Historik

Från 1500-talets senare del blev hamnen vid det blivande K, Varnums hamn, en av Vätterns viktigaste. Fram till medeltidens slut var bergslagen, mellan Dala-gränsen och Varnum ett folkfattigt distrikt. Järnhanteringen fick ett uppsving först med tyskarnas ankomst. Tidigast bröts malm i Norbergs, Nora och Lerbäcks bergslager. Först något senare gjordes fyndigheter i Värmland. Brytning tycks ha börjat omkring år 1400. 1413 utfärdades privilegier för "järnberget i Värmland". Länge förblev emellertid brytningen liten i jämförelse med äldre bergslager. Vid denna tid gick sannolikt järnet till Stockholm, medan förnödenheter snarast torde ha hämtats i Västergötland.

Dunkla planer på en stad vid Varnums hamn kan föras tillbaka till Gustav Vasas senare regeringstid. Kungen intresserade sig för Värmlandsberg av bl a fiskala skäl. På 1540-talet fanns där 15 hyttor och ett hammarbruk, Asphyttan (byggd av GV). Han gav Lödöse och Lidköping (Vänerns äldsta stad) rätt till seglation på Värmlands hamnar. Järnutförseln över Vänern stimulerades därmed och tillförseln till bergslagen förbättredes. 1540-talet utpekas av Löf som en uppblomstringsperiod. Redovisningen av skattejärnet läggs om och kronan går aktivt in för att stödja skeppsbyggeriet vid Älvsborg. En handelspolitisk huvudlinje gick ut på att styra bergslagens utförsel den västra vägen, för att kringgå danskarnas kontroll över Öresund. Vid riksdagen 1560 lade kungen fram ett förslag "att det måtte byggas vid förenämnde Warmumsund...".

När hertig Karl tar över förvaltningen av sitt hertigdöme återupptas uppbyggnadssträvanden, som legat i träda under Erik XIV. Vid en resa till Varnum noterade han det goda hamnläget och gav uttryck för sin önskan att få ett bruk uppfört vid Bro. Bruket kom snart igång och nådde periodvis en ansenlig produktion och personalstyrka. Vid 1570-talets mitt sysselsatte det drygt sjuttio personer. Men dess saga blev kort; vid början av åttiotalet tycks produktionen ha varit nedlagd.

Värmland saknade stad vid denna tid, och de två vänerstäderna Lidköping och Brätte låg för avlägset för att tillgodose den växande handelns behov i landskapet. Till bilden hör också hertigens ambition att utveckla hertigdömet på bekostnad av omkringliggande områden och konkurrentstäder. En första tanke på en stad vid hertigsätet Bro gård lär ha formulerats 1579, och ett privilegieförslag skissats, som dock aldrig förverkligades. Trots uppvaktningar från lokalbefolkningen förhalades ärendet. Det äldre handelscentrat Tingvalla (sedermera Karlstad) konkurrerade med Bro om stadsprivilegier. 1581 uppmanas invånarna i Tingvalla att bygga en stad, men beslutet om definitiv stadsgrundning lät vänta på sig. Förbindelseleden från "berget" via Vänern låg närmare Bro, och redan följande år kommer ett brev som talar för en stadsgrundning vid Tunaholm (kungsgård vid Tidans utlopp) i Vadsbo. Trots nedläggningen av bruket kvarstod behovet av en stad. Lokala påtryckningar ökade trycket. 1583 beslutade sig slutligen hertigen för en stadsgrundning i hertigdömets västgötadel, men staden blev Mariestad inte Bro. I Mariestad fanns den lämpliga komnbinationen av jordbruksomland och närhet till bergslagen. 1584 får så Karlstad privilegier för att utgöra hertigdömets värmländska stad, och säte för de "borgare" i landskapet som redan givit sin vilja tillkänna.

I och med detta sinade de ekonomiska aktiviteterna vid Bro, fram till hertig Karls maktövertagande i riket, då man åter kan iaktta en viss ökning av utförslen över Bro hamn. Under Karl Filips hertigtid, med modern änkedrottning Kristina vid rodret, stagnerade dock utvecklingen i Bro. Först när hertigdömet avvecklades efter Kristinas död 1625 vände utvecklingen definitivt.

Grundandet av Göteborg 1621 blev också av stor betydelse. 1622 utarrenderades Östersysslet till ett konsortiuum holländare i Göteborg, vilket sannolikt ledde till ett uppsving i bruksrörelsen. Mellan 1636 och 1650 innehades arrendet av Louis de Geer, men göteborgarnas inflytande på järnhandeln i bergslagen var fortfarande mycket stort. Bland vänerstäderna dominerade Mariestad seglationen på Bro hamn. Brätte som var en liten stad, främst baserad på transitfunktionen mellan Vänern och edsvägen mot Göta älv, hade viss seglation på Bro, medan städerna Lidköping och Karlstad i stort sett var utestängda från denna handel. Som hamn utvecklades Bro starkt, och nådde fram till 1640-talets början upp i paritet med Karlstad. De kommande stadsprivilegierna var härigenom ekonomiskt väl förberedda. Men motståndet från befintliga vänerstäder, som kände sig hotade av ytterligare konkurrens, blev segt och ihållande.

Kristinehamn kom delvis till som resultatet av en lokal revolt, med hotfulla regionala inslag. Åtskilliga av 1600-talets stadsgrundningar var betingade av kronans strävan att öka sina inkomster via den 1622 införd lilla tullen. När det finansiella trycket på kronan ökade svarade man bland annat med en intensifiering av kampen mot landsköpet. Städerna omgavs med staket och gravar och 1638 omgavs även marknadsplatser med staket. Handgripliga protester blev resultatet redan 1634 och 1636, och klagomålen fortsatte. Axel Oxenstierna bekymrade sig vid denna tid över lilla tullens impopularitet. Regeringens beslut 1636 att flytta hammarsmidet ut ur bergslagen, för att skydda skogen, underblåste ytterligare missnöjet.
1638 utbröt "upproret i Bro". De första tecknen visade sig vid Korsmässomarknaden i Hova.
Den 21 september vid Matsmässan i Bro vägrade bönderna hålla marknad innanför det nyuppförda tullstaketet. Tumult utbröt och staketet revs. Det utrikespolitiska läget var känsligt. Kanslern förlade skulden på kronans tjänare och Värmlands städer, men förordade samtidigt ett snabbt men diplomatiskt svar. Brodern och drotsen Gabriel Gustavsson Oxenstierna m fl for till Värmland i spetsen för ett större beväpnat följe. Rykten om följets antågande satte igång budkavlen i bergslagen. Vid ankomsten till Bro lyckades drotsen så småningom lugna de heta sinnena och få incidenten avvecklad med hjälp av tålamod och diplomatisk finess. Den folkliga mobiliseringen avvecklades. Ett resultat av oroligheterna blev att Värmlands län lösgjordes från Örebro, som då uppfattades som allt för stort och ohanterligt för den sittande landshövdingen.

Strax efter dessa händelser mognade tanken fram på en stad vid Bro. Stadsplan utstakades 1640, redan innan kronan fått dispositionsrätt över marken. Den blev rymlig, med plats för 300 tomter eller ca 2000 invånare, men det skulle dröja till 1800-talet innan utrymmet hade fyllts ut. 1642 i oktober utfärdades privilegier. Staden hade då 29 hushåll och 72 mantal. Den första mantalslängden redovisar 33 hushåll och 91 mantal. Löf uppskattar invånarantalet till 200 personer.

Löf beskriver hur Filipstad lades under Kristinehamn efter en brand i F 1694. Då utflyttningen dröjde gavs order om att stadens skulle ödeläggas, vilket verkställdes med "hjälp av allmoge från Färnebo ... under 3 dagar i slutet av april 1699." Tomtmarken uppmättes och förvandlades till 8 landsbygdshemman, vilket gav upphov till stark bitterhet från de många småborgare som tidigare disponerat marken. År 1700 hade 17 Filipstadsborgare flyttat över till K, och 1710 antecknas 44 i K och 11 i Karlstad. Många nöjde sig emellertid med att ta burskap i grannstäderna men bodde kvar i hemstaden, vilket gav upphov till flera tvister om pålagor mm. Filipstad började växa på nytt och lyckades 1720 få status som köping, med rätt för 50 hushåll att stanna i orten. Bitterheten mellan K och F var stor, och oviljan hos F-borna att flytta stark. I en taxeringslängd från 1720-talets början omtalas 75 hushåll, men i stället för att flytta försökte övertaliga hushåll bli accepterade som medlemmar i godkända hushåll. Tvistigheterna ledde än en gång till att flyttning beordrades och orten utsattes för "ruinering, lika hänsynslös som den första". F hade emellertid fått jur1disk särstatus, med "egen justitiarus och nämnd" vid köpingbildandet, och köpingen fortlevde efter 1722 års händelser.

Löf drar en tydlig demarkationslinje mellan borgerskapet och invånarna i K. Invånarna innefattade förutom de burskapsägande borgarna även övriga kronotjänare, präster, båtsmän, sjöändskörare, arbetare mfl och utom staden boende sk kontingentborgare. Mantalslängderna vittnar om en betydande befolkningsökning från 1661 (230 Mt) till 1770 (734 Mt) Särskilt snabb förefaller mantals-tillväxten ha varit strax efter 1700 och på 1750-talet. Före 1700 tycks tempot ha varit långsammare. Det året noterar Löf blott 250 mantal, vilket är en minskning från höjdpunkten 1679 på 297 Mt. Även 1710-talet innebar en viss tillbakagång. Toppnoteringen 1770 uppnås inte igen före 1810. Folkmängden redovisas från 1770 då den var 1199. 1795 fanns i K 1328 invånare, vilka hade ökat till 1732 år 1835 och 2056 år 1850. Folkmängdssiffrorna bekräftar i stort sett att K hade en stagnationsfas under 1700-talets senare del.

Bergslagen och östra Värmland var ett underskottsområde vad spannmål beträffar. Enligt en uppgift från 1772 räckte en normalskörd i Östersysslet 8 till 10 månader. I Filipstads bergslag räckte den bara 2 månader. Resten måste hämtas från bland annat Västergötland. K's viktigaste inkomstkälla var järnfrakterna från bergslagen och vidare över Vänern till Brätte/Vänersborg. De sk sjöändkörslorna övergick efter grundningen av K till största delen från bönderna till stadsborna. Körslorna fördelades och reglerades mellan stadens forkarlar. På 1700-talet betraktade det förmögnare borgerskapet denna syssla som simpel.

Järnutskeppningen över Vänerna hade nått ansenliga proportioner redan innan staden grundats. Våghusets journaler antyder att utförseln av stångjärn ökade under 1600-talets senare del från drygt 9000 skpd omkring 1650 till omkring 15000 på 1690-talet. Utförseln var starkt fluktuerande med en markant nedgång under 1670-talets krig. Expansionen fortsatte på ett markant sätt efter 1710-talet. Ännu 1718 registreras bara drygt 11000 skpd, men redan 1722 anges över 23000 skpd. Den kvantiteten skulle förbli förhållandevis konstant. Mellan 1720-talet och 1770-talet pendlade utförseln mellan 16500 och 26500; normalt höll den sig inom intervallet 19000 till 24000. Höga värden kan noteras efter 1775, men i stort sett kan man inte iaktta någon tendens till långsiktig ökning mellan 1720- och 1770-talen. Noteringar från 1722 och 1742 ligger högre än 1770-talets. Över K's bihamnar, Säby, Hult och Årås, utskeppades årligen mellan 4000 och 10000 skpd.

K var konstant invecklad i revirstrider med de övriga vänerstäderna och Göteborg. Kampen om seglationen på Vänern fördes främst med Göteborg och Vänersborg. I denna kamp gjorde K gemensam sak med Karlstad, en stad som annars utgjorde en arg konkurrent. De kapitalstarka göteborgarna ägde bruk i Värmland och utgjorde ett kontinuerligt hot mot K's handelsrättigheter. 1718 stävjades således Göteborgs intressen genom att Uddevalla, som tidigare förlorat stapelrätten, nu återfick den. Därmed öppnades en konkurrerande utförselväg för värmlandsjärnet. Framstötar från Lidköping, att få del av järnutskeppningen, avvisades framgångsrikt.

Flera bruk öster om Vänern var beroende av de mer närbelägna bihamnarna för sin utförsel, och förde därför en framgångsrik kamp för att bevara rätten till direkt utförsel, dock på stadens sk biskutor andra städers skutor var inte tillåtna, därifrån, utan plikt att först låta väga och kvalitetsgranska järnet i K.

Kampen om fastlandsräjongen för handel fördes förutom med Göteborg och Vänersborg, även med Karlstad, Filipstad, Mariestad, Lidköping, Askersund, Örebro, Åmål och t.o.m. Borås och Uddevalla. Med vissa grannstäder hade K "reciproka" handelrättigheter på vissa enskilda marknader. Bland annat gällde detta Karlstad, som var det kanske viktigaste hotet mot K's järnutförsel. Kampen mot landsköpet riktade sig ofta mot brukens handel. Åtskilliga brukspatroner avstod från burskap i någon stad, men hade ändå rätten att förse bruken med vissa förnödenheter. Landsköp bedrevs också av allmoge och bergsmän.

K's viktigaste marknad var Fastingsmarknaden, som ägde rum i februari och var en tidvis även i riskperspektiv mycket viktig frimarknad. Den pågick av allt att döma i 8 dagar före 1750, för att sedan utökas till 12-16 dagar. Den grundades 1667, och medförde bland annat att motsvarande marknad i Karlstad avskaffades 1686. Karlstad hade fram till dess haft två frimarknader. Fastingsmarknaden var bland annat forum för kreditaffärer och förlag. Göteborgskapitalet samlades här för att göra upp om förlag med värmländska bruksidkre. Järnet var den viktigaste varan på marknaden. K hade också några enskilda mrknader, som gick tillbaka till tiden före staden. På 1620-talet omtalas Matsmässo- (21/9) och tjugondedagjulmarknaderna i Bro. Båda dessa marknader var efter stadsgrundandet reciproka för Karlstad och Karlskoga. En julimarknad synes ha upphört i och med stadsgrundningen. Redan vid grundningen fick K rätt till en torgdag, som utökades med ytterligare en 1719.

Bruksrörelsen i Bro på 1500-talet fick ingen efterföljare. När manufakturerna hade sin storhetsperiod på 1700-talet gjordes försök i K med klädesmanufaktur och tobaksspinneri, men ägarbytena blev många och någon nämnvärd manufakturindustri utvecklades inte.

Kvinnoöden

Anna Edberg, hustru till vågmästare A Warnberg, hjälpte sin man med köpenskap och uppträdde i hans ställe såväl i rollen som svarande och kärande vid tingen. Som änka fortsatte hon affärsrörelsen, och hennes andra man vågade (enl ett Rp 19/7 1693) inte lägga sig i hennes affärer. "Hon höll rådhusrätten sysselsatt och var en skräck för densamma".

"Renhårigare i sina affärer" var Elisabet (Lisa, Lisken) Sundelia, f Norman. Hon var gift med handlanden Gustaf Sundelius från Askersund. Makarna bedrev en vidlyftig handel, varvid hustrun skötte böckerna och ibland även stod bakom disken. På 1730-talet var deras affärsverksamhet den största i staden. Ungefär en tredjedel av domböckernas utrymme vid 1730-talets mitt upptas av detta affärshus' tvister. Fru Sundelius lär ha haft en rapp och skarp tunga, som skaffade henne många fiender. Frun var den som gjorde upp de stora affärerna, då maken knappt kunde skriva. "Hon synes ha varit begåvad med ett klart intellekt och uppträdde själv inför rätten och höll svarandepartens juridiskt bildade ombudsmän gladeligt stången. Så länge hon levde blomstrade parets affärer."

Litteratur
Axel Em. Löf, Kristinehamn historia, I. Bygden * förhistorien. (Utg. på uppdrag av Kristinehamns stadsfullmäktige vid stadens 300-årsjubileum 1942.) Karlstad 1942.

Axel Em. Löf, Kristinehamn historia, II. Jorden * staden * styrelsen. (Utg. på uppdrag av Kristinehamns stadsfullmäktige med anledning av stadens 300-årsjubileum 1942.) Karlstad 1949.

Axel Em. Löf och Arvid Ernvik, Kristinehamns historia, III. Krig och militära bördor * näringsliv, kulturliv. (Utg. på uppdrag av Kristinehamns stadsfullmäktige med anledning av stadens 300-årsjubileum 1942.) Ystad 1959.