Historik
Kungahälla

Kunghälla grundades i ett område som av allt att döma varit en rik järnåldersbygd. Staden anlades vid Göta älvs västra mynningsarm, Nordre älv. Kunghällas tidigmoderna efterföljare Kungälv lokaliserades längre åt nordöst, där Göta älvs västra och östra mynningsarmar delar sig.

Sagalitteraturen räknar med en stad i Kungahälla redan från 900-talet, men pålitliga skriftliga belägg pekar i stället på 1100-talets början - Sigurd Jorsalafares tid (1103-30). Den engelske historieskrivaren Ordericus Vitalis nämner år 1135 K som en av sex norska "civitates". Detta anses vara "det första samtida belägget på stadens existens". Modern källkritik har "dragit ett streck över" sagornas berättelser om ett storlaget förflutet. Snorres berättelse om en storhetstid före vendernas anfall 1135 anses överdriven. Efterleden i stadsnamnet har dock tolkats som ett ursprungligt norskt Lahällenamn, vilket skulle innebära ett indicium på en förhistorisk handelsplats.

Källsituationen rörande det äldsta Kungahälla är emellertid paradoxal. De skriftliga beläggens stöd för en stad vid 1100-talets början kontrasterar mot arkeologiska indikationer, som är mycket svaga för tiden före 1200-talets mitt. Hans Andersson understryker behovet av att lösa upp denna motsättning med ytterligare utgrävningar, men han ställer sig också frågan om den tidigaste staden kan ha legat på annan plats.

Samstämmighet mellan källorna råder emellertid när det gäller K's expansion efter 1200-talets mitt. Håkon Håkonsson utgick från K vid sina expansionsförsök söderut, 1285 togs den danske kungen Erik Klippings mördare under norske kungens beskydd vid K och något senare blev K och fästet Ragnhildsholmen stödjepunkter för hertig Erik vid dennes försök att lösgöra ett västnordiskt rike. De arkeologiska indikationerna ger rikhaltigt stöd åt denna bild av en vital period i K. Ragnhildsholmens uppkomst kan föras tillbaka till 1200-talets mitt. Detsamma torde gälla franciskanerkyrkan. Samtidigt har troligtvis Kastellekloster (augustinerkloster från ngn gång mellan 1196 och 1202; HA menar att klosternamnet och tecken på en vallgrav runt klostret kan tyda på en äldre kastal på platsen) byggts om kraftigt. Myntfynd och keramik pekar också på "en omfattande byggnadsverksamhet i Kungahälla under denna tid." Vissa indikationer pekar på att K kan ha varit myntort vid denna tid.

K's betydelse under medeltiden kan sättas i samband med de norska kungarnas strävanden att behärska de danska sunden, och tendenserna mot 1200-talets slut att bryta loss ett västnordiskt rike. Området vid Göta älvsmynningen var omstritt under hela medeltiden och långt in i nya tiden, och ett centrum för periodens unionssträvanden. K's betydelse under 1200-talet kan ha förstärkts ytterligare "genom att den östra älvarmen stängts av genom ras vid Skårdal".

Vändpunkten för K's positiva utveckling under medeltiden kan ställas i samband med grundningen av Marstrand och byggandet, från 1308, av Bohus. Grundningen av Marstrand på 1200-talet var dels ett svar på omläggningar av handelsvägarna, med ökad seglation runt Jylland, och dels en följd av växande tillgång på sill. Detta innebar en försvagning av K's ekonomiska roll. Både ekonomiskt och administrativt försvagades staden ytterligare av Bohus. Bohus fästning var utåt ett motdrag mot hertig Eriks innehav av Ragnhildsholmen. Den inre älvarmen hade emellertid då åter fått ökad betydelse, sannolikt på grund av att rasmassorna vid Skårdal eroderats ner och öppnat en segelbar passage. Flera borganläggningar anlades vid mynningsområdet vid denna tid. Lindholmen på Hisingen nämns under 1330-talet och Älvsborg omtalas 1366. Anläggandet av Bohus innebar att det rikspolitiska skeendet flyttades dit. Ragnhildsholmen nämns inte efter 1310, och K kommer i skymundan. Stadens historia är därefter endast fragmentariskt känd.

K bibehöll dock en del av sin betydelse. Stadens båda kloster fanns kvar medeltiden ut och senast från 1300-talets mitt fanns där två kyrkor. Stadens roll som gränsstad innebar emellertid att den utsattes för upprepade härjningar (venderna 1135, hanseaterna 1368, svenskar 1567, 1612, 1645 och 1676). Under Kalmarkriget 1612 brändes staden av svenskarna, vilket föranledde Kristian IV att beordra en ny stad invid Bohus. Denna synes ha påbörjats 1616, men redan under den sk Hannibalsfejden 1643-45 brändes staden på nytt.

Kungälv

När Bohus 1658 blev svenskt försvann kronans intresse för K, till förmån för Göteborg. Karl X Gustaf drog in stapelrätten och uppmanade invånarna flytta till Göteborg eller Marstrand. Kungens död omintetgjorde dock flyttplanerna. K återfick stadsrättigheter som uppstad 1660, i likhet med Falkenberg och Kungsbacka och andra "fläckar". K kunde härigenom fortleva "såsom en småstad utan betydelse". År 1676 drabbades K på nytt av krigen mellan Sverige och Danmark. Generalguvernören över Bohuslän gav, av militära skäl, order om nedbränning av staden. Han fruktade att den kunde fungera som stödjepunkt för fiendens anfall mot det intilligande Bohus. Ordern verkställdes, och staden skjöts i brand av svenskarna. Vid återuppbyggandet efter freden (1679, återuppbyggn fr 1680) valdes en ny lokal; platsen för det nuvarande Kungälv. Det forna Kungahälla blev jordbruksmark och stommen i dagens Kastellegården.

Den betydande medeltidsstaden Kungahällas efterföljare på 1600- och 1700-talen, Kungälv, var en obetydlig stad. Trots detta kunde den upplevas som ett hot mot Göteborgs intressen. Göteborgarna klagade 1693 på att K slagit under sig en allt större del av järnutförseln. K fick så småningom rätt till trävaruhandel. Viss, men inte särskilt framgångsrik manufaktur (tobaksspinneri) startades också. Från mitten av 1700-talet gav "det stora bohuslänska sillfisket" upphov till goda konjunkturer. Fiske-boomen började 1747 och fortsatte ända till 1808. Handeln florerade och K återfick stapelrätten 1762. Göteborg, Marstrand och Uddevalla var de stora intressenterna i sillexporten. K's och Strömstads andelar var blygsammare. K's sillutförsel kom igång först 1764, efter att staden återfått stapelrättigheterna. Stadens utförsel ökade på 1780-talet och började gå tillbaka strax före sekelskiftet 1800. Kontinentalsystemet (Napoleons blockad av England) vid 1800-talets början gav K en tillfällig högkonjunktur, innan staden sjönk in i den moderna småstadens idylliska tillvaro.

Vid höjdpunkten av K's medeltida utveckling torde staden ha varit en för tiden betydande urban ort. En storleksuppskattning på 15000 invånare vid tiden för vendernas plundring 1135, måste dock betraktas som en ren fantasiprodukt. En uppskattning av stadsarealen med utgångspunkt i svarta jordens största utbredning och andra historiska och arkeologiska indicier tyder på att stadsbebyggelsen kan ha omfattat ca 18 ha, vilket är ett för medeltida städer stort område. K kan ha varit i samma storleksordning som tidens viktigaste städer (eller möjligen något mindre). Området innanför 1300-talsmurarna i Kalmar är ca 15 ha, Gamla Lödöse omfattade ca 24 och Söderköping, då en betydande exportstad, ca 29 ha.

De äldsta mantalslängderna tyder på att K omkring 1670 kan ha haft ett invånartal i storleksordningen 550 - 800 invånare. Befolkningstalet var av allt att döma stagnerande under resten av 1600- och 1700-talets början. Ännu på 1750-talet hade folkmängden inte nått väsentligt över 600 invånare. En kraftig expansion kom senast från omkring 1750 och pågick till 1770-talet. Fritzell tillskriver sillfisket denna ökning, vilken var allmän för städerna i Bohuslän vid den här tiden. Folkmängden, exkl slottsstaten på Bohus, nära nog fördubblades mellan 1751 och 1772. den ökade från 444 till 868 personer. Inkl slottsstaten fanns 1772 nära 1050 invånare i K. Under 1700-talets sista decennier förefaller befolkningsutveckling åter ha stagnerat. Befolkningen exkl slottsstaten minskade något mellan 1772 och 1805 från 868 till 853 invånare.

Litteratur:

Hans Andersson, Kungahälla. (Medeltidsstaden 29) 1981.

Sven T Kjellberg, Kungälf. Några anteckningar om dess bebyggelsehistoria efter flyttningen från den medeltida staden Konungahällas grund. (Gamla Svenska Städer. Gator och gränder - hus och gårdar. Band 1, text.) Stockholm 1908-1930.

Lars Nilsson, Det stora sillfisket 1752-1808. (Bohusläns historia. Utarb. på uppdr. av Göteborgs och Bohus läns landsting. Red. Erik Lönnroth.) Uppsala 1963, s 281-318.

Eskil Olán, Bohus fästning och Kungälvs stad. (Kort historik samt vägledning för turister.) Uddevalla 1923. 

Sverige. Geografisk beskrivning. Fjärde delen. Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län. (Utg. av Otto Sjögren.) Stockholm 1933.

Sven Lilja