Historik

Köpingstrakten är rik på järnålders- och vikingatidslämningar. Staden K anlades nära gränsen mellan Åkerbo och Snävringe härader på Köpingsåsen invid Köpingsån. Åkerbo hundare lades som fögderi under Köpingshus, som byggdes på 1370-talet strax nedanför K vid Köpingsån. Borgen brändes av Engelbrekt 1434. Läget tyder på ett lokalt kommunikationscentrum. Här sammanstrålade Köpingsåsen, Köpingsån och det lokala vägnätet. Mälaren låg då närmare staden än den gör idag. Åsen var sannolikt en avgörande lokaliseringsfaktor. Vattenfarleden var förmodligen sekundär, eftersom staden inte förlades vid den viktigaste vattenleden, Hedströmmen. K ligger vid en gammal färdväg som följt åsen. Troligen har även vägen Arboga - Västerås gått i anslutning till K.

Äldre forskning har antagit en hög ålder för K, men det skriftliga källmaterialet ger mycket litet stöd åt en sådan hypotes. Namnet Köping kan tyda på en äldre historia som handelsplats. K nämns, då som Laglösaköping, första gången 1257. Namntolkningen är omstridd, men kan betyda handelsplats utan stadsrätt. De äldsta urbaniseringskriterierna går tillbaka till 1300-talets mitt, då stadssigillet nämns (1349). Belägg på en central ställning tidigare saknas egentligen. Beläggen tyder på en stad från 1300-talets mitt, med ett oklart förlopp dessförinnan. Sannolikt var K en obetydlig stad. 1459 nämns att K, liksom Hedemora och Strängnäs, enbart har halv stadsrätt. Staden fanns heller inte med bland de städer som (enl MEStL) skulle erlägga underhåll till Stockholms broar.

Stadens framväxt från 1300-talets mitt har satts i samband med bergsnäringarnas expansion. K kan ha tjänat som utskeppningshamn för Skinnskattebergs bergslag, Norrbärke och Söderbärke. Men andra tolkningsmöjligheter finns. Köpingsåsens norra ände slutar inte vid en känd järnframställningsplats, även om förbindelser med Skinnskatteberg och Söderbärke har kunnat knytas. K's perifera läge i förhållande till Bergslagen och centralt i en jordbruksbygd pekar på en centrumfunktion för jordbruksomlandet, med järnhandel av sekundär betydelse. Handeln kan snarast ha varit baserad på jordbruksprodukter. Även senare när järnhandelns roll ökat kan jordbruksprodukterna ha varit av stor betydelse. Stadens omland låg sannolikt i Åkerbo härad. K konkurrerade med Arboga om handeln i bergslagerna norr om Arbogaån. En revirgräns kan urskiljas längs Hedströmmen. Eftersom Snävringe kom att ligga under Köpingshus på 1400-talet, kan detta ha inneburit att även detta härad låg inom K's handelsräjong. Björnänger sätter byggandet av Köpingshus i samband med en uppblomstringsfas omkring år 1400 (stadsbor börjar framträda i källorna och bebyggelsen synes ha utvidgats mot norr). Han menar att staden hade ett bestående ekonomiskt uppsving under medeltidens slut. Längre österut mötte konkurrens från Västerås. K's överlevnad, trots konkurrensen från de viktigare städerna Arboga och Västerås, kan bero på stadens förmåga att hävda sitt särskilda omland.

Bergshanteringen fick ökad betydelse under äldre vasatid. Stångjärnssmidet i Hedströmsdalen lockade till sig borgerligt kapital från Stockholm, vilket även drog in K i huvudstadens ekonomiska gravitationsfält. "Köping blev en renodlad 'Stockholmsfilial' under stor del av 1500-talet och 1600-talets början." Stadens egen flotta var obetydlig. Mälartrafiken på K ombesörjdes i stället mest av västeråsskeppare. Stångjärnssmidets expansion innebar en väsentlig ökning av järnutförseln från K's hamn. Björnänger anför "minimisiffror" från Stockholm, som antyder en kraftig ökning från 1540-talet till omkring 1620. Vid periodens början utfördes endast ett par hundratal skeppund järn, varav en stor del osmundar, medan kvantiteterna under 1610-talets senare hälft hade tiodubblats och nu låg mellan 2000 och 3000 skeppund. Ett viktigt utvecklingssprång tycks ha inträffat runt sekelskiftet, då den stora expansionen börjar.

Staden hade en marknad varje torsdag, som senare flyttades till lördagen (torgdag), samt en årlig veckolång marknad, Olovsmässan (slutet av juli så smån. flytt. till slutet av augusti). Olovsmarknaden var bland annat en boskapsmarknad för oxdrifterna från Småland. På 1620-talet omsattes där 7000-8000 djur årligen. Här omsattes också framför allt järn. Denna marknad användes även för kopparkompaniets (kronans kopparmonopol) uppgörelser med bergsmännen. Efter kompaniets upphörande 1638 kan man iaktta en successiv, sekellång minskning av marknadens betydelse.

En stadsbrand 1540 åstadkom stor förödelse. På 1550-talet utvidgades stadsbebyggelsen från väster om ån över till den östra sidan. Björnänger antar att befolkningen expanderat under 1500-talet. Han anför en längd från 1540-talet som registrerar 20 borgare, och räknar med att dessa kan ha motsvarat en befolkning på 200 personer. Trettio år senare är antalet fördubblat, men redan vid 1560-talets början nås en topp på omkring 60 borgare. ÄL 1571 redovisar 71 hushåll, varav knappt 50 borgare, vilket då sannolikt motsvarade omkring 300 invånare. 107 hushåll och 86 gårdar år 1612 tyder på en folkmängd i storleksordningen 600 invånare.

Handelsordinatiorna från 1610-talet kom att gynna Stockholm på uppstädernas bekostnad, men det innebar synbarligen inte att K's handel försämrades. Stadens borgare börjad öka sina intressen i traktens stångjärnsproduktion. Samtidigt växte konkurrensen från bruken, vilket föranledde klagomål från Arboga, Västerås, Köping och örebro. Bersgkollegium visade dock ingen förståelse utan föredrog att stödja bruksintressena. K fick också driva revirstrid för sin handelsräjong i Bergslagen. Trots växande konkurrens och uppstadsstatus ökade järnutföreln över K's hamn avsevärt under 1600-talet. Från kvantiteter på 1630-talet omkring 15000 skeppund redovisas från 1680 kvantiteter på över 30000 skeppund. Att döma av Björnängers sparsamma data skedde den väsentliga ökningen före 1680.

Bevarade mantalslängder tyder på att staden fortsatt sin expansion 1600-talet igenom. På 1650-talet hade hushållantalet stigit till ca 200 för att på 1690-talet ha ökat med ytterligare drygt 100 till över 300 hushåll- Folkmängden kan uppskattas till omkring 800-900 vid århundradets mitt och mer än 1200 vid sekelskiftet 1700. Därefter talar källorna om en stagnationsperiod. På 1730-talet kan 290 registrerade hushåll inte ha motsvarat mer än befolkningstalet på 1690-talet, snarare mindre. Fritzells siffror anger 1254 inv för år 1757 och 1319 för år 1769. År 1805 låg folkmängden fortfarande på bara 1232 personer. 1700-talet var således befolkningsmässigt en stagnationsperiod i K's historia.

Stångjärnsexporten över K's hamn var omfattande även på 1700-talet. Björnänger uppskattar dess andel till ca 10 % av Sveriges export. Men den visade inga tecken till långsiktig ökning. På 1740-talet utfördes fortfarande drygt 30000 skeppund (33265 år 1741), och kulminationen på drygt 36000 skeppund nåddes på 1760-talet. Därefter synes en minskning ha inträtt. Under 1800-talets förra del registrerades bara 26-28000 skeppund. K's manufaktur-boom på 1700-talet tycks ha följt välkända mönster, med en mängd kortvariga försök, med många ägarbyten, inom tobaksmanufaktur, klädestillverkning etc.

Litteratur:

Oskar Björnänger, Köping - från forntid till nutid. (2:a uppl.) Köping 1989.

Oskar Björnänger, Köping - stad från tidig medeltid och fyratusenårig kulturbygd. (Historik över Köpings stad och f d socken fram till kommunsammanläggningen 1971 utarbetad på uppdrag av stadsfullmäktige i Köping. Utg. 1980 av Köpings kommun i en kontorskopierad upplaga om 100 ex.)

Catharina Folin, Köping. (Medeltidsstaden 11) 1979.

Sven Lilja