Historik

Jordmånen runt Hedemora är bördig. Jordbruk är därför huvudnäring i trakten. För dalaförhållanden rik järnåldersbygd med många fornlämningar. Badelundaåsens nordliga utlöpare och Dalälven var viktiga kommunikationsleder. Det äldsta Hedemora låg på Badelundaåsens östra sida längs den färdväg som förband norra Dalarna med Västeråstrakten. Läget var kommunikationsmässigt fördelaktigt då Dalarna-Västerås-leden här sammanstrålade med vögen österut mot Gävle. Åsen var en naturlig färdled i äldre tider. Dalälven däremot var segelbar bara mellan Berga i norr och Grådö i söder.

Bergsbruket växte fram under 1200-talet under påverkan av tysk bergshantering. Av äldsta handlingen från 1288 framgår att Kopparberget redan var organiserat. Runt Hedemora låg under medeltiden Betsberg (Bispberg) och Vikaberg bergslager, vilka senare sammansmälte till en bergslag. Närbelägna var också Garpenberg (koppardrift omkr 1400) och Silvberg. Stadens "uppkomst är intimt förknippad med bergsbrukets uppsving i Bergslagen och orten kom att spela en viktig roll för en mängd bergverk i trakten, först som torg- och marknadsplats, senare som köpstad." Staden behöll sin "ålderdomliga småstadskaraktär" till 1900-talets mitt.

H blev torg- och marknadsplats för flera bergverkssamhällen i Dalarna. Belägg finns från 1400-talets mitt, men traditionen går sannolikt längre tillbaka. Den första gryvbrytningen i trakten började blomstra senast vid 1300-talets början. Järn ock koppar transiterade över H vidare till Västerås och Stockholm.

H är Dalarnas äldsta stad. Platsen har haft centralortsfunktioner redan före stadsprivilegierna. 1370 omtalas Hedemora socken, 1385 omtalas ett räfsteting i H. Sannolikt hade H vid denna tid börjat överta juridiska funktioner från det närbelägna Husby. Äldsta urbaniseringskriterium är ett brev från 1414 där orten benämns "köpstad". Ordet köpstad är dock svårtolkat i sammanhanget. Det kan av se endast en handelsplats. Mot "stad"-tolkningen 1414 talar att H 1446 av Kristofer av Bayern får privilegier på rätt till lördagsmarknader, 1449 bekräftas torgdagen på lördagar. Men stadsjurisdiktion fick H först 1459 av unionskonungen Kristian I. I motsats till flertalet städer behövde H, och andra städer utan större tyskt inslag bland borgarna, inte besätta borgmästare och råd med till hälften tyskar. Detta innebar vid denna tid halv stadsrätt. Med Johan III's privilegier fick H stadsrätt jämbördig med andra städers.

"Hedemora stad tycks inte ha ökat nämnvärt i omfång under de första århundradena. Först under 1600-talet upptogs nära belägna byar i staden." Stadens roll som transiteringspunkt för järn och koppar blomstrade ända till 1600-talets senare hälft, då hyttdriften i vissa områden strukturerades om. Den nya brukspolitiken eftersträvade högre effektivitet i bergsnäringen. Antalet hyttor i Hedemora socken reducerades kraftigt från 17 år 1539 till bara tre år 1700. Driftnedläggningarna påverkade H negativt. Staden förlorade sin roll som en av de viktigaste handelsplatserna i Bergslagen.
I ett privilegiebrev från 1604 stadfäster Karl IX H's rätt till export och utrikes seglation. Det är emellertid tveksamt om H verkligen haft någon utrikeshandel av betydelse. Redan 1628 klagar man dock på att Västerås vill lägga under sig stadens utförsel, och 1635 bekräftas Västerås förmedlande roll. En allmän förordning av drottning Kristina 1646 delar upp städerna i sjö- och uppstäder, varav de förra förbehölls seglationen och de senare lanthandeln. H's roll som uppstad tvingade till revirförsvar, och flera belägg vittnar om borgarnas ständiga kamp med konkurrenter. 1638 riktas klagomål mot Gävle och Säter och 1640 mot en Stockholms-borgare.

En kontinuerlig kamp fördes också mot landsköpet. I en skrivelse till landshövdingen uppmanar drottning Kristina 1647 till åtgärder mot landsköpet. Bruken fick senast från 1642 rätt att försörja den egna arbetsstyrkan med förnödenheter och livsmedel. Denna rätt innefattade dock inte traditionellla köpmansvaror som kram, kläde, specerier, kryddor mm. Klagomål föranleddes härav mot Abraham Mommas privilegier vid Norns bruk vid 1650-tlets början och Nårens m fl bruk år 1669. även brukspatronernas järnhandel upplevdes som en konkurensfaktor. 1699 förbjöds bruken att skeppa ut sin produktion på egen hand. Utförseln skulle omhänderhas av någon staopelstad. År 1700 utvidgades emellertid bruksidkarnas rätt till förlagshandel, vilket föranledde en bestämmelse 1747, som betonade deras förbud mot landsköp.

H's handel på landsbygden mötte konkurrens från grannstäder. Staden delade marknad med vid Gränge socken 1607 med Falun och Tuna, samt samma år i Nås där H delade rätten med Tuna, Falun och Karlstad. Planer på att anlägga en stad vid Tuna blev aldrig av, men Karlstad (från 1584), Falun (från 1608/1624) och Avesta (stad 1641-1686) "skulle så småningom kringskära Hedemora stads ursprungliga ensamrätt till handeln i Dalarna." Ett försök vid 1686 års riksdag att få Säter och Avesta nedlagda till H's förmån misslyckades.

H var också under hela 1600-talet inbegripet i en revirstrid om Västerbergslagen med städerna Köping, Arboga och Västerås. Man tog också upp kampen med Falun, Säter, Sala och Västerås om järnhandeln i bergslagen i Kopparbergs hövdingadöme. Striderna fortsatte in i 1700-talet, för att utmynna 1731 i att handelsdistrikten helt uphävdes och handeln blev fri.

Stora svårigheter för H's handel kom med Hammarkommissionens (1688) förslag att en stor del av hamrarna i Österbergslagen skule läggas ned, för att inte vedåtgången vid den prioriterade Falu koppargruva skulle sina. Eftersom Österbergslagen var H's viktigaste traditionella handelsområde innebar beslutet att H's handel fick ett dråpslag med verkningar för lång tid framåt. "Hedemora och Husby socknar t. ex. hava säkert icke förr än på allra senaste tiden hämtat sig från denna åderlåtning, och staden har aldrig senare haft en sådan handel som under 1600-talet. Den följande tiden blev därför en nedgångens tid för vår stad, då dess affärsmän i sin handel måste inrikta sig för enklare förhållanden." "Denna händelse var intet mindre än en hel revolution i denna bygdens ekonomiska liv. Den gjorde med ens slut på hela bergsmansståndets existens i trakten och avbröt med ens och för alltid en näring, som utgjort en väsentlig inkomstkälla för befolkningen och en hävstång för ortens välstånd och framgång."

1688 års Hammarkommission innebar kulmen på en utveckling i vilken H's handelsförutsättningar successivt försämrats. Stadens medeltida uppland hade omfattat Östra, Västra och Nedre Bergslagen, samt Norbergs och Torsåkers bergslager till Österdalarna. Bit för bit beskars detta omfattande handelsområde under 1500-och 1600-talen genom nygrundningar av städer, landsköp och bruksköp tills området slutligen berövas större delen av sin bergshantering och de privilegierade handelsdistrikten drogs in. H's omland inskränkte sig därefter till de närmaste socknarna, där staden fick driva handel utan privilegieskydd.

Beskrivningar av tillståndet i H mellan 1710- och 1730-talen pekar på inskränkningen av stångjärnssmidet och den därav följande minskningen i järnhandeln med omkringliggande socknar, som ett huvudskäl till den "utiråkade stora fattigdomen". En brand 1754 åstadkom stor förödelse, och blev en orsak till regleringen av stadens stadsplan vid 1700-talets mitt. H berördes också av dalaupproret 1743.

H's betydelse som handelsstad kan knytas till stadens marknad. De första kända prvilegierna för påslmässomarknaden härör från Johan III 1587. Sannolikt har dock denna marknad funnits redan tidigare. Marknaden hade en betydelse som sträckte sig bortom stadens naturliga omland. Den drog till sig handel med järn och andra varor från ett stort område från Dalarna, Värmland, Närke, Västmanland, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Lappland. Försäljare kom från städer som Eskilstuna, Norrköping och Borås.

Marknadens betydelse har varierat. Tecken tyder på att den tidivis varit nedlagd under 1600-talets förra del. På 1650-talet gjorde Falun ett försök, utan framgång, att dra åt sig H's marknad. En ögonvittnesskildring som gäller 1730- och 1740-talen ger intryck av en livligt besökt marknad med ett brokigt folkliv. Vid 1800-talets mitt har marknadslivet avtagit.

Referenser:

Medeltidsstaden, rapport 8. 1978

Karl Trotzig, Hedemora stads historia. En henbygdsbok. Hedemora 1943.

Yngve Fritzell, Yrkesfördelningen 1753-1805 enligt Tabellverket: de särskilda städerna. (Statistisk tidskrift 1983:4)

Sven Lilja