerström. Den längre "äldre edsvägen" kunde härigenom ersaättas av den kortare "yngre edsvägen". I fraktfarten på Vänern konkurrerade Göteborg och Vänersborg med Karlstad och Kristinehamn. Åkerström var en kommersiellt viktig ort i sin egenskap av omlastningsplats mellan edsvägen och Göta älv. Den strategiska positionen förstärktes ytterligare av närheten till norska gränsen. Nya Lödöses borgare liksom senare Göteborgs hade där handelsintressen (skjul, bodar, faktorer). Efter danskarna förstörelse av Brättes flyttades staden till Vänersborg, där omlastningen från vänerskutor till småbåtar ägde rum. Småbåtarna förde varorna vidare till "Gammalbrätte" där de slutligen omlastades för landtransport på edsvägen. Genom uppgrundning vid Brätte förflyttades omlastningsplatsen på 1670-talt till Korsberga.

Göteborgs befästande påbörjades vid 1620-talts mitt, men hade vid frihetsperiodens slut ännu inte fullbordats. De värn som färdigbyggts till 1630-talets senare del kunde motstå övrerrumplingsförsök, men enligt samtidens bedömningar inte en regelrätt belägring (Jakob de la Gardie i rådet 1636).

Göteborg fick en fast garnison omkring 1680, men redan tidigare hade truppkontingenter varit förlagda till staden. Borgarna hade intressen i garnisonen både som skydd mot fiender och som mottagare av deras varor och tjänster. Samvaron var dock inte problemfri utan ledde ibland till konflikter. Göteborg blev mer permanent flottstation från början av 1640-talet. Tidigare hade flottkonttingenter var mer tillfälligt stationerade vid Älvsborg. På 1650-talet skaffade sig kronan ett skeppsvarv på stadens mark.

Göteborgs militärstrategiska position kom till klart uttryck i kriget mot danmark 1643-45. Staden blockerades av danska flottor och även Göta älv-trafiken hotades när norska trupper hotade den hägra älvstranden. Kriget innebar bördor på borgerskapet. En epidemi härjade dessutom staden 1645.

Krigets resultat, med Hallands övergång till Sverige, innebar också stora konsekvenser för Göteborg. Kronans stadspolitik ställdes inför problemet hur hallandsstädernas handel skulle organiseras. Varberg hade med sin goda hamn (bättre än Halmstads) och sitt starka fäste förutsättningar som konkurrent till Göteborg. Man var tveksam att bekräfta stadens stapelrätt eftersom den låg så nära Göteborg, men staden fick trots attacker från Göteborg behålla sin stapelrätt.

Kriget 1657-60 fördes inte i direkt anslutning till Göteborg. staden blev heller inte utsatt för direkta krigshandlingar. Däremot blev älvtrafiken i det närmaste avspärrad, så den militära förbindelsen med Vänersborg fick gå landvägen över Alingsås. En dansk sjöblockad mot älvmynningen 1657 blev effektiv men kortvarig.

Frederna i Roskilde 1658 och Köpenhamn 1660 förde även Bohuslän över till Sverige. Göte älv var därigenom inte längre gränsflod, tullgränsen försvannoch därmed också smuggelproblemet. Göteborg fick dessutom en militärt mer skyddad ställning när Bohus fästning hamnade i svensk hand. Men stadens konkurrenssituation ändrades samtidigt i och med att Bohusläns städer blev svenska. Särskilt Uddevalla framstod som ett hot. Uddevalla berövades stapelrätten i ett par kungliga resolutioner 1658. Marstrrand däremot fick en gynnad ställning som stapelstad i nära samverkan med Göteborg. Man tänkte sig att Göteborg och Marstrand skulle bilda en enhet vad handelsrättigheterna beträffade. Kungälv skulle däremot läggas öde. Stadens befolkning uppmanades flytta till Göteborg eller Marstrand, men flyttningen dröjde. I stället fick Kungälv 1660 handelsrättslig status som "fläck", jämbördig med Falkenberg, Kungsbacka och Gamla Lödöse (efter 1646). 1664 och 1666 utvidgades Marstrands handelsrättigheter ytterligare. Kungälvs strävanden backades upp av landshövdingarna som då residerade på Bohus' slott. Man tog inte minst hänsyn till garnisonens behov av den befintliga stadsbebyggelsen i närheten. Göteborgs relation till Marstrand präglades av motsättningar. I Göteborg var man missnöjd med Marstrands gynnsamma handelsprivilegier. Göteborg klagade på effekterna av frederna 1645och 1658. Man hävdade att stora delar av det småländska omlandet gått förlorat till städerna i Halland och Skåne och att Marstrand, Kungälv och Uddevalla tagit åt sig Dal och största delen av Västergötland. I Göteborg ville man uppnå samma ställning av stapelstad för en hel landsända som den tidens starkt expansiva Stockholm hade.

Under kriget mot Danmark 1675-79 blev Göteborg än en gång blockerat från sjön. Staden stod under blockaden, liksom under förra kriget, i förbindelse med exportmarknaden bland annat via Varberg. Norska trupper anföll framgångsrikt Uddevalla 1676 och ockuperade Vänersborg. I söder slogs danska trupper tillbaka vid slaget vid Halmstad 1676, men senare lyckades danskarna driva svenska trupper ända tillbaka till Varberg. 1677 ockuperades Marstrand av danskarna. Göteborg nåddes aldrig av danskarna. I övrigt drabbades stadens borgare av krigspålagor i form av kontributioner, inkvarteringar, bidrag till befästningarna mm.

Göteborg stärkte under 1600-talet ytterligare sin maktställning i Värmland. Värmlandsstäderna, särskilt Karlstad, klagade över detta. Samtidigt uppskattade "den högre administrationen" den insats Göteborgs-kapitalet gjorde för att utveckla bergsnäringen. När malmfyndigheter på Dal under 1640-talet drog till sig uppmärksamhet spelade göteborgskt kapital en strategisk roll. Landskapet självt eller de närbelägna småstäderna saknade tillräckliga resurser.

Stångjärnsexporten ökade i betydelse i Göteborgs utrikeshandel under 1600-talets mitt. Även trävaruexporten ökade markant. Från 1670-talet försvann de feta varorna ur utförseln. Mastträ hade minskade på grund av frekventa utförselförbud. Tjärexporten avmattas från 1670-talet, till följd av sämre kvalitet än den norrländska tjäran, medan beckexporten håller ställningarna. På importsidan kan noteras spannmål, öl, lin, hampa, fisk och salt. handelsräjongen sträckte sig från östersjöprovinserna (spannmål, lin mm) i öster via Danmark-Norge (sill) till Portugal och Spanien (salt, vin) i sydväst. Importen av kolonialvaror spelade en viss roll. En begränsad direkthandel med Västindien inleddes med den första expeditionen till Nya Sverige 1638. Införseln av industriproduikter var främst inriktad på textilier, där engelska produkter under perioden trängde ut de holländska. På importsidan noteras även kramvaror, kemikalier, färgämnen, papper, böcker tegelsten och glas.

Redan från början närdes planer på manufakturindustrier i Göteborg. Tanken formuleras redan i ett 1621 utfärdat privilegium på tegel- och keramikmanufaktur till holländaren Pieter Dircks. I manufakturpolitiken anknöt man till möjligheten att använda Mölndalsåns vattenkraft till annat än mjöl- och sågkvarnar. Bland annat planerades här ett mässingsbruk redan 1621, som dock förverkligades först på 1640-talet. Ett pappersbruk anlades på 1650-talet. Andra mer eller mindre industriella verksamheter var sågverk, läderindustri, tågvirke- och segeldukstillverkning, klädesmanufaktur, tjärbränning mm.

Göteborgs mantal företer en ökning från "frihetsåren" till 1640-talets mitt då mantalet var över 1500, därefter en tillbakagång till under 1350 år 1655. Från år 1670 föreligger födelsetalsuppgifter för hela staden. Totalt föddes då 156 barn, varav 127 (81 %) i svenska församlingen och 29 (19 %) i tyska församlingen. Dödstalet var samtidigt 95 fördelat på 76 (80 %) i sve. församl. och 18 (19 %) i ty. församl. Med en uppskattad födelsefrekvens på 36 o/oo skulle detta ge ett invånarantal på 4 333 personer. Räknar man med en svängning av födelsetalet mellan 166 och 146 döda per år blir FM-marginalerna 4 611 - 4 055 invånare. Grovt kan Göteborgs befolkningsstorlek därmed uppskatas till 4 - 4 500 invånare strax före enväldet.

Under 1690-talet hade Göteborg högkonjunktur i exporten till följd av de europeiska krigen. Järn- och tjärexporten ökade kraftigt, medan brädexporten visade ett mer splittrat mönster. De goda åren fortsatte in på 1710-talet, med den ändringen att brädexporten nu ökade medan tjärexporten avtog. Spannmålsimporten var starkt skördeberoende och hade toppår 1689-91 och 1694-96, 1700 samt 1716-18. tendensen var fallande 1706-08 och låg 1709-15. Saltimporten fluktuerade starkt. 1690-talets uppblomstring av klädesindustrin medförde dessutom en ökad import av ull från England, Skottland och Pommern.

Vänersborg utgjorde alltjämt en viktig omlastningsplats för vänertrafiken på väg till Göteborg. I staden fanns 15-20 faktorier ianspråktagna av göteborgare för vidarebefordran av järnet längs Göta älv. Rivaliteten mellan Vänersborg å ena sidan och Värmlandsstäderna Karlstad och Kristinehamn å den andra kvarstod. Göteborgarnas omland var vittomfamnande. Köpmannen Jonas Hägg hade utestående fordringar i praktiskt taget alla städer i , Värmland, Västergötland och det inre av Småland. Hans aktionsradie sträkte sig till Örebor och Stockholm, Vadstena och Karlstad.
Uddevalla ryckte under perioden fram som en stark konkurrent till Göteborg. Staden fick 1667 för en tid rätt att segla på utlandet och exportera bland annat trävaror och fisk. På 1670-talet diskuterade man en utvidgning av Uddevallas omland. Uddevalla visade också intrese för värmlands järnproduktion. Uddevalla återfick seglationsrätt 1685, då man tänkte sig att staden skulle dra åt sig den trävaruutförsel i Värmland och på dal som nu gick till Fredrikshald i Norge. Motståndet från Göteborg blev hårt. trots sin expansion kom Uddevalla aldrig i närheten av Göteborgs export. Staden hade under perioden aldrig ens en tiondedel av Göteborgs tullvärde mellan 1702 och 1711. Varberg var nära likvärdigt med Uddevalla. det gällde till enbörjan även Marstrand, som efter 1700-talets först år dock började halka efter.

Göteborgskapitalets starka ställning i Värmlands bergslag fortsatte. Göteborgare uppträdde nu också som bruksägare. Järnexporten ökade starkt från 1680-talets början till 1700-talets början. Efter en svacka åren omkring 1710 ökade den på nytt till en kulmination 1717. Då hade exporten nära fördubblats från 1780-talets början. Fortifikationsarbetena intensifierades från 1687. Verksamheten kom delvis att bedrivas på entreprenad. Arbetena var inte fullbordade vid stora nordiska krigets utbrott. Kriget drabbade Göteborg bland annat genom kaperier, krigsfångar, ransoneringar och annat. För enväldesperioden saknas statistiska fakta. Stadens befolkningsstorlek kan därför inte beräknas. En bedömning måste inskränka sig till stadens relativa storlek. Äldre folkmängdsuppskattningar har pendlat mellan Wilhelm Bergs 5 - 6000 år 1700 och 6500 år 1716 till Cederbourgs 14 940 (staden 12 761 , garnisonen 2 179) år 1739. Almquist accepterar Bergs beräkningar som "ganska rimliga". Han menar att man kan anta en befolkningsökning "åtminstone under periodens två första decennier." Bättre uppfattning om FM på Karl XII's tid får man genom en undersökning av folkökningen. Almquist konstaterar en minskning av födelsetalen i tyska församlingen mellan 1680- och 1730-talen. Han räknar med "en ständig tillbakagång i församlingens yngre åldersklasser, säkerligen inte motvägd av ökad tillströmning av vuxna." Svenska församlingen saknar födelselängder och dödstalen kan inte användas för FM-beräkningar. Men Almquist räknar i själva verket med en folkökning i svenska församlingen. Han omnämner klagomål på trängsel i församlingskyrkan. Lilla tullen, kvarntullen och bakugnspengarna indicerar en folkökning under perioden ca 1680-1700/05. Lilla tullen och bakugnspengarna placerar Göteborg på en otvetydig 2:a plats i rangordning 1681, 1697 och 1712 (utom bakugnspengarna 1712 då Karlskrona ligger obetydligt högre).

Göteborg hade ett uppsving i utrikeshandeln på 1690-talet och höll ställningarna under stora nordiska kriget. Stockholm däremot föll tillbaka starkt under 1700-talets första två decennier.

Stora sjötullen vissa år 1691-1715 (rdr)

Sven Lilja