Historik

Halland allmänt

De halländska städernas export baserades endast i mindre utsträckning på typiskt danska varor från åkerbruk och kreatursskötsel. Spannmål importerades oftare till städerna än exporterades. Utförsel av oxar och hästar följde huvudsakligen landvägen längs kusten söderut. Städerna i Halland baserade sin export i stället på produkter från skogsbygderna i Småland och Västergötland. Härifrån kom tjära och ekvirke, smör, talg, skinn och hudar; varor som var mindre viktiga i danskt näringsliv vid denna tid, men av stor betydelse i svenska skogs- och gränstrakter mot Danmark. De halländska städerna var således starkt beroende av sina svenska uppland. Ju större uppland i Sverige de kunde skapa sig desto framgångsrikare blev de.

De svenska städernas konkurrenkraft gentemot de danska kuststäderna försämrades genom lilla tullen 1622. 1600-talets gränstull fick ursprungligen samma taxa, och är därför att betrakta som ett försök att jämna ut konkurrenseffekterna. Tjugotvå tullplatser låg längs den halländska gränsen. De största tullplatserna låg vid de stora halländska åarna längs Nissastigen, Ätrastigen och Lagastigen. Övriga tullplatser hade mer lokal betydelse. De nordligaste tullplatserna var orienterade mot Kungsbacka, medan övriga platser i Mark och Kind gick mot Varberg. Västbo och norra Sunnerbo stod i förbindelse med Halmstad, och södra Sunnerbo med Laholm. Danskarna var tullfria. De hade i princip rätt att driva handel i Sverige på frimarknader och i städer, men anklagades ofta för landsköp. Smugglingen var ett betydande problem. Den bedrevs inte bara av landsbygdsbor utan även av borgare från städer som Borås, Bogesund och Jönköping. Genom Brömsebrofreden eliminerades gränstullen mot Halland. Den övriga gränstullen skärptes kraftigt 1646. Genom gränsflyttningen kom de ekonomiska och politiska gränserna mellan Danmark och Sverige att sammanfalla. Så hade inte varit fallet sedan de halländska städernas uppkomst.

Enligt Bjurling var städerna "inte mycket mera än stora bondbyar med handelsprivilegier och vidhängande fästning eller fästningsruin." B jämför stadsbefolkningen med landsbygdsbefolkningen åren 1690 (mantalet), 1749 och 1805, och redovisar en urbaniseringsgrad på 5,7, 6,0 resp. 6,2 %. Laholms andel pendlar kring 1 %. De viktigaste städerna var Halmstad och Varberg, som varierade runt 2 %. Falkenberg var något mindre än Laholm, men större än Kungsbacka, som låg kring 0,5 %. Hallands ensidigt agrarekonomiska inriktning gav inget utrymme för en högre urbaniseringsgrad, menar B.

Tablå: Städernas andel (%) av Hallands befolkning

	1690 (mantal)	1749 (FM)	1805 (FM)
Laholm	0,8	1,2	1,1
Halmstad	2,2	1,7	1,8
Falkenberg	0,8	0,6	0,9
Varberg	1,6	1,9	1,9
Kungsbacka	0,5	0,6	0,5
Summa	5,9	6,0	6,2

På en inspektionsfärd genom Halland, vid 1600-talets mitt, gav Christer Bonde sin uppfattning om och rekommendationer rörande landskapets städer. Resultatet blev att Laholm, Kungsbacka och Falkenberg förvandlades till uppstäder. Upprepade påstötningar för att återfå seglationsrättigheterna ledde ingen vart. Sjöfarten i småstäderna gick mot en "katastrof", menar B. Efter danska krigets slut 1676 återfick småstäderna dock rätten till utrikes seglation på egna skepp, men man var tullpliktig i Halmstad.

Vid 1600-talets mitt hade Halmstad grovt taget ungefär 2-3 ggr så stor utrikeshandel som Varberg. Huvudvarorna kom från Småland och bestod av stångjärn, trävaror (tjära), smör och oxar mm.

Stadssamhällena var "plutokratiska organisationer", där handelsmän dominerade över hantverkare och skeppare.

Vid slutet av karolinska tiden var läget, till följd av anspänningar under kriget, svårt för stadsmannanäringarna. Halmstads hamnförhållanden hade därtill försämrats. Problem tornade upp sig även i de andra städerna. Laholm tycks dock ha haft en bättre utveckling, med ökande betydelse för hantverket och "någorlunda villkor" för handel och sjöfart.

Under 1700-talets senare del växte befolkningen i Halland

	FM	ökn. totalt	ökn. städer
1749	57700
1800	71600	24,0 %	33,9 %

Urbaniseringsgraden var ca. 6 %. Enligt B var städernas invånartal stillastående 1720-1749. Födelseöverskottet var svagt och inflyttningen ringa. Utvecklingen i Halland kontrasterar mot den starka ökningen i angränsande län, och den hade sin parallell i handel, industri och hantverk. Sjöfarten tycks ha klarat sig bättre.

Tablå: FM-utveckling i städerna 1749-1800

	1749	1800	ökn. %
Laholm	673	817	21,4
Halmstad	977	1317	34,9
Falkenberg	325	668	105,5
Varberg	1075	1402	30,4
Kungsbacka	346	342	-1,5
Summa	3396	4546

Trots att Halmstad var residensstad var Varberg den största staden på 1700-talet. Det kan tolkas som att V hade bättre kommersiella förutsättningar än H. År 1724 förlorade småstäderna på nytt rätten till utrikes seglation, en situation som skulle kvarstå nära halvannat århundrade. Dåliga hamnförhållanden ställde till problem i flertalet städer (igensandning). Bäst var situationen i Varberg. Utrikeshandeln var i huvudsak koncentrerad till Varberg. Huvudriktningen var på Holland, och exportvarorna, som tidigare, pottaska, beck, tjära och järn. Halmstad hade något mindre utrikeshandel och mindre västorientering än Varberg. I gengäld hade Halmstad något större seglation på Danmark. Industrin hade ingen större betydelse.

Laholm

Omständighetern kring L's uppkomst är dunkla och tolkningarna spänner över ett stort tidsspann från tidig medeltid till senmedeltid. Andrén åberopar omnämnandet av kungsgården (I KVJ 1231) och resterna efter en romansk tegelkyrka som belägg på att L var en 1200-talsstad. Köpstadsindikationer kan han dock föra tillbaka till tidigast 1300-talet.

I listan över konungslev i Kung Valdemars jordebok (1231 enl källans egen datering) omnämns kungsgården vid Lagaholm "och vad som lydde där under". Kungsgården var förvaltningscentrum i Höks härad. Stadens äldsta historia är förknippad med kungsgården. I jordebokens sk Hallandslista tecknas kungsgården bla för avgift för torgrättigheter. Laholm intog en särställning i skattehänseende, som påminner om en liknande företeelse vid Tölö, nära det blivande Kungsbacka. Laholm var namnet på kungsgården med underliggande jordbruk, men också ett litet fiskeläge på Lagans sydsida, som begåvats med torgrättigheter. L betalade 15 mark silver (mks), men var inte "hafnsatt" som andra skatteenheter. Boskillnaden mellan stad och landsförsamling var inte helt genomförd. Landsförsamlingen torde haft delar i laxfisket och kvarndriften, men inte bidragit till torgprivilegierna. Ejwertz beräknar, utifrån indirekta uppskattningar om stadens skattebelopp, antalet skattebetalare till ca 110 hushåll. Han stöder sig på Lauritz Weibulls beräkningar när han uppskattar att detta motsvarar ca 660 invånare i staden.

Redin har presenterat en alternativ tolkning av hallands-listan. Han kopplar ihop torgrättigheterna med en köpingeort på Lagans norra sida, och framför som hypotes att torgrättigheterna kan ha varit förknippade med denna. Detta innebär att en urban bebyggelse inte behöver ha existerat på platsen för L förrän senare under medeltiden. Bortser man från "torgbelägget" i kung Valdemars jordebok uppträder de tidigaste entydiga urbaniseringskriterierna inte förrän under 1300-talets förra hälft (stadssigill). Eftersom kulturlagren i L är väl bevarade bör hypoteserna rörande stadens uppkomst kunna skingras. Allmänt sett, menar Redin, "kan man ha goda skäl för att tro att utvecklingen (under medeltiden, min parentes) för Laholms del varit blygsam." Odlingsbygden på slättlandet bör ha varit färdigutnyttjad redan under tidig medeltid. Stadens läge 8 km upp längs Lagan var heller inte idealiskt för sjöfart. En tänkbar järnexport hade sannolikt inte tillräcklig betydelse för en lysande utveckling.

L fick en strategisk lokalisering i knutpunkten mellan den nord-sydgående kustvägen och Lagans utflöde. Staden ligger centralt i en jordbruksbygd, som har kulturkontinuitet långt tillbaka till äldre jägar- och bondetid.

I Lunds stifts landebok omtalas 40 tiondepliktiga borgare i L. Det är sannolikt inte hela antalet. En nära samtida mönstringslängd upptar 90 borgare (sannolikt mölgd 1588 - 93 mönstrade borgare; min parentes). Ejwertz antar att de felande femtio sysslat med handel, hantverk eller fiske etc.

På 1200-talet delades Halland i två län, ett nordligt och ett sydligt. L blev tidvis centrum för det sydliga Lagaholms län.

L's centrala läge i Höks härad tyder på att omlandet utgjordes av detta härad, men det sträckte sig även, via Lagan, in i det angränsande inlandet. Upplandet nådde in i Sverige och hade tyngdpunkten i södra Sunnerbo härad i Småland. Härifrån fördes, enl gränstullräkenskaper 1607-08, tjära, smör, oxar, skinn och hudar. I Sunnerbo härad var boskapsskötseln huvdnäring. På drygt 1000 gårdar fanns nära 1500 hushåll med ca 2200 hästar, 1600 oxar, 8200 kor, 8000 får etc. Utförsel av trävaror var också en viktig näringskälla. Ett svenskt gränshandelsförbud 1603 upphävdes 1607 och ersattes med gränstull. Tullräkenskaperna bekräftar inriktningen på boskapsprodukter och trävaror, men också den mycket ringa del av det totala boskapsbeståndet som gick över gränsen. 29 utförda oxar kan ha motsvarats av 1600-2000 totalt i häradet och 12 kor hämtades från ett bestånd på kanske 8000. De drygt 60 lispunden utförd smör kan ha kommit från ungefär 20 kors årsproduktion. Siffrorna är minimisiffror, eftersom smugglingen kan ha haft stora dimensioner. L's tullräkenskaper bekräftar i stort omlandets produktionsinriktning.

Gränshandeln var av sådan ekonomisk betydelse, att försök från svenska kronan till begränsningar ledde till politisk oro i Småland. Gustav Vasas exportförbud på oxar var en av anledningarna till dackefejden, och hertig Karls försök att omdirigera oxhandeln till Kalmar ledde till klagomål och öppen revolt 1609.

L's handelsliv var koncentrerat till Pedersmässan den 29 juni. Tjäran var huvudprodukten i utförseln från staden. Av tullräkenskaper i Halmstad på 1630-talet framgår att främst tjära men också smör utfördes på skepp från bl a Edinburgh och Newcastle. En smörlast gick till Lübeck. Flertalet skepp från L, dokumenterade i Halmstad, anlände vid början av juli, således i omedelbar anslutning till Pedersmässomarknaden. En tullräkenskap i L 1628 bekräftar detta. Sex skutor anlände vid marknadstiden, tre från Helsingör, en från vardera Hälsingborg, Landskrona och Holland. Det holländska skeppet var befraktat med tjära samt get- och bockskinn. Det Amsterdam-destinerade fartyget var befraktat av en Fynsk köpman från Assens. Utöver dessa marknadsanknutna skepp registreras bara ett Malmö-skepp den 28/8.

Fisket i Lagan var av betydelse för L's borgare. Vid sidan av laxfiskena i Nissan och Ätran var Lagan-fisket det tredje stora laxfisket i Halland. Halmstad och Falkenberg hade emellertid starkare grepp om fiskerättigheterna i sina respektive åar. L's borgare kontrollerade endast ett av tio fisken i Lagan.

Hallands största marknader var Larsmässan i Varberg och Pedersmässan i L. L's Pedersmässomarknad stadfästes genom kungligt brev 1557, men det är okänt om den existerat på medeltiden. Den var i hög grad beroende av tillförsel från Sverige. Bönder från Sunnerbo härad hörde till de viktigaste gästerna. L's borgare hade svår konkurrens vid marknaden, som var öppen för främmande köpmän. På 1630-talet var göteborgarna en viktig konkurrensfaktor. Man hade även andra problem i samband med marknadsterminerna. Marknaden ägde rum under bästa grödotid. De besökande böndernas boskap och hästar förstörde och avbetade fämarken för borgarna. 1632 föreslog man därför att marknadsterminen skulle flyttas till vintern. Då låg seglationen nere och då fanns ingen säd som kunde ta skada. 1638 hölls marknaden den 13 januari (tjugondedag jul), men denna flyttning blev ingen framgång. Redan nästa år återgick man till den gamla terminen. Christer Bonde föreslog vid sitt besök i Halland 1658 att Pedersmässan i L skulle inskränkas till omkringliggande stapelstäders borgerskap, och att främmande köpmän skulle utestängas.

Vid början av 1600-talet gjordes ombyggnader på borganläggningen på ön mitt i Lagan. Men Redin menar att något "egentligt mera omfattande uppsving ... knappast (kan) hävdas ha ägt rum i Laholm efter medeltidens slut. Till och med efter industrialismens genombrott har staden bevarat karaktären av centrum för ett agrart omland."

När Halland blev svenskt, innebar detta stora omläggningar av landskapets handel och hantverk. L förlorade stapelrättigheterna till förmån för Halmstad och Varberg, och förlorade därigenom inarbetade marknader i Danmark, Lübeck, Rostock och Stralsund. Staden tvingades leva på tillförseln från ett omland som var fattigt och led av penningbrist. Laxen var den enda vara som fortfarande gick någorlunda bra, och därför fick en framträdande ställning i L's handel. Halmstad angrep L's stadsrättigheter utan att nå framgång. Kampen om reviret fortsatte dock. Förutom L angrep man konkurrensen även från Båstad och Falkenberg. Vid en inspektionsresa i Halland 1658 gav kommerskollegii preident, Christer Bonde karakteristiker av städerna. Laholm bestod mest av jordbrukare, menade han, och skulle som stapelstad bli en konkurrent till Halmstad. Han förordade därför att L' även fortsatt skulle sakna stapelrätt för att inte hindra Halmstads blomstring. L borde dock få behålla sin stora marknad för smålänningarna, dock ej öppen för utlänningars besök.

Handeln synes ha haft en schackningsperiod vid 1600-talets mitt och senare del. Varuinriktningen var dock densamma som tidigare, men hemslöjden hade börjat få större betydelse. På 1670-talet visar "lanttullen" (lilla tullen?) att Halmstad var den dominerande handelsstaden i Halland, med tullavgifter 1672-74 på 2900-1900 dlr. Varberg fick in 1200-600 dlr, Laholm 210-108 dlr, Falkenberg 334-96 dlr och Kungsbacka 275-224 dlr.

När Axel Lillie 1652 fick donationsbrev av drottning Kristina på grevskapet Lillienborg omnämns inte L stad och slott i urkunden. L har "sålunda skilts från sin urgamla förbindelse med länet och kungsladugården." Fästningen ansågs även efter det svenska maktövertagandet viktig för landsändans försvar, och reparerades därför. En dansk belägring 1657 blev resultatlös. Under danska tiden administrerades L län från slottet, där slottshövitsmannen eller länsherren varit ansvarig. Denna representerade även statsmakten i staden, och innehade då funktioner som under svenskt herravälde skulle överföras på guvernören, senare landshövdingen. Slottshövitsmannen agerade på rådstugan, tillsatte borgmästare, medlade i tvister mellan rådmän, gav råd till borgerskapet, strävade efter att skapa ordning i handeln och stävja landsköpet mm. Denna tradition fördes över till svenska makthavare efter Brömsebro-freden, men 1652 upphörde de tätare förbindelserna. Generalguvernören i Halmstad hade ett mer opersonligt förhållandet till L. Då slottskommendanten uppträdde på rådstugan skedde det på befallning av guvernören.

Den "lillieska grevskapsepoken" ca 1650-1680 sammanföll med en period av ekonomisk stiltje i L. Krig förvärrade saken, men grundskälet låg i "en skattetyngd och utpinad bondeklass (som) inte var annat än en tvivelaktig tillgång i en stads uppland". Grevskapet upphörde 1680 och godset reducerades till kronan.

Litteratur:

Anders Andrén, Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark. (Acta Archaeologica Lundensia. Nr 13.) Malmö 1985.

Oscar Bjurling, Industri, handel och sjöfart 1645-1808. (Hallands historia, II. Från freden i Brömsebro till våra dagar.) Halmstad 1959.

Axel Ejwertz, Laholms historia. II. Folk och bygd. (Utg. av Laholms kommun.) Laholm 1976.

Erik Grill, Hallands städer. (Hallands historia. Från äldsta tid till freden i Brömsebro 1645.) 1954.

Lars Redin, Laholm. (Medeltidsstaden 39) 1982.

Sven Lilja