| Historik
Grundad: 1200-talets mitt
Flyttad: 1320-talet
Halmstad ligger där den äldsta nord-sydliga kustvägen möter Nissastigen, med förbindelser in mot de småländska centralbygderna. Trakten är fornlämningarik. Det äldsta Halmstad blev centrum i det medeltida Halmstads härad. Häradet omnämns 1231 i kung Valdemars jordebok, liksom en Halmstad kungsgård, som sannolikt bildat utgångspunkten för stadens framväxt. Samhällets grundval var troligen dess funktions om exporthamn för järn och boskapsprodukter från det småländska höglandet. Laxfisket i Nissan och kvarndrift kan också ha bidragit.
De äldsta kända privilegierna är från 1307, men det äldsta urbaniseringskriteriet går tillbaka till 1264, då ett dominikanerkloster i Halmstad omtalas. Man har antagit att staden grundats 1254-55 av Kristoffer I, i samband med anläggningen av en borg vid Nissan 1255.
På 1320-talet flyttades staden två kilometer närmare kusten. Den nya staden omtalas i privilegier 1322 som "Broktorph", men som "Halmstad" redan år 1327. Den äldre staden börjar kallas Övraby, och fortlever fram till 1563, då kyrkan och de kvarvarande sju gårdarna brändes och platsen ödelades. Orsakerna till flyttningen kan ligga dels i att farvattnen blivit säkrare, dels i att seglationstonnaget och handeln ökat så pass att en lokalisering närmare kusten tett sig rationellare. Även politiska faktorer kan ha spelat in. Då Halmstads härad 1318 pantsattes till ärkebiskopen i Lund kan behovet av en kunglig stödjepunkt blivit mer uttalat. Övraby omtalas 1486 som ägt av domkapitlet.
Halmstads roll som handelsstad, baserad på gränshandeln med Småland, ökade på 1300- och 1400-talen. Staden fick däremot inga administrativa eller militära funktioner förrän på 1500-talet. Staden hörde till den kungliga fataburen senast från 1452, medan Halland i övrigt var uppdelat i två län med Varberg och Laholm som respektive centralort. H blev under senmedeltid en viktig mötesplats för unionsförhandlingar.
Sven A Nilsson anser att Halmstad inte haft någon nedgång mot 1400-talets slut och in på 1500-talet. Han polemiserar mot tidigare forskning på den punkten (Ljunggren). Vid 1500-talets början fanns inget slott i Halmstad. En mönsterrulla från 1556 redovisar 119 borgare (motsv ca 1000 invånare).
Halmstads militäre betydelse ökade från mitten av 1500-talet, och resulterade i att stora stora befästningsarbeten påbörjades på 1590-talet. Staden blev en stark fästning i vilken även det 1595 påbörjade slottet ingick. Kristian IV var den drivande kraften bakom H's utveckling vid denna tid, en utveckling som också ledde till att H blev förvaltningscentrum för hela Halland.
En förödande brand slog till mot H 1619. Större delen av bebyggelsen förstördes. Förutsättningar skapades därmed för en reglering av stadsbebyggelsen. En regelbunden renässansplan, som ännu finns kvar, skapades, och fokuserades mot två huvudgator korsade vid ett stort torg.
Utvecklingen efter 1619 "har varit mera stabil".
Senare mönsterrullor redovisar:
1588 |
214 borgare |
1647 |
228 borgare och 57 unga karlar och drängar |
Fästningens garnison och personal har tillkommit mellan 1588 och 1647. Staden, men inte borgerskapet, växte under 1600-talets förra hälft. Nilsson räknar med en folkökning i staden mellan 1588 och 1647 (år då längder finns bevarade).
Han skissar följande utveckling:
| * expansion | 1600-1619 (livlig handel, fästningsbygge) |
| * stadsbrand | 1619 |
| * magra år, lokal resursförbrukning | 1620-1635 |
| * expansion efter | 1635 |
Trulsson bekräftar att stadens "näringsliv blomstrat" under de sista danska åren.
Under medeltiden fram till 1645 tillhörde Halmstad det danska riket. Med freden i Brömsebro överfördes Halland till Sverige på 30 år; ett arrangemang som blev permanent efter Roskildefreden 1658. Kronan representerades i Halland av guvernörer. den förste var Caspar Otto Sperling, som i egenskap av guvernör över Hallands län och kommendant i Halmstad tillsattes 1645. Han efterträddes 1651 av Nils Kagg som dog redan 1653. Bengt Lilliehöök utnämndes 1658 till Hallands första landshövding.
Utvecklingen efter 1658 synes främst karakteriserad av ekonomisk och demografisk stagnation. H var sannolikt inte mycket större på 1770-talet än under den danska tiden. Trulssons rapsodiska framställning lägger tonvikten vid det politiska händelseförloppet. Hans ekonomiska iakttagelser är som regel fokuserade på korttidsförändringar, men de bekräftar i stora drag intrycket av stagnation. Bortsett från kortare perioder av uppsving i stadens handel handlar hans berättelse mestadels om ekonomiska problem. H förlorade dessutom en viktig funktion som militärstad, när garnisonen drogs in på 1730-talet.
Den första svensktiden var präglad av krigsskedet vid 1600-talets mitt, med två för södra Halland förödande krig. En annan viktig faktor var att H nu hamnade bakom den svenska tullbarriären gentemot utlandet, och inte minst Köpenhamn och övriga Danmark. Den svenska tullpolitiken var inte populär bland H's handlande borgerskap. Situationen förvärrades dessutom av vikande internationella konjunkturer för stadens animaliska stapelprodukter.
På en inspektionsfärd i Halland, vid 1600-talets mitt, gav Christer Bonde karakteristiker av städerna. Halmstad, menade han hade goda förutsättningar för handel och sjöfart. Stadens uppland sträckte sig in i Sverige, där tjära, feta varor mm. hämtades. Vägförbindelserna var goda, men hamnen svag. Redden utanför fick tillhandahålla ankargrund.
Stagnationstendenserna blev bestående ochh fördjupades ytterligare under 1680-talet. Bland stadens stapelprodukter minskade boskapsprodukterna i betydelse, samtidigt som järn och trävaror stagnerade, medan däremot tjära och pottaska ryckte fram som viktiga utförselprodukter. På införselsidan dominerade salt, spannmål och malt. Handelsförbindelserna gick på Nordtyskland, Danmark, Skåne, England och Holland. Ett försvarsmotiverat permanent hårt skattetryck bidrog ytterligare till stagnationen.
Några kortvariga krigskonjunkturer lyckades inte permanent vända den ekonomiska stagnationen i H. Mantalslängderna bär vittnesbörd om tillbakagången. Mantalet minskade från 442 år 1674 till 289 år 1688. En kort uppgång på 1690-talet tolkas av Trulsson som en tillfällig ekonomisk återhämtning. Troligare är att mantalsreformen har påverkat redovisningen. Kriget på 1710-talet skapade temporärt god omsättning i H's handel.
Defensionsdeputationen vid riksdagen 1731 arbetade i en allmän efterkrigsatmosfär av nedrustning och besparing. Man förklarade bland annat att behovet av fästningsverket i Halmstad borde utredas. Utredningen genomfördes av en fästningskommission som rekommenderade nedläggning, och beslutet fattades av Kungl Majt 1733. Garnisonen drogs in i början av 1734. 1735 påbörjades raseringen av fästningsverken. Halmstads äldre historia som garnisonsstad var därmed till ända. Ännu på 1770-talet redovisar emellertid mantalslängderna ett mindre antal militärer. I Fritzells statistik saknas emellertid soldater, vilket är en tydlig indikation på stadens förändrade roll.
1720-talet uppvisade dåliga konjunkturer i H, vilka emellertid förbättrades på 1730-talet, då staden deltog i en för riket allmän konjunkturförbättring. Exporten gick i stor utsträckning till Danmark och dominerades av järnvaror, pottaska, beck och vissa trävaror. På importsidan spelade fortfarande salt och spannmål viktiga roller, numera kompletterade med bladtobak och ull, som råvaror till nystartade manufakturer i staden (tobaksfabrik 1731, yllefabrik 1736). Manufakturindustrin utvecklades ytterligare under 1700-talet utan att mer permanenta resultat nåddes. verksamheten var synbarligen starkt stödberoende.
Redan från 1780-talet märks åter stanationstendenser i Halmstads näringsliv. Dessa fortsatte genom 1750-talet. Med undantag för en expansion av beck-exporten fortsatte stagnationen även under 1760-talet. Mot slutet av 1750-talet kan man också notera hur H börjar ta del av den kommande "sillkonjunkturen". Staden övergår då från import av dansk och norsk sill till export av bohuslänsk sill. Ett försök att etablera varvsindustri i 1760-talets H kröntes inte heller med permanent framgång. Konjunkturerna fortsatte att vara dåliga under 1770-talet. Utrikeshandeln stagnerade, rederinäringen fick sämre tider och manufakturerna befann sig i en svacka. Sillfisket var ett undantag. Först mot slutet av 1770-talet kan en vändning av konjunkturerna skönjas. Export av beck, tjära och trävaror fick ett uppsving, medan däremot pottaskan avtog i betydelse. Importen av salt och spannmål ökade liksom textilråvaror, bland annat till hemvävnad på landsbygden.
De förbättrade betingelserna under senare delen av 1700-talet medförde en folkökning i H. Staden växte från 977 invånare 1749 till 1317 år 1800. Det var en tillväxt som i stort sammanföll med regionens. Hallands befolkning växte under samma tid från 57 700 till 71 600. Försörjningsläget blev tryckt eftersom ekonomin inte växte i takt med folkökningen, menar Trulsson. Tiggeriet bredde ut sig och ledde till motaktioner från de styrande i Halmstad.
De positivare ekonomiska konjunkturerna bestod till ryska kriget 1788. Den osäkerhet som skapades med detta krig och de följande revolutionskrigen ute i Europa medförde emellertid osäkra förhållanden för sjöfart och handel.
Sven Lilja
|