Tavastehus är beläget vid Vanajavesi sjö i (dåvarande) Nylands och Tavastehus län. Staden grundades av riksrådets befallning med hjälp av generalguvernören Per Brahe år 1649. Anläggandet av staden baserade sig på regeringens politik som var inriktad på att befrämja stadsnäringar och att avskaffa den så kallade lanthandeln.

Tavastehus var den första inlandsstaden i Finland. Staden låg i skuggan av Tavastehus slott som hade byggts på 1200-talet och som ännu under 1500-talet hade varit en viktig militärbas. Under den svenska stormaktstiden förminskade slottets betydelse stort, men det var ännu så starkt att det kunde stöda den nya staden. De första tiderna – kanske kunde man säga det första århundradet – var inte någon lätt period för Tavastehus stad. Den nya så kallade uppstadens ekonomi och inflytande kunde inte expandera kraftigt. Däremot var den kringliggande landsbygden inte särskilt intresserad av den nya staden, eftersom bönderna hade blivit vana vid att resa till Åbo (fi. Turku) för att sälja sina varor (spannmål m.m.) och köpa in huvudsakligen salt. Bönderna behövde inte alls Tavastehus – det tog en lång tid att staden kunde göra behövlig i deras ögon.

Till skillnad från de senare inlandsstäderna fick Tavastehus ganska mycket uppmärksamhet av centralmakten. Stadens friheter var ännu inte bättre än de som kronan beviljade för de andra nya städerna. En tavastehusbo kunde få skattefriheter för ungefär 25 år. Staden fick också några förmånliga privilegier såsom ett monopol för öl- och brännvinsäljande i ett stort område kring staden. Om man vill tillspetsa lite, kan man säga att Tavastehus överlevde med hjälp av denna särrättighet. Trots det förblev staden länge en ”mikrostad”: Tavastehus var en av de minsta städerna i riket; där borde stundom bara ett hundratal personer.

Tavastehus kan karakteriseras som en förvaltnings- och skolstad redan på 1600-talet. Under en stund på 1640-talet var staden till och med en residensstad för Tavastehus läns landshövding och Tavastehus slott hade som en garnison vissa administrativa funktioner kvar. Staden låg i knutpunkten för ett vägnätverk och efter det att postverket blivit grundat i Sverige år 1636 fick Tavastehus sitt postkontor redan ett par år senare.

Invånarna i staden var mestadels finskspråkiga, men de viktigaste förvaltningsmännen var svenskspråkiga. Regeringen – och Per Brahe som dess språkrör – var speciellt på 1640–1660-talen intresserad av stadens administration. Orsaken härtill var att staden fick några så kallade kungliga borgmästare, men dessa mäns betydelse för stadens utveckling är svårt att bedöma. Vid sidan av borgmästarna tjänstgjorde årligen 4–5 rådmän, som valdes bland de fåtaliga borgarna. Nästan alla borgare härstammade från den omkringliggande landsbygden, vilket innebar att det inte var lätt i Tavastehus att ha ”brain gain” till exempel från de tyska städerna eller de andra städerna i det svenska riket.

Tavastehus utgjorde en egen församling som omfattade också Tavastehus slott och tre i närheten liggande större ladugårdar. De sistnämnda urskiljdes av sin forna församling (Vanaja landsförsamling). Detta arrangemang var inte vanligt under denna tid och oftast försökte överheten hålla stads- och landsförsamlingar ihop. Staden hade ingen egen kyrka under de första decennierna, utan kyrkliga ceremonier hölls i slottskyrkan till år 1659, när denna kyrka förstördes av en brand som härjade på slottet. En stadskyrka av trä byggdes upp på 1660-talet. Den första allmänna skolan på inlandet grundades i Tavastehus. Skolan inledde sin verksamhet förmodligen redan år 1639. Denna så kallade pedagogi var bättre utrustad med personal än vanliga skolor, och år 1690 ”upphöjdes” skolan till en trivialskola som var den första och den enda i sitt slag i det finländska inlandet.

Rådstugurätten och magistraten var de centrala förvaltningsorganen till slutet av 1600-talet. Stadens sista borgmästare avled i april 1695 och efter honom hittades ingen ny förman. I denna situation löpte Tavastehus risk att bli degraderat till en vanlig marknadsplats, eftersom regeringen under enväldets tid (1680–1718) såg med oblida ögon sådana städer som hade svårigheter att betala sina egna förvaltningskostnader eller sina skatter till kronan. Tavastehus, i likhet en annan finländsk småstad Ekenäs (fi. Tammisaari), fick dock bibehålla sina stadsprivilegier, men stadens status blev betydligt sämre: den ordinarie borgmästaretjänsten avskaffades och rådstugurätten församlades därefter bara ett par gånger om åren. Både till Tavastehus och till Ekenäs grundades en nedre domstol, kämnersrätt, som tog hand om alla löpande saker i staden. Kämnersrätten bestod av en ordförande, som kallades kämner, och två biträdande domare som övriga medlemmar. Det var först på 1740-talet när Tavastehus upphöjdes igen till en sådan rang, där staden fick en ordinarie borgmästare.