Historik

K's föregångare, Tingvallaön, hade en befolkning på medeltiden men var under äldre vasatid glest bosatt. Liksom Värmland i övrigt koloniserades ön sent.

Efter att 1569 som myndig ha övertagit hertigdömet bedrev hertig Karl aktiv näringspolitik, bland annat i Värmland med anläggning av järnbruk och malmletning. Värmlandsjärnet gick landvägen till Örebro eller över Vänern till Lidköping eller Brätte och vidare till Nya Lödöse för export. Under hertigtiden började också en viss export av masttimmer.

Handelns uppsving motiverade grundandet av en stad som kunde kanalisera den till hertigdömet. Tingvalla låg centralt i landskapet och var av ålder en samlingsplats och kyrklig centralort. Här hölls Persmässomarknad (29/7) och hamnläge fanns i närheten. 1582 uppmanades hertigdömets invånare att bygga en köpstad vid Tingvalla. Samma år dyker namnet Karlstad upp i källorna och 1583 fick K's borgare rätt till handel på Värmlandsberg. 1584 fick K privilegiebrev. Ett syfte med stadsgrundningen var att stävja norrmännens gränshandel.

Ett mantalsregister från 1585 upptar 45 hushåll, inklusive präst och borgmästare med råd. Den nya befolkningen kom främst från Värmland men också från Nya Lödöse (efter Göteborgs grundande) och Brätte.

Hertig Karl lät bygga herrgården Carlsberg, som kungsgård för sina vistelser i K. Bygget började 1585 och 1606-07 uppfördes herrgårdsbyggnaden. Hertig Karl/Karl IX var ofta där, vilket stimulerade aktiviteterna på platsen. Efter 1611, (under Karl Filips hertigtid med änkedrottning Kristina som förmyndare) blev Carlsborg ofta residens för ståthållare på besök. Efter Karl Filips död 1622 drogs Carlsborg in under kronoförvaltning och verksamheten tynade. Byggnaden revs 1653. Marken hade då återgått till staden.

K's befolkning ökade långsamt. 1628 hade hushållsantalet stigit till 82 för att sedan minska till 66 hushåll/150 mantal 1644. Folkmängden har uppskattats till 320 år 1660 och 1719 fanns 506 mantal i K. Nedgångar inträffade under krigsperioder 1643-45, 1675-79 och stora nordiska kriget. Planer att befästa staden på 1640-talet förverkligades inte, men gaturegleringar genomfördes. Stadsplanen bestod till branden 1865 då K hade nått 5000 invånare.

Jordbruk och fiske var viktiga näringar, men handeln med järn och boskapsprodukter dominerade ekonomiskt. Expansionen av järnutförseln var snabb. 1590-95 trdubblades den och 1630-41 ökade den från 3000 till 7634 skeppund.

Under 1600-talet fick K vidkännas allt skarpare konkurrens från de nya städerna Filipstad (1611) och Kristinehamn (1642). Även Göteborg trängde in i järnhanteringen. Filipstad förlorade dragkampen och privilegierna efter en brand 1695. Kristinehamn klarade sig bättre. Staden övertog en marknad från K 1688. K's borgare investerade i järnhanteringen. Brukshanteringen rationaliserades ocvh expanderade snabbt på 1600-talet. Den blev också mer kapitalkrävande. En del bruksägande K-borgare flyttade ut från staden och bosatte sig på sina bruk. De blev i stället konkurrenter till K, särskilt efter 1700, då bruken fick rätt att sälja förnödenheter till sina anställda.

Den europeiska efterfrågan på trävaror, bla mastvirke, ökade konkurrensen om utförseln från Värmlands skogar. Denna hade på 1500-talet ombesörjts av norrmän och bönder. Under 1600-talet kom Göteborg in i bilden och så småningom även K. 1646 träffades i Vänersborg en överenskommelse om reglering av masthandeln. Tvisterna fortsatte dock under 1600-talet, och förstärktes av allmänna revirstrider kring handelsräjonger.

Efter ståthållarnas försvinnande upphörde K's administrativa funktioner. Landshövdingarna hade residens i Örebro. Förvaltningen av staden övergick till borgerskapet.

Under den religiösa striden med Johan III avskiljde hertig Karl 1581 Värmland och 2 häraader i Västergötland (Vadsbo och Valle) till en egen superintendentia. Mariestad blev residensort. 1647 flyttades doch superintendentian till det för Värmland mer centralt belägna K. 1658 ändrades stiftets omfattning. Dalsland tillfördes och Västgötahäradena återfördes till Skara stift.

K drabbades ofta av brand, bla 1716 och 1719. 1719 var utgångsläget dåligt. Endast få hus fanns kvar och större delen av de bostadslösa fick samlas i de kvarvarande husen. Skattefrihet på 8 år beviljades av kronan och ny stadsplan drogs upp. Stöd gavs till kyrkans återuppbyggande. 1720-talet var återuppbyggandets decennium i K.

1719 fanns 506 mantal i K. Folkmängden var 1763 - 1594 invånare med 1183 mantal, 1780 - 1800 invånare och 1800 - knappt 2000 invånare. K lades i tredje skatteklassen.

1634 bildades Örebro län omfattande Närke och Värmland. Brukshanteringens uppsving i Värmland på 1700-talet skapade behov av en separat länsförvaltning. K's län bildades 1779.

Handel och sjöfart hade stagnerat under stora nordiska kriget. Den växande europeiska efterfrågan på järn stimulerade Värmland till att bli rikets viktigaste järnproducerande landskap. K drogs med i uppsvinget. Exporten av sågade bräder och mastvirke expanderade också och passerade järnet under första hälften av 1800-talet. Det stora genombrottet i K's trähandel kom på 1800-talet. Bruken försökte kringgå K's järnvåg och vägningstvånget i staden.

Konkurrens från Göteborg mfl städer gjorde att viktig handel gick K förbi, vilket förorsakade klagomål. Inga nya handelshus etablerades i staden. Tegelbruket som anlades 1725 var den första "industrin" i K. Manufaktursatsningen under frihetstiden gav emellertid blygsamma resultat, 1772 hade tobaks- och klädesfabrikerna upphört. Fram till 1790-talet saknades manufakturanläggningar i K.

1772, efter Gustav III's statskupp, omtitulerades superintendenten i K till biskop, dock utan någon reell förändring i ämbetet som sådant. Samma år skapades en fjärde gymnasieklass i stadens gymnasium.

Litteratur:

Karlstads stads historia. Del 1-4. Karlstad 1934-1983.

Ove Moberg, Karlstads historia. Fjärde delen. Karlstad under fyra sekler. Sammanfattning av delarna I-III, utvecklingen efter 1950. Karlstad 1983.

C. E. Nygren, Karlstads historia. Första delen. Omfattande tiden 1584-1719. Karlstad 1934.

Sven Lilja