Historik

Bodekull var en livligt trafikerad hamn, ett "ladestede", långt innan staden Karlshamn fick sina privilegier. En inskjutande vik från Östersjön gav gott hamnläge och skydd mot stormar. Redan vid 1620-talets början var B en av Sölvesborgs läns viktigaste hamnar, och dess betydelse ökade fram till seklets mitt. Sjöfarten på B dominerades av mindre fartyg, men enstaka skepp kunde nå över 30 lästers dräktighet. Flertalet fartyg kom från Köpenhamn men B hade också kontinuerliga förbindelser med andra danska hamnar och de nortdyska städerna, främst Rostock och Stralsund. Importen dominerades av livsmedel (spannmål, smör, sill, salt mm) och kläde. Exporten av virke och ved, tjära, beck, pottaska och lax mm. Danmark var huvuddestination för exporten men en dal varor gick även till Tyskland. 1607 introducerades ett prisreglerat utförseltvång på ved till danska undersåtar, där B utpekades som en av flera lastageplatser. Vedexport till Tyskland på 1640-talet visar dock att tvånget vid den tiden inte fungerade. Från B gick dessutom en export av järn (stång- och tack-) och kanonkulor från bruken i Småland. Mieån och "holländarevägen" knöt B till ett naturligt uppland i Småland på den svenska sidan. Före 1640-talet motarbetades svenskarnas utförsel via B (och Ronneby), men på 1640-talet ändrades den danska politiken. "Holländarevägen" skapade bättre förutsättningar, och danskarna hoppades på en uppblomstring i B. De nya förutsättningarna efter Brömsebrofreden hade bidragit till attitydförändringen. B var således en betydande hamn för svensk import och export redan före roskildefreden, men platsen som sedan skulle bli stad var på 1640-talet bara ett hemman tillhörigt Axel Thott.

Efter Roskilde-freden tillsattes en kommission för sammanlänkning av de erövrade landskapen med Sverige. Bland annat fick man i uppdrag att utreda stapelrätten. Städer som nämndes var Malmö, Helsingborg, Landskrona och Kristianstad, men även Bodekull togs in i sammanhanget. Övriga skånska städer skulle förlora stapelrätten. Ronnebys och Sölvesborgs stadsprivilegier skulle överflyttas till Bodekull, bl a för dess goda hamns skull. Även Kristianopel drabbades. Kristianstad fick sin stapelrätt hotad. När kommissionen avgav förslag fanns B bland de skånska landskapens stapelstäder vid sidan av Malmö, Helsingborg och Halmstad. Varberg, Landskrona och Kristianstad fick seglationsrätten begränsad till det svenska väldet, medan övriga städer, utom Ystad, enl förslaget helt förlorade seglationsrätten.

Stadsgrundläggningen måste skjutas på framtiden på grund av det andra danska kriget. Men B fick i stället en viktig roll som transitpunkt för krigsmateriel och trupper, och platsen befästes. Handeln hämmades emellertid av danska härjningar och den allmänna oron. Ett kronans skeppsvarv fanns på Boön i åmynningen från 1658 till 1675, då verksamheten flyttades till Kalmar.

Redan från början kom förfrågningar från bla tyskar om de kommande privilegierna till B. Man hade inflyttningsplaner och önskade därför en tomtindelning. En stadsplan förverkligades aldrig under Karl X Gustavs tid, men hans planer på att göra B till en viktig exporthamn för sydöstra Sverige och en örlogshamn  är uppenbara. Örlogshamnen hade förekommit som idé redan under Erik XIV.

Grundandet av B avstannade och vände 1660 i sin motsats. Ronnebyborna fick sina privilegier bekräftade, och B tullbelades som en reaktion på klagomål från Ronneby. Kungl Majt förutskickade därtill en flyttning av B's invånare till grannstäderna. I B skulle all handel upphöra. Men B fortlevde och fick tidigt bättre vägförbindelse med Småland än Ronneby. Det goda hamnläget gjorde att även Kristianstads borgare sökte sig till B för förtullning och export snarare än till Ronneby.

Invånarantalet i B var dock mycket begränsat. Ronnebyborgarna hävdade 1664 att där endast fanns tre välbärgade "borgare" och därutöver bara 14-15 hushåll med hantverkare och småfolk. B's tillväxt hämmades av tullplikt och skattskyldigheter, varav en del gick till Ronnebys stadskassa, samt avgifter på marken till hemmansägaren Thott.

På begäran fick B 1664 stadsrättigheter och stapelrätt, men beslutet blev mer definitivt året därpå. Utöver Ronnebys motstånd kan tveksamheten att grundlägga en stad i B ha samband med militära överväganden. Man var i behov av en lämplig hamn för örlogsflottan men såg en risk med att flottan i B skulle kunna bli instängd. Förmyndarregeringen övergav därför örlogsbas-planerna och inriktade sig i stället på att göra B till en "fleck", en liten handelsplats eller småstad. 1666 fick B emellertid jorddonationer för tomtläggning och mulbete mm. Staden fick samtidigt ett vapen och ett nytt namn, Karlshamn. Det definitiva privilegiebrevet kunde hemföras från riksdagen 1668. B/K skulle bli en utpost för svenskheten och en motvikt till "det dansksinnade" Ronneby.

En skattelängd från 1665 upptar 21 personer och en annan från följande år 31 personer. Bland dem fanns flera med tillnamnet "kremmare" och andra med hantverkarnamn. Antagningen av nya borgare, bla hantverkare, var intensiv. Under 1660-talets senare del fick K en stadsplan.

En gynnsam handelspolitik stimulerade K's huvudnäring, köpenskapen, men än viktigare var det livliga vägbyggandet för att förbinda det gamla sveska riket med de nya områdena. Från 1670-talets mitt var K's förbindelser med det inre Småland bättre än Ronnebys. K utvecklades till nederlagsplats för hela Småland och delar av Öster- och Västergötland. Utländska varor kom från Tyskland och Holland och bestod av salt, vin, specerier och kläde mm. Exporten bestod av boskapsprodukter, järn och trävaror. Under perioden från 1680-talets början till stormaktstidens slut var K en av de viktigaste stapelstäderna i området med en genomsnittlig tullinkomst som klart överträffade städer som Landskrona, Helsingborg och Kristianstad, och nådde ungefär hälften av exporten och importen från den mycket större staden Karlskrona. Såväl K som Karlskrona framträder som utpräglade importstäder, till skillnad från Kristianstad och i viss mån Helsingborg. Av tabell framgår bla att Karlskronas import ökar mycket hastigt under 1680-talet för att nå en första kulmen vid 1690-talets början. Nya toppar kom omkring 1700 och 1703, därefter gick import och export kraftigt tillbaka. Denna tillbakagång har sannolikt att göra med orostiderna. Dessa drabbade alla de fem städerna.

Den sedvanliga dragkampen om omlandet utkämpades med Ronneby och dess efterträdare Karlskrona. Trots konkurrensen spelade utrikeshandeln en stor roll för K, men skeppsbyggeriet och några manufakturer bidrog till den ekonomiska livaktigheten.

Inslaget av utländska namn var tydligt i K's första generation. 1689 börjar den sammanhängande sviten av mantalslängder. Fram till 1693 stannar mantalet under eller intill 650. 1694 kommer det "administrativa hoppet" upp till nära 700. En viss tillbakagång till strax under 600 vid sekelskiftet vänder och kulminerar 1709 med drygt 900 mantal. 1710-talet innebar i stort sett en fluktuerande stagnation med en bottennotering 1712 på 679 mt och en höjdpunkt 1717 på 913 mt. 1720 hade staden 851 mantal. Födelsetalen har i stort samma trend, med fluktuationer kring 45-55 fram till 1700-talets början, därefter något högre tal omkring 80 till 1710. Peståren ger en dykning ned till 35 födda 1712, och en återhämtning upp till 60-70 från 1714-20. Dödstalen växlar kraftigt, men ger markant utslag under åren 1709-10, sannolikt på grund av pesten. Även åren runt 1700 hade relativt hög dödlghet. En längd från år 1708 uppger stadens totalbefolkning till 1800 personer varav 568 barn under 15 år (277 pojkar, 291 flickor). Karlshamn hade snabbt utvecklats till en viktig stad. Kontributionsbelopp från 1686 och 1714 jämställer staden med städer som Västervik (1686) och Kalmr (1714). 1678 var K's kontribution dock förhållandevis låg.

Under 1670-talets krig fanns i K en nyuppförd skans som var bestyckad och försedd med 400 mans besättning. Efter dansk erövring lokaliserades dit 150 man och K blev dessutom centrum för snapphanars aktiviteter. Ganska snart återerövrades staden dock. Orostiderna fortsatte stormaktstiden ut, och blev till en mångsidig börda för borgerskapet, med inkvarteringar och pålagor. 1710 erövrades staden på nytt av danskarna och eländet späddes på genom brandskattning och pesten, som slog till 1710 och 11. Då hade staden återgått i svenska händer. Pesten tog en kraftig tull av befolkningen. 900-1000 döda är en möjlig uppskattning.

Under 1700-talet gjordes ansatser att bygga ut och förbättra befästningsanläggningarna, men arbetet tog tid och hade ännu mot århundaradets slut inte fullbordats. 1720-talets fästningskommission menade at K's garnison under krigstid borde omfatta ca 100 man och under fredstid 30 gemena plus 10 artillerister. Gällande stat omkring 1720 förutsatte 50 man korpraler och gemena men mot decenniets mitt fanns där inte fler än 31. Staten 1729 tar upp 55 officerare och soldater, medan det faktiska antalet stannade vid 44. Vid 1700-talets mitt, 1759, fanns i garnisonen en major, en underofficer 9 artillerister och 30 man gemene, alltså totalt 41 man. Garnisonen torde ha haft denna storleksordning under frihetstiden.

Mantalslängderna antyder att K's befolkning, efter tillväxtproblemen under kriserna omkring 1710, växte stadigt under hela 1700-talet. Hushålls- och mantalsuppgifter tyder på att folktalet kan ha legat i storleksordningen 1500- 1800. Folkmängden var vid seklets mitt ca 2200 men hade omkring 1800 stigit till över 3000.

Folkökningen tyder på långsiktigt goda förutsättningar för K's näringsliv. perioder av problem förekom dock. K eldhärjades 1763 och 1790. Dyrtid, missväxter och andra ekonomiska svårigheter gjorde sig kända vid 1720-talets början, 1740-talets början, 1760-talets början, på 1770-talet och 80-talets början. Myntförsämringar efter Karl XII's död spädde på problemen då. Det finns också tecken på att K's handelsräjong inåt landet krympte något under 1720- och 30-talen.

De temporära ekonomiska svårigheterna vägdes emellertid mer än väl upp av det långsiktigt expansiva näringslivet. Satsningar på manufakturer blev inte en odelad framgång men varvsverksamheten hade en blomstring i synnerhet på 1750-talet. Detta decennium var även för fisket och tobaksindustrin en blomstringsperiod. Samtidigt gynnades handel och sjöfart av de europeiska krigskonjunkturerna. Ekonomiskt svagare decennier var 1740-talet och särskilt 1760-talet, då med problemen påspädda av den nyligen inträffade branden. Seklets sista årtionden och 1800-talets första år präglades å andra sidan av harmoni och ett långsamt uppsving. Sjöfart, handel och skeppsbyggeri blomstrade på nytt som en följd av gynnande krigskonjunkturer.

Frihetstidens satsning på manufakturer var i K lika framträdande som annorstädes. Diverse anläggningar inom textil, såp-, tegel-  och tjärtillverkning prövades från 1730-talet. Viktigast blev tobakstillverkningen, som hade en blomstring vid seklets mitt. När den var som mest utvecklad var större delen av tomtägarna invecklade i tobaksodling, och flera tobaksspinnerier gav arbete åt särskilt kvinnor och barn. Från 1770-talet kan man iaktta en nedgång för verksamheten. Sågverksrörelsen i K's omgivande region växte markant under 1700-talet. Även fisket spelade sedan gammalt en viktig roll för staden. Det rörde sig här om såväl saltsjöfiske som inomskärsfiske.

Sjöfart var en av K's primärnäringar. Stadens handelsflotta ökade i storlek och lastkapcitet århundradet igenom, och dess handelsflotta placerade staden i en grupp av andrarangsstäder entydigt distanserad bara av Stockholm och Göteborg. Städer som Karlskrona, Gävle, Norrköping, Kalmar, Västervik m fl kan räknas in i samma grupp ibland större ibland mindre än K som sjöfartsstäder. Skeppsbyggeriet härledde sig tillbaka till stadens uppkomst. En viktig avnämare var kronan. 1735 togs initiativet till ett utvidgat skeppsvarv, ekonomiskt baserat på delägarskap med starka handelsintressen. Vid århundradets mitt sysselsatte varvet 70-80 timmermän och hantlangare. Kundkretsen kom från en vid krets redare i olika svenska städer. Särskilt under de första decennierna var varvet en ekonomiskt lönsam affär, men ännu vid seklets slut bedrevs verksamheten för fullt.

Konkurrensen och revirstriderna om omlandet var legio. Landsköpet bekämpades aktivt och K hade att hävda sina intressen gentemot allmoge och grannstäder. K's import kom mestadels från östersjöområdet. Animalieprodukter, spannmål och fisk kom från olika danska hamnar (Bornholm, Köpenhamn, Femern etc), medan svenska Pommern stod för en viktig del av spannmålsinförseln, särskilt i dyrtider. Exporten bestod av främst trävaror som gick till Danmark, Tyskland och Holland,. men också Frankrike. Bland sydsvenska städer hörde K till de viktigare export- importstäderna.

Litteratur:

Hilding Rosengren, Karlshamns historia 1664 - 1914. Del I. Stadens grundläggning och första öden. Karlshamn 1918.

Hilding Rosengren, Karlshamns historia 1664 - 1914. Del II. Tiden från det stora nordiska krigets slut intill kontinentalspärrningen 1806. Karlshamn 1928.

Sven Lilja