Gränna grundades 1652 av greve Per Brahe d.y.
Fundationsbrev är daterat 24 januari, men redan i november året före omtalas staden eller "fläcken" vid ett regeringssammanträde av drottning Kristina som redan påbörjad. Så långt tillbaka som 1645 kan stadsgrundningsplaner spåras. Greven avvisar då ett försök från Jönköping att "cassera flecken".
Grundningen ingick i ett allmänt merkantilistiskt sammanhang med stadsgrundningar på den politiska dagordningen. Per Brahe hade som generalguvernör över Finland från 1639 skaffat sig erfarenheter i stadsproblem och där stått bakom åtskilliga finska stadsgrundningar (Kristinestad dec 1649, Brahestad /Salo, namnbyte 1652/ 1650, Kajana 6 mars 1651, Villmanstrand /nya privilegier 20/9 1652, namnbyte från Lappstrand till V./, Brahea sannolikt 1652, Kuopis notis 1654, Vettelaks /senare Fredrikshamn/ vid samma tid). Gerhard Eimer har betecknat "Gränna som en finsk stad på svensk mark". Till bilden hör också att grevarnas rätt till stadsgrundningar understrukits 1651 i två resolutioner vid 1650 års riksdag. Resolutionerna ses av Kraft som en högadlig seger i den aktuella ståndsstriden.
Gränna anlades på östra Vätterstranden mitt emot Visingsö, som med sitt slott Visingsborg (påbörjat omkring 1570 ), utgjort centralpunkten i det omfattande Braheska grevskapet allt sedan dess bildande 1561. Grevskapet drogs in till kronan med reduktionen 1680.
Gränna stad hade från 1615 en föregångare i en "frimarknad" till Jönköping. Ännu 1640 omnämns marknaden i ett rådstuguprotokoll. På Gränna "platz" bodde, enl kvarntullsmantalslängden 1643 (avseende år 1642), före stadsbildningen 6-7 hushåll, varav flertalet hantverkare, några i tjänst hos greven. Grevliga produktionsanläggningar (bl a pappersbruk, vantmakeri mm) vid Röttleströmmen hör likaledes till stadsbildningens bakgrund. En viktig faktor var landvägen norrifrån till Jönköping, som vid platsen för det blivande Gränna stad hade en krog. Nere vid Vätterstranden, vid Mellby, låg dessutom ett färjläge för överfart till Visingsö.
Staden grundades som ett led i grevskapets eftersträvade "merkelige tiltagande i alla måtto". Planen var att göra Gränna till en huvudstad i grevskapet, som vid 1600-talets mitt var rikets största. Men verkligheten kom att se annorlunda ut.
Den äldsta mantalslängden härstammar från tiden strax fundationsbrevets utfärdande 1652. Enligt denna fanns i staden då 27 hushåll och 55 mantal. Nära hälften av hushållsföreståndarna var att döma av namnformerna hantverkare. Några av stadsborna känns igen från 1642.
Under grevskapstiden nyrekryterades borgerskapet komtinuerligt. Rådstuguprotokollen från slutet av 1650-tlet till 1669 har en genomsnittlig nyantagning av borgare på 4 personer per år. Totalt antogs under perioden 50 personer varav minst hälften var hantverkare. Åren 1667 och 1677 antog man 13 resp 12 nya borgare. Förklaringen kan möjligen vara antagningskampanjer.
Mot slutet av 1670-talet beslutade greven att borgmästare, rådmän och stadsskrivare skulle få lön uttaxerad av borgerskapet.
Per Brahe dog 1980 strax innan reduktionsbeslutet togs. Alla städer ställdes nu under kunglig kontroll. Gränna fick en resulution den 10 december. Stadens frihetsår upphävs, men vissa kronoinkomster tillerkännes ändå staden till täckande av löner åt stadstjänstemännen. Handelsfriheten och rätten till stadens distrikt bekräftas, liksom borgarnas rätt att besöka frimarknader. Sista paragrafen uppmanar länschefen och magistraten förmå burskapsinnehavare att flytta in till och bygga i staden.
Med reduktionsbeslutet försvann grevskapet och dess centrum förvandlades till "Visingsös kungsgård".
I 1693 års stadslagstiftning kodifieras praxis som varit gällande under föregånde decennium. Redan i en förordning från 1680 stadgas att små städer endast behöver en borgmästare. Magistrat och borgerskap fick uppdraget att utpeka lämpliga kandidater. I Gränna drogs en av de båda borgmästartjänst erna in år 1681. Landshövdingarna fick ett starkt inflytande över städernas förvaltning under enväldestiden.
Under grevskapstiden förrättades mantalsskrivningen av grevens ämbetsmän. Kronans mantalslängder börjar 1681. Högsta värdet före 1690-talet är 154 mantal år 1683. Åren 1694-96 varierar mantalet mellan 196 och 229, för att sedan sjunka under 150 mantal fram till sekelskiftet. Ökningen på 1690-talet förklaras närmast av "den intensifiering, som mantalsskrivningsarbetet föranlett".
Staden fick 12 äldste tillsatta av landshövdingen år 1702.
Mantalet 1700-1720 pendlade mellan 126 (1616) och 216 (1607). En lucka i sviten 1709-14 kan bland annat förklaras av att man inget haft att rapportera på grund av pesten. Skatteavkortningar till följd av fattigdom kan vara en annan anledning. Generellt är mantalet lägre på 1710-talet än 00-talet. Nyrekryteringen av borgare var svag ännu vid 1700-talets början. Medelvärdet för perioden 1700-20 var 5 nyantagna per år. Böldpesten påverkade starkt nyrekryteringen. 1711 antogs inga nya borgare, medan man året därpå hade en rekordhög antagning på 12 "unga män", alla utom en titulerade "dräng" eller "gosse". Ungdomarna fick inte burskapsbrev utan endast bördsbrev i väntan på utbildning inom sina kommande yrken. Antagningkampanjen 1712 var resultatet av ett direktiv uppifrån att ungdomar på orten skulle inregistreras. 1713 antogs ytterligare 5 "unga män".
Den stora pesten slog till i Gränna 1711. Antalet döda översteg antalet födde detta år med 215 personer. Normalt synes staden ha haft ett mindre födelseöverskott.
Vid 1720 års riksdag attackerades Gränna av Jönköpings riksdagsman. Denna ansåg att staden privilegier borde dras. Attacken avvärjdes med landshövdingens hjälp och stadens privilegier bekräftades.
Vid frihetstidens början var "'Brahe-Grenna'" en liten obetydlig stad som alltjämt måste kämpa för sin existens. Fångar och flyktoingar från krigstiden fanns ännu kvar i trakten. En framstående person som råd- och handelsmannen Johan Neostadius var själv flykting från Nykarleby i Finland. Utvecklingen vände emellertid under 1720-talet. Handeln började återhämta sig.
Frihetstiden var "för hela en epok av återhämtning och inre uppbyggnad efter stormaktstidens påfrestande äventyr". Utvecklingen i Gränna-området var emellertid inte anmärkningsvärd. Staden stagnerade mot åthundradets slut.
Befolkningsutvecklingen i Gränna stad och landsförsamling från 1720-talet till 1700-talets mitt var måttlig. En födelsetalsberäknad ökning från drygt 2 200 till dryg 2 500 invånare ger en tillväxttakt på 0,4 % per år. Mantalsutvecklingen antyder att tillväxten varit tydligast på 1720-talet, då framför allt landsförsamlingen växte starkt. Även staden tycks dock ha haft en måttlig ökning. Från omkring 1730 till 1740-talets mitt rådde stagnation framför allt i landsförsamlingen. En viss ökning vidtog på nytt från 1740-talet och varade ungefär ett decennium. När den officiella befolkningsstatistiken tar vid 1769 har Gränna stad 476 invånare. Antalet minskar fram till 1770-talet med en bottennotering 1780. Den långsamma ökningen därefter tillåter ändå inte att staden uppnår 1769 år siffra förrän efter år 1800. År 1815 hade staden 510 invånare. En permanent och stark befolkningstillväxt har då just kommit igång. 1855 har staden nått 1068 invånare.
Grännas stagnation under 1700-talets senare del delades också av Jönköping och länet i stort. Rikets övriga städer hade bättre utvecklingsbetingelser. Vid 1800-talets mitt ökade befolkningen i båda städerna avsevärt snabbare än länsbefolkningen. Industrialiseringen hade nu börjat påverka utvecklingen.
Gränna stad och landsförsamling hade som regel födelseöverskott. Landsförsamlingens överskott var betydande och pendlar mellan 57 och 68 promille per tioårsperiod under 1800-talets förra hälft. I staden var överskottet måttligt och varierade mellan 1 och 4 promille.
Borgarna i Gränna var delvis jordbrukare. Staden hade 7 1/4 mantal Huseby, som donerats redan vid fundationen 1652. Tobaksodling blev en specialitet för Gränna från 1720-talet. Påbud om tobaksodling hade utgått från kommerskollegium 1724. I Gränna hade initativet tagits av rådmannen och den finske flyktingen Neostadius, möjligen i samarbete med kronobefallningsmannen Anders Almqvist. Rörelsen blev framgångsrik och ledde till anläggandet av fler plantager. Vid 1700-talets mitt odlades 16 tunnland på 11 plantager bearbetade av 52 arbetare. Årsväxten var drygt 8 300 skålpund. Produktionen kulminerade 1760 med nära 12 300 skålpund. Staden blev på 1700-talet också berömd för sin trädgårdsodling.
Hantverket I gränna hade ursprungligenuppgiften att försörja grevskapet med hantverksalster. Antalet yrken ökade under 1700-talets senare hälft. 1785 räknas 38 % av invånarna till hantverksbefolkningen. Manufakturpolitiken under 1700-talet stimulerade till anläggning av manufakturer även i Gränna. Gränna-manufakturerna kan indelas i två perioder. Från någon gång under 1720-talet till sin återflyttning till Nykarleby efter 1730-talets mitt gjorde Neostadius ett försök med ett tröjväveri. Viktigare blev ett tobaksspinneri från 1725, också startat av Neostadius. Efter Neostadius flyttning övergick spinneriet i andra händer, men försvann vid 1740-talets början. Andra manufakturförsök blev kortlivade.
Nästa manufakturskede i staden inleddes med tyskättlingen Johan Zielfeldters flyttning tilll Gränna. Han fick privilegier på metallmanufaktur 1747. Efter Zielfeldters död 1760 avergick manufakturen i annan han, men uppkörde under 1770-talet. Flera nya manufakturer (laquerararbeten, tapetfabrik, textilfabrik, tegelbruk mm) igångsattes, men de blev inte bestående. Orsakerna till de dåliga resultaten står att finna i kapitalbrist och svårigheter att få fram material. Marknaden för avsättningen var begränsad, särskilt som staden på 1700-talet saknade god hamn i Vättern. När den hattarnas generösa manufakturpolitik upphörde gick det i Gränna som på andra håll, manufakturerna dog ut.
Jönköpings konkurrens inom handeln var övermäktig för Gränna. Jönköping hade komparativa fördelar genom en bra hamn och närheten till Tabergs bergslag. 1720 omtalas tre köpmän i Grännas mantalslängd, 1727 har antalet ökat till 7, vilka då hörde till stadens högst taxerade borgare. Trots sina begränsningar var handeln en vital del av Grännas ekonomi och omsorgsfull försvarad av stadens borgare. Metsdels handlade det om småskalig handel bland annat med sill, salt, tobak, järnvaror och oxar. I 1750 års befolkningsstatistik återfanns 3 krämare och ett halvdussin hökare och småkrämare i staden. På 1780-talet finns tecken till en viss ökning. En nedgång omkring 1800 kan ha samband med en minskning av antalet marknader 1796. Gränna hade två enskilda marknader, i Lommaryd och Kongsbro. Där hölls vardera två marknader per år. Vid slutet av 1700-talet hölls dessutom fyra årliga marknader i staden. Marknaderna synes ha dominerats av oxhandeln, som var ekonomiskt viktig för såväl staden som allmogen. Grännas minskande köpenskap mot 1700-talets slut kan ha samband med avskaffandet 1788 av städernas enskilda marknader. En reglering 1796 av marknaderna i Jönköpings län, neskärning från 49 till 20 stycken, förvärrade läget för Gränna som förlorade två av sina egna och tre viktiga lantmarknader. Först på 1830-talet kan man skönja tecken på en ny livaktighet i stadens handel. Vättersjöfartens nya roll med bygget av Göta kanal (1822 Vättern-Vänern, 1832 Vättern-Östersjön) spelade sannolikt en roll i denna förändring. Förbättring av hamnen påbörjades på 1830-talet, men en riktig hamn lät vänta på sig. Ännu 1855 var hamnbryggan ofullbordad. Då utskeppades främst jordbruksprodukter (säd, potatis, sprit och smör) samt skogsprodukter.
Stora landsvägen Stockholm-Jönköping är historiskt pulsådern som förbinder Gränna med omvärlden. Ett nät av härads-, by- och bygdevägar kompletterar och binder samman bygden. 1700-talets vägar för hästskjutsar och oxforor skulle förbli oförändrade till 1800-talets mitt då nya behov gjorde sig gällande.
Vid 1700-talets mitt beskriver magistraten Grännas sjöfart som outvecklad på grund av stadens oförmåga och bristen på vik till hamnplats. Vättern är öppen åt alla håll. Stranden sandar lätt igen vid oväder, vilket gör den grund och osäker vid storm. Planer på en hamnbrygga förverkligades emellertid inte då. Även Visingsö-förbindelserna var sporadiska och osäkra. Vättern ansågs vara en farlig sjö för små och bristfälliga fartyg. Visingsöbyarna hade emellertid byabåtar, med vilka man färdades till Gränna och Jönköping. Mellby på grännasidan ansvarade för kronorodden till Visingsö. Mellby beskrivs som en "färjestad", "en liten båtstad eller gästgivargård". På 1790-talet hade emellertid denna upphört, vilket kunde innebära väntetider för resande till ön. En ordnad trafik kom dock till stånd först på 1770-talet då en paketbåt började regelbundna onsdagsturer till Visingsö. 1819 sammanslogs paketbåten och kronobåten och ansvaret överfördes på Visingsö församling.
Göta kanals tillkomst blev en pådrivande faktor i hamnfrågan. Kanlafrågan hade diskuterats redan 1764. När Gränna började bygga en hamnbrygga på 1830-talet bidrog även den kringliggande landsbygden till projektet. Arbetet tog dock tid, och hade ännu 1846 bara resulterat i en liten stenbrygga. Trafiken var dock livlig och framför allt inriktad på spannmål. Ångtrafiken började angöra bryggan från 1850-talet. Hamnarbetet nådde sin fullbordan först 1863.
Hamnen markerade att Gränna vid 1800-talets mitt stod på tröskeln till en ny tid, industrialismen. Manufakturerna fick ingen uppföljning efter 1700-talet, men enstaka industrianläggningar gick tillbaka till "några årtionden in på 1800-talet". Handeln fick också ett uppsving och stimulerade jordbruket i bygden. Den nya hamnen innebar också en stimulans.

Sven Lilja