Kristianstad gehört zu den von König Christian IV. gegründeten neuen Städten, die seinen Namen trugen - wie Kristianopel (1600), Christianshavn (1617), Christiania (1625, heute Oslo), Kristiansand (1644), Christianspries (1638) - und wirtschaftliche, militärische sowie administrative Zwecke erfüllen sollten. Nach dem für Dänemark erfolgreichen Kalmarkrieg gegen Schweden (1611-1613) ließ Christian IV. die neue Festung Kristianstad in Schonen (seit 1660 schwedisch) 1614 auf der Flussinsel Allö im Helgeå anlegen, wo schon das Wasser natürlichen Schutz bot. Die Abbildung 1 zeigt den Zustand um 1650.

Um die Wirtschaftskraft der Neugründung zu fördern, hob die Regierung die älteren Nachbarstädte Vä und Åhus auf, deren Einwohner nach Kristianstad ziehen mussten. Privilegien erhielt die neue Stadt 1622. Ihre Verfassung blieb im Rahmen der dänischen Städte-Ordnung: zwei Bürgermeister und sechs Ratsherren standen an der Spitze, beaufsichtigt vom königlichen Stadtvogt.

Die reiche Ausstattung mit Land- und Wald- und mit Fischereirechten zeigt an, dass hier kein Fernhandelszentrum entstehen sollte, sondern eine Mittelstadt, wo die Bürger sich durchaus auch von Land-und Forstwirtschaft sowie Fischerei ernähren sollten. Der König bewilligte zwei Jahrmärkte - einen im Januar und einen im Juli - und damit den temporären Anschluss an den Fernhandel. Die Stadt war geplant und gegründet als Grenzfestung gegen Schweden, als Verwaltungszentrum der Region und als Stadt mittlerer Wirtschaftskraft. In diesem Rahmen entwickelte sich Kristianstad ganz erfolgreich; bis heute erfüllt es die Funktion eines regionalen Verwaltungs-, Ausbildungs- und Wirtschaftszentrums.

Wie die Abbildung 2 - ein Stich aus dem Jahr 1645 (Osten ist oben) - zeigt, hatte die Stadt einen rechteckigen Grundriß und war durch einen Kranz von zehn Bastionen und an den Stadttoren im Norden und Süden durch zwei Redouten befestigt. Über den Fluß bestand Verbindung zur Ostsee, allerdings nur mit kleinen Schiffen, die in der bescheidenen Hafenbucht anlegen konnten (Nr. 24 in der Südwestecke des Stiches). Ein Kanal trennte das nördliche, staatlich-repräsentative Stadtgebiet vom südlichen des bürgerlichen Erwerbs. Schiffsverkehr war auf dem Kanal nicht möglich, er diente allein der Wasserregulierung. Um den Marktplatz (Nr. 8) standen das Regierungsgebäude (Nr. 7), das Rathaus (Nr. 9) und - über Eck gestellt - die Kirche (Nr. 5). Im Südteil gab es einen eigenen Pferdemarkt (Nr. 15). Der Durchgangsverkehr führte durch die versetzt angelegten Stadttore über die bereits im 17. Jahrhundert gepflasterten Hauptstraßen diagonal über den großen Markt. Die Gärten der Bewohner lagen im Süden vor der Stadt.

Eine romantische Ansicht der Stadt von Südosten vor Trockenlegung der Niederung des Helgeå gibt die Abbildung 3 wieder, ein Stahlstich von C. Akrell aus dem Jahr 1838.

Kersten Krüger

Förhistoria och medeltid

Vä låg 7 km sydväst om det som senare skulle bli Kristianstad på övergången mellan Kristianstadslätten och högre belägen terräng. Staden låg i anslutning till Helgeås vattensystem med Araslövssjön och Hammarsjön. Området var tidvis ett översvämningsområde. Rikt fornlämningsområde - fynd från stenålder och framåt. Teori har nyligen framlagts om tidig handel och varuutbyte i området. En trolig tolkning av ortnamnet pekar på kultfunktioner. Den förhistoriska, arkeologiskt belagda bebyggelsen (på 1940-talet) går tillbaka till "sen romersk järnålder och tidig folkvandringstid samt dessutom sen vikingatid och tidig medeltid".

Kyrkbäcken upp till Vä var sannolikt inte segelbar på medeltiden. Borgarna fick 1503 tillåtelse att driva handel i andra skånska köpstäder med motiveringen att det inte gick att segla till Vä. Arkeologiska indikationer tyder på jordförstöring och sandflykt i trakten under medeltiden. Under stadstiden var Vä huvudort i Gärds härad. Kung Valdemars jordebok visar att Vä hade en särställning i häradet vid 1200-talets början.

Skriftliga uppgifter om staden Vä uppträder först på 1200-talet. Privilegiebrev finns bevarade från århundradets mitt, men staden räknas inte upp i köpstadslistan i Kung Valdemars Jordebok (1231). Staden omnämns i stället i kungalevslistan (kronogodset) och i stadgandena om häradsavgifter. "Att Vä här nämns separat talar för att orten intog en ekonomisk, administrativ eller annan särställning inom häradet." Ett privilegiebrev från 1230-40-talen (?) visar att kvarnhantering förekom i Vä vid den tiden. Den medeltida Mariakyrkan och ett premonstratenserkloster går tillbaka till 1100-talet.

"Vä torde vara en av de medeltidsstäder i Norden som har den längsta bebyggelsetraditionen på en och samma plats. Därmed inte sagt att det finns en kontinuitet och ett bevisat sammanhang mellan bebyggelsehistoriens olika faser."

Bebyggelsefaser:
- Romersk järnålder och folkvandringstid
- Yngre järnålder
- Äldre medeltid, Mariakyrkans äldsta tid
- Stadstid, f o m 1200-talet

Ingen påvisbar platskontinuitet mellan vikingatid och medeltid, men troligen en kontinuitet via koncentration av kungligt jordinnehav. Kungliga intressen är framträdande även när staden kan skriftligt och arekologiskt beläggas fr o m 1200-talet. Förf påstår att "stadsbildningen haft en feodal kärna." Staden var under medeltiden ofta förlänad till bl a släkterna Trolle och Hvitfeldt.

Vä har av allt att döma varit ett centrum för närhandel med spannmål, skogsprodukter och hantverksartiklar. Dåliga förbindelser med havet försvårade fjärrhandeln. Ortens "utveckling till stad" har "varit grundad på en anknytning till jordbruksnäringarna i kombination med ett från början dominerande kungligt inflytande." Köpingorterna Elleköpinge och Gärds Köpinge har sådana lägen (några få km från kusten intill segelbara leder) att de kan ha fungerat som centralorter för handelsutbyte på 1100-talet. När staden Åhus växer fram, samtidigt med Vä, flyttas fjärrhandelsfunktionen till denna stad i stället.

Den sista stadstiden (1500-tal till 1612)

Staden var av allt att döma livskraftig även under senmedeltiden. Byggnadsarbeten (S:t Gertruds kapell och Helgeandshus) tyder på detta. Den för staden tydligen viktiga kvarnhanteringen belyses genom dokument från 1500-talet. Bl a hade staden då ett kvarnhjul i sitt sigill. Kvarnhanteringen i Vä tyder på att staden hade "en väsentlig ekonomisk bas" i den omgivande bygdens spannmålsproduktion. "Från topografisk synpunkt har Vä haft samma förutsättningar som flera andra tidigmedeltida städer eller stadsliknande samhällen med inlandsläge: anknytning till en spannmålsproducerande bygd och läge intill kvarnström".

Trots krigshärjningar (1452, 1508, 1569, 1612) hade Vä sannolikt "ett uppsving" under 1500-talet. En arkeologiskt belagd viss bebyggelseexpansion kan förläggas till slutet av stadstiden. Kronopolitiken var gynnsam för staden. Bl a fick borgarna tillgång till fri hamn vid Landön och medgivande om skattebefrielse och marknad. Vid slutet av stadstiden torde Vä ha uppnått "ett visst välstånd". Staden betalade mer i Penningskatt 1611 än både Lund och Helsingborg. Ca 150 fastigheter fanns och invånarantalet beräknas till "bortåt 1000 personer". En förteckning och taxering upprättades som en förberedelse för stadens flyttande till Kristianstad. I denna förtecknas 131 murade källare. Bland borgarna dominerade köpmännen. Viktigaste handelsvaror var spannmål och skogsprodukter. Guld- och silversmide har tradition i Vä.

Gustaf II Adolf brände Vä under en räd 1612. Borgarna uppmanades därefter att flytta över till den 1614 grundade nya staden, Kristianstad. Efter flyttning blev Vä en landsby, om än med ganska ansenlig bebyggelse.

Efter förstörelsen av Vä under Kalmarkriget beslutade sig Kristian IV för att staden skulle flyttas. I december 1612 lät han meddela att staden skulle flyttas, men först i maj 1614 upplystes om var den nya staden skulle anläggas. Kungen hade då bestämt att staden skulle anläggas på "det vattenomflutna Allö" i Helgeå. Platsen hade valts därför att den var lämplig ur försvarsynpunkt. Den nya staden var ämnad som ett starkt fäste, vilket kunde stärka försvarsmöjlighetern i denna del av Skåne. Den 19 maj 1614 finns en dagboksanteckning om att fästningen blivit "afstucken" och den 22 maj utfärdades fundationsbrevet för staden. I brevet förbjöds borgarna i Vä att fortsätta med handel och hantverk, och de tilläts flytta till den nya staden om de ville. Staden tilldelades land, med skog, åker, äng och fiske mm, från byarna Näsby och Nosaby. Efter att borgmästare, byfogde och råd tilldelats ämbetsjordar fördelades stadens åkerjord på 60 lotter. Särskilda privilegier tilldelades K först i mars 1622, då staden även fick sitt eget stadsvapen.

Broförbindelsen med fastlandet började uppmätas redan 1614, samtidigt som konungen anbefallde införskaffande av material till brobygget. Svårigheterna med underhållet av bron var emellertid legio och från 1624 och flera senare gånger klagades på brons förfall.

Flyttningen av Vä gick förhållandevis fort, främst därför att Vä-borna ännu var hemlösa. På grund av deras medellöshet beviljades frihet från vissa pålagor. I en förordning från juni 1615 omnämnes namnet, "Christianstad", på den nya staden för första gången. Enligt stadens tingbok och bytingsprotokoll hölls det första magistratssammanträdet i K den 23 oktober 1615.
Inga källor ger en tillförlitlig bild av K's äldsta befolkning och tillväxt. En dag i juni 1616 antogs 27 borgare. För att stimulera K's tillväxt beviljade kungen 1617 sju års skattefrihet, samtidigt som han också upphävde Åhus stadsprivilegier. Nedläggningen av Åhus var delvis betingad av att Vä-borna inte lyckades fylla alla kronans önskemål på ordentligt byggande i K. Ännu 1621 fanns dock tomma utrymmen inom dt trånga stadsområdet mellan fästningsvallarna. I en förteckning från 1622 över husägare, som skulle hålla sig med eldsläckningsdon, redovisas bare 49 personer.

Enligt dopböckerna döptes i genomsnitt 70 personer (max 89 år 1648 och min 30 år 1658) mellan 1648 och 1658. Med nativitetsprocenten 4 beräknar Enghoff folkmängden till 1750 invånare. Han anger emellertid inte om födelsetalet bara gäller stadsdelen av pastoratet. Axplock ur burskapslängder tyder på att man antog mycket växlande antal nya borgare, men att antalet ofta låg i intervallet 20-50 (min 6 max 78) vid särskilda intagningstillfällen mellan 1616 och 1634.

K's tidigaste befolkning utgjordes till stor del av tidigare borgare i Vä och Åhus, men för handlens utveckling var en mindre inflyttning av tyskar och holländare av stor betydelse. För att ytterligare stärka K's tillväxt och ekonomiska blomstring lades Sölvesborg 1654 under K som köping. 1656 utfärdades nnu en förordning i samma riktning, men nu utan kravet att S's borgare skulle hämta sina varor i K. S borgare tilläts bo kvar i S, och där idka handel till sjöss i fredstid, men förpliktades att flytta till K under krigstider. De S-bor, som ville fortsätta idka handel till sjöss, blev dock förpliktigade att avlägga borgared i K och där bygga eller köpa hus.
K gjordes till residen för kyrkoherden över staden och Araslöf socken, vilka bildade gemensamt pastorat. Skola torde ha funnits i staden redan tidigt. I det särskilda privilegiebrevet beviljades K samma marknadsterminer (S: Pauli 25/1 och Mariae Magdalenae 22/7) som tidigare innehafts av Vä respektive Åhus.

Jordbruk och hantverk var viktiga för stadens ekonomi, men handelns förutsättningar försämrades avsevärt av stadens läge. Helgeå var inte segelbar med större båtar från lastageplatsen i Åhus upp till K. Det läge som var militärstrategiskt gynnsamt innebar samtidigt ett hinder för handeln.

K's befästande var ett huvudmotiv för kronans lokalisering av staden. befästningsarbetnea kom igång omedelbart och drevs till en början ganska raskt. Så smmåningom började emellertid medlen att tryta och befästningsarbetet sktade av. När de stora uppgörelserna på 1640 och 1650-talen ägde rum var fortfarande befästningsanläggningarna i ofullkomligt skick. 1649 lämnades en rapport av fästningens bristfälliga tillstånd. Det faktum att svenskarna under kriget 1644-45 inte intog K kan inte, menar Enghoff, tillskrivas fästningens styrka. Byggnaderna och övriga anläggningar var ofärdiga eller delvis förfallna, proviant fallerade, lämpliga krutrum saknades och garnisonen var för fåtalig. Garnisonen bestod av blott 100 man och behövde därför förstärkas.

Under kriget 1657-58 var garnisonen starkare. Under förra hälften av 1657 hade 650 man samlats i fästningen. Kriget förlorades dock av danskarna och K utrymdes av danskarna vid mitten av mars 1658.

Strax efter det svenska maktövertagandet ifrågasattes K's stapelrätt till förmån för Bodekull (Karlshamn). Privilegiebekräftelsen dröjde. Förmyndarregeringen utgav 1660 en resolution som stödde stadens äldre privilegier, men överlämnade åt den blivande kungen att bekräfta eller revidera privilegierna. 1675 förklarade kungen sitt intresse av att staden fick sina privilegier konserverade, men någon stadfästelse, liknande den som utfärdats av Fredrik III, utfärdades aldrig av svensk kung. En allmän privilegiebekräftelse har att döma av en anteckning i riksregistraturet utfärdats 1676, visserligen riktad till Åbo men gällande samtliga städer, men städerna i de erövrade provinserna fick sannolikt aldrig samma typ av stadfästanden som de äldre städerna i riket.

Omedelbart efter maktövertagandet bildades ett generalguvernement över Skåne, Halland och Blekinge, med underordnade landshövdingar över Halland och Kristianstad/Blekinge, samt slotts- och länshövdingar i Hälsingborg och Landskrona. 1675 skiljdes Bleinge från K län och 1680 från generalguvernementet. Generalguvernementet utvidgades i stället med Bohus län och Göteborg. 1693 avdelades Skåne som ett eget guvernement. K's förste landshövding, Håkan Nilsson Skytte, tillsattes redan 1658. Efter 1680 upphörde landshövdingstillsättnigarna i K. År 1719 blev K residensstad, då alla generalguvernement och guvernement upphävdes, och "landtregeringen" lades under landshövdingar. Till en början ingick även städerna Helsingborg och Landskrona i länet. det faktum att K blev residensstad tolkas av Enghoff som ett uttryck för stadens större betydelse.

Sölvesborg fråntogs, efter påtryckningar från K 1660 rätten till utrikesseglats och utrikeshandel, och skånska kommissionen gav 1662 K rätten att driva handel på torget i S. 1664 lades S's kämnärsrätt under rådstufvurätten i K. Även andra administrativa åtgärder fastställde S's underordnade ställning. Dessa stadganden upprepade ofta, vilket tyder på vissa svårigheter att driva igenom dem, och år 1680, när Blekinge avskiljdes från det skånska guvernementet, upphörde också S's beroende av K.

Handel och hantverk hade inga blomstringstider fram till frihetstiden, även om enstaka köpmän, en del av utländsk härkomst, var initiativrika. Under 1710-talet började tom vissa industriella anläggningar att komma till stånd. Situationen i staden var trots detta dålig enligt K's representanter vid 1719 års riksdag. Husplatserna var ej över 200, vara en tredjedel innehades av militära eller civila kronotjänare. Många tomter var dessutom öde. Det kontribuerande borgerskapet översteg inte mycket 100 personer. Förbindelsen med Åhus var dålig oh i Åhus hade på två år inga utländska skepp synts till. Utländska varor hade hämtats ladvägen från Göteborg. Trots den dystra skildringen ålades K en högre kontribution än de andra skånska städerna, undantagandes Malmö.

Enghoff refererar mantalet i en sk "kopfskatten" som ökade från 428 år 1669 till 459 år 1684. 1691 hade "motsvarande siffror" stigit till 788, 1702 till 852 och 1716 till 967. Mina siffror ser helt annorlunda ut. Mantalet ligger omkring 1660 mellan 513 och 542. 1711 har det ökat till 664, men hushållsantalet ökade mycket mindre, från ca 210 till 220. Mina excerperingar av borgarematriklar tyder också på en nedgång i nyrekryteringen av borgare från 1700-talets början. Enghoff visar också en tendens till harmoniserad tolkning av sina födelse- och dödstal, när han inte vill se en tydlig tillbakagång. Det genomsnittliga födelsetalet har faktiskt en successivt fallande tendens från 1670-80-talens nivå över 45 födda p år till 1710-talets 38 födda p år.

Kristianstads fästning bibehölls, efter viss vacklan, även efter det svenska maktövertagandet. Under 1670.talets krig mot danskarna kom K's fästning att spela en militär roll. 1676 intogs staden och fästningen av danskarna och plundrades. Påfrestningarna blev stora på staden. En garnison på 2700 man krympte till svenskarnas återeröring 1678, genom sjukdomar och dålig föda, ner till 1000 man. K erövrades på nytt år 1710.

K's fästning bibehölls under 1700-talet och byggdes ut en del, men var vid 1800-talets början fortfarande i dåligt försvarsdugligt skick.

Frihetstiden innebar en emancipationsperiod för borgarståndet jämfört med 1600-talet. Handel och hantverk fortgick. Mnufakturer började spela en större roll, och sjöfarten växte fram till 170-talets mitt för att sedan gå in i en stagnationsperiod. För år 1784 rapporterar magistraten "folknumrären" till 3000 personer, varav 715 minderåreiga och 323 överåriga.

REFERENSER
OTRYCKTA KÄLLOR

Landsarkivet i Lund (LLA)

Kristianstad: Rådhusrättens och magistratens arkiv

Borgarelängder, vol D II:1-3 (och G VI:1, sammanställn av original i D II:1, 1680-1758).

Kronoräkenskaper, vol H I: 2-4, 38-42. (innehåller mantalslgd)

Litteratur:

Karl Enghoff: Kristianstad 1614-1914. Historisk festskrift. Lund 1914.

Egon Thun och Mats Anglert: Vä. (Medeltidsstaden 57) 1984.

Sven Lilja