Historik

Hudiksvall grundades av Johan III som ett led i kampen mot den norrländska allmogehandeln, det sk landsköpet. I merkantilismens anda strävade kronan efter att tvinga in handeln till städerna och lägga den i händerna på städernas borgerskap. Flera förordningar och kungliga påbud från senmedeltid och 1500-tal går till storms mot de norrländska landsköpmännens "köpslagan med bönder och andre". Hudiksvall nämns, tillsammans med Härnösand, som olaga hamn i ett kungligt brev 1531. År 1560 uttalas idén att landsköpmännen i Hälsingland, Ångermanland, Medelpad och annorstädes i Norrland bör flytta samman i Hudiksvall och därifrån driva sin handel. Stadsgrundningen förverkligades inte vid den tidpunkten, men tanken återkom mot 1570-talets slut. Fogden i Hälsingland fick då kunglig befallning att tvinga in de landsköpmän som ville fortsätta sin köpenskap till Hudiksvall. Trots lokalt motstånd till en början fick staden sitt privilegiebrev den 6 februari 1582.
Den äldsta staden bebyggdes i två delar, dels den inre staden kring Hornåns båda stränder, som kallades Norra Vallen, dels nere vid sundet, där hamnen var djupare och skeppsfarten hade bättre förutsättningar. Till en början bodde majoriteten av borgarna i inre staden men stridigheter mellan de två stadsdelarna ledde 1622 till en kunglig befallning om sammanflyttning av stadsbebyggelsen. Befolkningen i inre staden uppmnades flytta till den yttre. Flyttningen drog ut på tiden och fullbordades inte förrän på 1640-talet.
Utrikeshandeln i Hudiksvall utvecklades gynnsamt under stadens äldsta skede. Trots tillfälliga och begränsade seglationsförbud fick staden behålla sin rätt till utrikeshandel fram till sglationsordningen 1636. Staden exporterade bräder (sågade bräder var en huvudexportprodukt), tjära, skinnvaror, järn och koppar i utbyte mot framför allt salt och kläde, mjöd, vin men också diverse kram och specerier.
De gynnsamma ekonomiska förutsättningarna skapade grunden för en förhållandevis snabb expansion av det äldsta Hudiksvall. redan på 1590-talet hade staden över 100 hushåll. På 1610-talet hade antalet ökat till omkring 170, vilket skuille kunna motsvara en folkmängd på 700-750 invånare. Den gynnsamma demografiska utvecklingen synes ha fortsatt om än i långsammare takt. Vid 1600-talets mitt räknade Hudiksvall omkring 200 hushåll, kanske 800 invånare, men sedan följde en stagnationsperiod som synes ha varat stormaktstiden ut.
På Karl IX's initiativ byggde vid 1600-talets början en kungsgård i Hudiksvall. Arbetet avstannade dock efter kungens död och på 1620-talet donerades resterna av den till staden. Med regeringsformen 1634, och skapandet av det moderna länsväsendet med en landshövding i spetsen, blev Hudiksvall residensstad. Landshövdingen i staden presiderade till en början över hela Norrland, för att efter 1637 endast ha ledningen över den södra delen. 1641 införlivades även Gästrikland med Hudiksvalls län. En planerad flyttning av residenset till Gävle kunde först inte genomföras på grund av Gävle slotts eländiga tillstånd. Först efter en nödtorftig reparation kunde landshövdingen flytta och ta säte i Gävle. Hudiksvalls centralortsfunktioner stärktes ytterligare 1649 när Enköpings trivialskola flyttades till staden.
Hudiksvalls förlorade utrikesseglation upplevdes som ett ekonomiskt avbräck och föranledde flera klagomål och påstötningar på kronan från borgerskapet. Lättnader beviljades så småningom. 1657 finns belägg på handelsresor till Tyskland och under 1660-talet tilläts norrlandsstäderna och med dem Hudiksvall att driva sjöfart på östersjöstäder under svenskt välde. Bakgrunden till de successiva lättnaderna var den i Norrland ofta återkommande bristen på salt och spannmål. Lättnaderna blev dock tillfälliga. Den västernorrländska kommissionen fick 1670 höra vältaliga klagomål som satte de norrländska städernas stagnation i samband med det allmänna seglationsförbudet och tullplikten vid Dalarö mm. 1676 lyckades Hudiksvalls borgare utverka en återgång till 1617 års stadga, vilket torde ha inneburit en viss lättnad i seglationstvånget, men ännu 1697 förbjuds borgarna att segla annorstädes än till Stockholm.
Hudiksvalls omland krympte i och med grundläggningarna av konkurrerande städer. Konkurrensen från Falun, Sundsvall och Söderhamn blev kännbar. Mot 1600-talets slut växte också konkurrensen från järnbruken i de omkringliggande socknarna. Brukens tjänstemän, som hade rätt till förnödenhetsköp åt bruksfolket, frestades ofta till olaga handel vid sidan om.
Stormaktstidens krig innebar känningar i form av ökade pålagor, inkvarteringar och båtsmansplikt, men krigshändelserna drabbade oftast inte staden direkt. Oro för angrepp förekom 1657, men först det stora nordiska kriget utsatte Hudiksvalls befolkning för omedelbara påfrestningar. Pålagetrycket ökade, vakthållningen skärptes och ryska fångar förlades i staden. Orostiderna förde med sig ekonomiska svårigheter för borgerskapet. Efter finska arméns nederlag 1713 kom flyktingströmmar från Finland, vilka ytterligare ökade påfrestningarna på stadens resurser. Skräcken för ryska anfall blev nu också mer uttalad. Umeå stads bränning 1714 satte fart på ryktesspridningen, som fick epidemisk fart vid flera tillfällen på 1710-talet. Först på våren 1721 blev hotbilden verklighet. Den då övergivna staden attackerades av ryssarna, plundrades och brändes i grunden. Den ryska attacken 1721 är en av de största enskilda katastrofer som drabbat Hudiksvalls stad under hela dess historia.
Återuppbyggnadsarbetet igångsattes snart efter freden understött av åtta frihetsår från statliga pålagor. Frihetsåren naggades visserligen i kanten och det dröjde innan alla flyende borgare återvänt till staden, men återuppbyggnadsarbetet tog fart under 1720-talet. Mot decenniets slut såg staden "nog i det stora hela ut som före ryssbranden".
Bortsett från oro för angrepp och pålagorna under de ryska krigen på 1740- och 80-talen samt en större stadsbrand 1792, blev 1700-talet "en lugnets tid". Befolkningsutvecklingen sköt fart vid seklets mitt, delvis pådriven av ett lönande fiske, i vilket bland andra vallonättlingar hade en viktig andel. Fiskarna blev ett betydande inslag i stadens borgerliga befolkning.
Hudiksvalls utrikeshandel brottades under större delen av 1700-talet med de svårigheter som skapades av det bottniska handelstvånget. Även när detta upphävts dröjde det länge innan borgarna lyckades svara på de nya förutsättningarna. Handelsflottan förblev mycket liten. Industriförsök misslyckades och konkurrensen från allmogehandeln och brukshandeln förblev ett problem för hudiksvalls köpmän. Kriser på 1730- och 1760-talen försatte borgarna i svåra ekonomiska förhållanden. Både solida och ringare borgare fick avstå alla tillgångar till sina borgenärer. På förfrågan rekommenderade Hudiksvall 1762 till råga på allt Härnösand som den norrländska stad vilken borde få stapelrättigheter. Så skedde också när Härnösand fick stapelrätt. Hudiksvall fick dock 1765 tillsammans med Söderhamn och Sundsvall friare seglationsrätt, vilken dock inte utnyttjades i praktiken förrän på 1780-talet. Från 1780-talet fanns också en självständig rederirörelse i Hudiksvall. Trots svårigheterna på 1700-talet lyckades vissa handelshus, med rötter redan i 1720-talet, etablera sig och nå en viss framgång.
Ett problem för Hudiksvalls export var svårigheten att komma åt trävaror för utskeppning. I motsats till den närmaste konkurrenterna i norr och söder saknade Hudiksvall tillgång till en central kommunikationled i form av en stor, flottningsbar älv. I omgivningarna konkurrerade dessutom staden med bruken om skogstillgångarna. Eftersom tjärbränning saknade betydelse i Hälsingland innebar svårigheterna att komma åt sågade bräder att en viktig nordsvensk exportvara förblev svårtillgänglig för Hudiksvalls handelsmän.
Handelsorganisationer växte gradvis fram under 1700-talet, bland annat kring ett kungligt privilegium på fågelhandel, som Hudiksvall fick 1719 tillsammans med städerna Härnösand, Sundsvall och några år senare Söderhamn. En formell handelssocietet organiserades dock inte förrän 1757. Inflyttningen av hantverkare pågick under hela 1700-talet och ledde till en ökning av hantverksnäringarna. En hantverkssocietet organiserades 1756 och ett brödraskap för gesäller 1761. Fiskerinäringen varierade med tillgången på främst strömming. Men man bedrev även ett visst laxfiske. Fisket var gott flera gånger på 1700-talet. 1773 omtalas en fiskarsocietet, men först 1791 skapades en fastare sammanslutning.

Sven Lilja