Historik

Tolkningarna kring Lidköpings uppkomst och ålder är starkt diverkerande. Enligt Holmberg har Lidköping fått namn efter ån Lidan, som vid utloppet i Vänern bildar en bygdegräns. Mynningsområdet bildade ett vägmöte under medeltiden, med vägförbindelser i norr-söder mellan Skara och skarabiskoparnas Läckö, öst-västlig från södra Vänern och vidare upp mot Mariestad. Mynningsområdet var inte särkilt lämpat som hamn för Väner-sjöfarten. Landförbindelserna var viktigare än sjöfarten. Holmberg konstaterar det dåliga källäget kring L's uppkomst. En återfunnen gravsten åberopar han som belägg på att bebyggelse funnits i trakten, sannolikt på Lidans östra strand, som var mindre sank än den västra, på 1000-talet.

Enligt Holmberg var städerna antingen administrativa stödjepunkter eller naturvuxna handelsplatser. I Västergötland var Skara det förnämsta administrativa centrumet, medan Falköping och Skövde kombinerade anrika kultfunktioner med handel. Hjo var en handelsplats, men framför allt ett färjeställe till Alvastra. Västförbindelserna var dåliga. Endast Lindköping hade "uteslutande kommersiell betoning", menar han. Stadens uppkomst bör därför sättas i samband med behov av handel i området.

L fick privilegier först 1446, men Holmberg menar att staden existerat redan tidigare. Han sätter dess uppkomst i samband med Bergslagens expansion och Bohusfisket. Gamla Lödöses uppkomst och järnhanteringens uppblomstring på 1200-talet bildade viktiga merkantila förutsättningar för L, som kommunikationsmässig knutpunkt. Med trähandelns uppsving på 1400-talet kom också nya förutsättningar för L som sjöfartsstad, men den tidigaste utvecklingen var inte knuten till fraktfarten på Vänern.

De första privilegierna utfärdades den 17/6 1446 av Kristoffer av Bayern. Privilegierna riktar sig mot den redan befintliga staden, och ger den samma rättigheter som Västergötlands övriga städer. Stadsstyrelse med borgmästare finns belagd 1477. År 1470 bekräftas rätten till torghandel på lördagarna. Staden hade dessutom fyra marknader, två fria och två enskilda, vilka kan härröra från medeltiden. Enligt Klackenberg hade L bara två årliga marknader, utöver torgdagen på lördagen. Den ena ägde rum på Vitsöndagen (första i fastan), den andra vid Mikaelismässan (29/9). Dessa marknadsförhållanden, som härörde från medeltiden, kvarstod till 1900-talet.

Klackenberg har en tolkning av L's uppkomst som skiljer sig avsevärt från Holmbergs. Enligt Klackenberg kan diskussionen kring den tidiga urbaniseringen delas in i två linjer. En i huvudsak äldre linje, från Olaus Magnus och framåt, men företrädd även på 1970-talet, menar att staden har haft en lång förhistoria innan privilegierna 1446. Dateringarna varierar från förmedeltida till 1200-tal. Klackenberg inrangerar Holmberg i denna historiografiska tradition. Själv ansluter han sig till den andra linjen, som ger staden en betydligt yngre historia. Det är en linje som går tillbaka till Styffe (1911), men även företräds av exempelvis A Schück och den moderna forskningen inom medeltidsstaden (H Andersson).

Den äldre linjens problem är bristen på historiska och arkeologiska belägg före 1400-talets mitt. Enligt Klackenberg kan den ekonomiska centralorten och staden L beläggas först med privilegiebrevet 1446. Tätorten har arkeologiska indikationer från 1400-talets mitt, men arkivaliska belägg först 1537. Klackenberg medger att staden måste ha varit etablerad redan vid tiden för privilegiernas utfärdande. Han vill, liksom Holmberg sätta stadens uppkomst i samband med bergshanteringen, men han koncentrerar intresset till bergshanteringens uppkomst i Värmland, vilken sannolikt ägde rum först omkring sekelskiftet 1400. De hamnar längs nordöstra vänerstranden (Väse, Ölme och Varnum) som alla tilldelats L 1532 för fri seglats och köpslagan, var lämpliga för handel på Värmlands bergslag, och i 1500-talets dombok bekräftas stadens befattning med järnhandel. Samtidigt kan L's funktion som uppsamlingsplats för boskapsprodukter från omlandet och Dalsland ses i samband med förbindelserna till Bergslagen. Klackenberg ser här en triangelhandel, där boskapsprodukter fördes till Värmland, trä och järn därifrån och på export till utlandet, varifrån hämtades importvaror. L' skulle således ha uppstått under 1400-talets förra del i samband med framväxten av denna handel och kronans omsorg om Värmlands bergshantering.

Klackenberg menar att stadens första tid varit expansiv. Staden var ända fram till 1580-talet utan konkurrens vid Vänern. Den hade under Gustav Vasa en viktig roll i varuutbytet mellan Värmlands bergslag och olika tillförselområden i utlandet och angränsande inhemska överskottsregioner. Från vänerstranden hämtades järn, hudar, skinn och fisk mm, i utbyte mot bl a oxar från Knusesund (senare Säffle) i Dalsland. Exporten gick främst via Nya Lödöse, utöver de nämnda värmlandsvarorna kan även virke och tjära ha ingått i utförseln därifrån. Importen från Holland, Skottland, Danmark och Tyskland dominerades av öl, humle, salt, kläde, vin och diverse hantverksvaror.

I Gustav Vasas stadspolitik tilldelades L rollen som inlandsstad orienterad mot Nya Lödöse, som i sin tur skulle fungera som västra Sveriges Stockholm. Vid denna tid var L ensam stad runt Vänern, och intog en gynnad ställning i kungens politik. Bl a beslutade han att Bogesund skulle läggas ned och borgarna där flytta till L (hantverkarna) och Nya Lödöse (köpmännen).

L's gynnade ställning upphörde senare och på 1550-talet planerades en ny stad vid Vassända. År 1560 beslutade kungen att L's borgare skulle flytta till Huvudnäs, men flyttningen blev aldrig av. Inte heller Erik XIV's stadspolitik var särskilt fördelaktig för L, som tvärtom tenderade att hamna vid sidan om de huvudvägar kungen planerade. Med uppkomsten av hertig Karls furstendöme försämrades L's förutsättningar ytterligare. Hertigdömets gräns låg nära L och avskar staden från dess hittillsvarande uppland i Bergslagen. Som motvikter mot konungens städer Nya Lödöse och Lidköping grundade hertigen Mariestad 1583 och Karlstad 1584. Filipstad anlades 1611. Så småningom anlades även en stad vid Bro. Först när hertigen blev kung Karl IX 1607 upplöstes definitivt de politiskt betingade motsättningarna mellan vänerstäderna.

L var en av Västergötlands viktigare städer på 1500-talet. Manskapsutskrivningar från 1520 och 30-talen visar att staden kunde mäta sig med Skara. Klart viktigare var bara Nya Lödöse, medan städerna Falköping, Skövde och Bogesund låg klart efter. Stadens storlek är svårbedömd. I stiftets jordebok från 1540 redovisas 93 borgare. Klackenberg beräknar utifrån denna siffra invånartalet till 350-550 personer.

Spannmålshandeln hade vid denna tid inte utvecklats till en huvudnäring i L's ekonomi. Viktigare var i stället oxhandeln, som börjat växa till redan under senare medeltiden. Bergslagens expansion var en viktig faktor bakom denna handel. Oxarna hämtades från Åmål och Knusesund, men även från omkringliggande trakter i söder. Handeln med Nya Lödöse var en annan betydesefull inkomstkälla för staden. Salt och kläde hämtades i Lödöse för distribution på marknaderna i Västergötland, Dal och Värmland. Järn, hudar, pälsverk, trä och tjära återfördes till Lödöse. Oxarna gick till Bergslagen, kanske via Arboga. Sjöfarten spelade också en roll i 1500-talets L. Borgerskapets elit var redare och partsägare, medan det lägre borgerskapet tjänstgjorde som sjöfolk. L hade också en viss utrikeshandel. Handeln på Vänern finansierades till en del genom krediter från Nya Lödöse, som redan vid denna tid blivit något av ett finansiellt centrum för västra Sverige. Guldsmederna i L framstår också som viktiga finansiärer.

Göteborgs grundläggning skapade en ny situation i västra Sverige. Kronans satsning på Göteborg innebar samtidigt genombrottet för en ekonomisk centralism i merkantilistisk tappning. Redan hertig Karls betänkande 1595 (feldaterat till 1609 hos Holmberg), spårade in utvecklingen i merkantilistiska banor, men Holmberg menar att hertigens planer var orealistiska i sin radikalism. Först Axel Oxenstiernas (i viss mån även Gustav II Adolfs, enl förf.) reformer på 1610-talet innebar en mer permanent omgestaltning av städernas ekonomiska förhållanden och relationer. Uppdelningen i stapel- och uppstäder genomfördes (1614 och 1617), och utformades till stapelstädernas fördel. Skråna reglerades 1623, och ett försök till genomgripande reformering av stadsförvaltningen gjordes med stadgan 1619. Samma år rekommenderades borgarna också att förädla råvaror, för att hindra utlänningarna att profitera på köp av råvaror och återförsäljning av de förädlade produkterna.

Åren 1621-45 grundades fyra nya städer i västra Sverige (Göteborg 1621, och 1640-45 Vänersborg, Kristinehamn och Åmål). Grundningen av Göteborg blev av största betydelse. Redan tidigt skaffade sig stadens kapitalstarka borgerskap ett fast grepp om järnhandeln. Ett andningshål för uppstäderna var den traktatsenligt fastställda handeln med Danmark och Norge som tillerkänts Gamla Lödöse, Bogesund, Brätte och Lidköping. L bedrev på 1500-talet handel med oxar och sannolikt även järn på de halländska och bouhuslänska städerna. Härigenom kringgicks göteborgarnas monopol, och handeln bekämpades följdriktigt av dem.

L's gamla förbindelser med Nya Lödöse togs delvis i arv av det nya Göteborg. L's klagomål på konkurrens riktades främst mot vänerstäderna Karlstad och Mariestad, och endast i mindre utsträckning mot göteborgarna. Så småningom invecklades även Borås och de nya städerna runt Vänern i L's revirstrider. En stadsliknande bebyggelse på Lidans västra sida hörde också till de bekymmer som upptog L's borgare redan på 1620-talet.

L lyckades dock bevara några av sina traditionella ekonomiska fördelar trots den stigande konkurrensen från nya städer. Oxdrifterna till Bergslagen förblev en viktig näring ännu under 1600-talets första del. Oxarna hämtades i Dalsland och levererades till bl a Köping och Västerås. L hade dessutom en konkurrensfördel i sin jämförelsevis stora handelsflotta, sannolikt den största i Vänern. L's ekonomiska förutsättningar gynnades också av det växande spannmålsunderskottet i Bergslagen. L's spannmålshandel börjar dyka upp i källorna först vid 1600-talets mitt. I konkurrens med bönder och andra städer gick L's borgare mot en ny tid som befraktare av spannmål från Västergötlands överskottsområde till underskottsområdena på andra sidan Vänern.

En kunglig förordning av år 1651 gav grevarna rätt att grunda städer i grevskapen, och vissa fiskala förmåner även i grevskapens äldre städer. När L blivit en del av Läckö grevskap (den 16/4 1651), spelade så småningom dock dessa rättigheter en viss roll. Den 5/12 1670 utfärdades nämligen ett privilegiebrev för en ny stadsbildning. Redan tidigare fanns emellertid en bebyggelse på västra älvstranden. Denna handelsplats utanför staden bekämpades av borgarna. År 1652 övertog Magnus Gabriel de la Gardie grevskapet efter sin fader Jacob. Denna förändring innebar samtidigt att L kom i blickpunkten på ett nytt sätt. Grevens planer för L's förkovrande avbröts emellertid när L drogs in till kronan. Först 1670, efter ett jordköp, fick de la Gardie privilegiebrev på en ny stad. Denna förändring innebar att den oreglerade marknadsplatsen på västra älvstranden hade ersatts av en stad, och att därigenom borgarnas i L gamla klagomål blivit tillfredsställande lösta. Enligt privilegiebrevet skulle städerna ha gemensam magistrat, förvaltning och drätsel.

Redan med reduktionen 1680 upphörde arrangemanget, men den korta perioden innebar stora förändringar och en dynamisk utveckling. den nya stadens plan följde barockens regelbundna stilideal, hämtade från det romerska härlägret. Fullt utbyggd blev den nya staden sannolikt inte förrän på 1700-talet. Men de gynnsamma villkoren där ledde till en viss överflyttning från den äldre stden. I ett ekonomiskt program, i merkantilistisk anda, lade greven fram sina planer på att göra den nya staden till ett centrum för hantverk.

Vid 1600-talets slut var L, trots "lamentationer om de svåra tider, som staden undergått", Skaraborgs läns viktigaste stad, med ett mantal på dryga 300 personer. Skara kunde räkna blott ca 250 och Mariestad ca 220 mantal. Skövde, Hjo och Falköping var alla klart mindre (154, 111 resp. 92 mantal). Den nya staden spelade en stor roll för L's ledarställning vid 1600-talets slut. År 1696 räknade nya staden 170 mantal, medan den gamla bara hade 138 mantal. Efter greven fall och reduktionen återgick L till kronan, men landvinnigarna från grevetiden bibehölls och kan delvis bevittnas än idag.

Spannmålshandeln hade under 1600-talets senare del vuxit upp till L's viktigaste näringsgren. Det viktigaste avsättningsområdet var Värmlands bergslag. Bakgrunden till spannmålsutförseln var inte bara den växande efterfrågan, utan även adelns säteribildningar, och strävan att, för kommersiell avsättning, effektivisera och öka avkastningen av sina jordbruk. Produktionsökningen tog emellertid främst formen av nyodling, inte rationaliseringar av driften, vilket ibland ledde till överexploatering av de agrra resurserna. Den lönande spannmålshandeln var främst en angelägenhet för ett fåtal förmögna borgare.

Holmberg uppskattar L's handelsflotta på 1600-talet till 50-100 skutor. Trots komkurrens om järnhandeln från de andra vänerstäderna hade L kvar en del av denna handel. Spannmålshandeln var lönsam genom att man kunde ta trä i returfrakt. L's sjöfart på Kristinehamn var av särskild betydelse, vilket emelertid inte innebar frihet från konkurrens om spannmålshandeln och revirstrider städerna emellan. Spannmålshandelns ökade betydelse innebar att striden om sjöfarten intensifierades.

Årsrytmen i L styrdes till stor del av varuflöden och agrara angelägenheter. Lilla tullen ger vittnesbörd. På sommaren fylldes ladorna med hö och i juli anlände stutar och småkreatur. I augusti var skördetid, och under de tidiga höstmånaderna kom kreaturen till L. Under vintern anlände malt och spannmål. December var månaden för att fylla vedförråden. De stora marknaderna utvecklades och organiserades mot 1600-talets slut i fastare former, med ceremonier, kontroll och bevakning. Mikaelismarknaden krävde 90 mans vaktstyrka fördelad på marknadens fem veckodagar från tisdagen till lördagen.

Under det stora nordiska kriget klarade sig L ganska väl. Kriget nådde aldrig trakten, och stadens närmaste omland synes ha undkommit de värsta excesserna. Tvärtom samverkade flera faktorer i positiv riktning. Göteborg upplevde sitt "första stora uppsving under sin historia". Den engelska efterfrågan och de europeiska härarna (stora nordiska kriget och spanska tronföljdskriget) höll trä- respektive järnexporten väl uppe. Trakterna kring Vänern upplevde en permanent högkonjunktur. Den registrerade järnexporten över Vänersborg ökade, i fluktuationer, från knappt 50 000 skeppund år 1700 till nära 75 000 skeppund 1717. Negativa krigseffekter fanns emellertid, och drabbade även L. Till dessa hörde framför allt krigspålagor, kontribution och andra skatter. I förhållande till stadens budget utgjorde dessa pålagor en påtaglig börda, som inte alltid var så lätt att prestera. Men de positiva konjunkturerna avspeglade sig i michaelismarknadens fortsatta blomstring. Under denna tid utvecklades praxisen, att göteborgarna utnyttjade denna marknad för att ge värmlänningarna kredit på järnproduktionen, vilket verkade som en magnet på båda parter. Holmberg anser sig också kunna iaktta en viss ökning av sjöfarten.

Det värmländska spannmålsunderskottet fortsatte under 1700-talet, och skapade härigenom fortsatt goda förutsättningar för L's spannmålshandel. Trots konkurrensen från brukspatroner och bönder fortsatte L att bedriva en lönande handel och sjöfart med spannmål till Värmland.

Återhämtningen under frihetstiden började tidigt och präglades till en början främst av satsningar på industri och manufaktur. Från 1740-talet började en internationell prisstegring på spannmål, till följd av växande västeuropeisk, främst engelsk efterfrågan. Jordbruk blev lönsamt, men spridningen av rationell och produktivitetshöjande drift, som började i vissa godsägarkretser, gick långsamt och vägen var kantad av bakslag. Skaraborgs län var gynnat genom att det var omgivet av områden med spannmålsunderskott.

Samtidigt utgjorde Skaraborgs län ett underskottsområde på järn och trä. Under frihetstiden introducerades de finbladiga sågarna, och det göteborgska kapitalet deltog mer aktivt som förläggare till skogsavverkningen på Dal och i Värmland. Den betydande järnexporten över Göteborg gick i huvudsak till England, där den under frihetstiden hade nära nog en allenarådande ställning fram till 1780, trots en successiv ökning av rysk järnutförsel till England. Beslut om produktionsbegränsningar innebar emellertid att exporten inte ökade utan förblev ganska konstant. Stångjärnet kom i huvudsak från västra Värmland och Dal, som hämtade sitt tackjärn i Filipstads bergslag. Östra Värmland hade inga bruk, därför att staten ville skydda skogarna i området. Utvecklingen från 1600-talets mitt, och framför allt under 1700-talet, innebar att Vänerns olika stränder nådde en jämförelsevis hög grad av specialisering. Den ekonomiska politiken innebar emellertid samtidigt att systemet frös fast i en given struktur, och kom att stagnera. Detta innebar att uppstäderna hamnade i konkurrensunderläge i förhållande till göteborgsköpmännen, och småstädernas köpmän förvandlades till ombud åt göteborgarna. L hade emellertid fortfarande gynnsamma betingelser i sitt spannmålsproducerande omland och sin handelsflotta.

L's revirstrider fortsatte under frihetstiden. Kampen mot brukspatroner i Värmland och bönder i Vadsbo härad fördes vidare. Vänerstäderna var motståndare i kampen om sjöfarten och bondeseglationen blev föremål för stigande kritisk uppmärksamhet från L's borgerskap. Borås vandrande handelsmän upplevdes som ett växande hot. I kampen mot boråsarnas särprivilegier gick L samman med övriga västgötastäder utan att någon permanent framgång nåddes. Boråsarnas handel fyllde ett behov. Enligt Holmberg tycks L's sjöfart ha minskat under frihetstiden.

"Den gustavianska tiden var i viss mån en nedgångens tid för Lidköping", skriver Holmberg. Till följd av nyodlingar hade Värmland börjat bli självförsörjande med spannmål. Och den ökande brännvinsbränningen innebar att L's betydelse som utskeppningshman minskade även av detta skäl. Slutligen, 1775, frigavs spannmålshandeln, och öppnade vägen för ståndspersoners och bönders lagliga konkurrens med L. Alla dessa faktorer bidrog verksamt till att underminera L's tidigare så blomstrande spannmålshandel. Den sjunkande spannmålshandeln bidrog samtidigt till ett sjöfarten och L's handelsflotta minskade. Vid 1780-talets början hade antalet fartyg reducerats till 8 stycken. Manufakturerna i L fick aldrig någon signifikant ekonomisk betydelse under 1700-talets senare del.

Enligt Klackenberg var emellertid L senast från 1700-talet och fram till omkring år 1900 Skaraborgs läns största stad. År 1856 hade staden 3 304 invånare. Det innebar en kraftig tillväxt från 1700-talet. Mantalslängderna från 1730-tlet antyder en befolkning på ca 800 invånare och 1770-talets statistik visar folkmängden strax över 1000.

Litteratur:

Nils Hj Holmberg, Lidköpings historia till 1860. 1946.

Henrik Klackenberg, Lidköping. (Medeltidsstaden 33) 1982.

Sven Lilja