Historik

Noraskoga och Linde bergslag under medeltid och vasatid.

Under 1100-talet fick bergsbruket, enl Tham, fotfäste i norra Närke. En bosättning äger rum längs dalgångar, vattendrag och sjöar. Först nås Noraskog bergslag därefter Linde. Under 1200-talets senare del bildas Nora socken, men gårdar, hyttor eller byar i området kan inte "urkundligt fastställas". Bergslaget som administrativ och judiciell enhet fick sin utformning på 1300-talet. Under medeltiden dominerades produktionen av osmundjärn, men ersattes mot periodens slut gradvis av tackjärn. Med nya tidens början sker en omvälvning, som hänger samman med stångjärnssmidets introduktion. Kronan stimulerade stångjärnssmidet under 1500-talet, och 1604 beslutades att allt osmundjärn skulle slås till stångjärn innan det fick gå på utrikes export.

Gustav Vasa framstår som den store introduktören av stångjärnet, och tysken Markus Klingensteen (Markus Hammarsmed, från 1548 kronans uppsyningsman av smedjor och järnarbetare) spelade stor roll som organisatör. Nederländaren Willem de Wijk, inflyttad på 1570-talet, spelade en liknande roll på 1580-talet. På 1620-talet börjar en ny reformera inom järnhanteringen. Tekniska förändringar var knutna till nyheterna tysksmide och vallonsmide. Även i denna förändring spelade holländare en viktig roll. Bland de ledande var familjen de Besche, särskilt Willem de Besche, som bl a förmedlade den svenska kronans första kontakt med Louis de Geer. Ett viktigt svenskt namn bakom 1600-talets järnhantering var Karl Bonde, bergskollegiets (generalbergamtets) förste chef. Järnpolitiken på 1630- och 40-talen styrdes till stor del av denne man. En huvudlinje i politiken, var att föra ut brukshanteringen ur bergslagstrakterna, för att där spara skogarna till brytning och hyttor.

Den tidigaste bebyggelsen på 1100- och 1200-talen föranledde sockenbildning i Nora under 1200-talets senare del, men dokumentariska belägg på bebyggelsen dröjer till 1300-talet. Bebyggelseexpansionen på 1300- och 1400-talen hörde ihop med bergsbrukets tillväxt. Omkring 1540 fanns i Noraskogs berslag 230 hushåll, varav 16 i Nora Kyrkby. I Linde bergslag var antalet hushåll vid samma tid ca 250, och i kyrkbyn Lindesås 32. Fram till 1630-talet ökade bebyggelsen ytterligare (Noraskog 398 gårdar, Linde 263 gårdar, enl mantalslgd). Bergshanteringen krävde, och kunde försörja en ökande befolkning. Inflyttning var huvudorsak till expansionen. Inflyttade valloner spelade större ekonomisk än kvantitativ roll. Inflyttningen av finnar däremot, vilken pågått sedan Gustav Vasas och särskilt hertig Karls tid, fick större betydelse. De finnar som anknöt till bergshanteringen assimilerades så småningom, medan däremot svedjefinnarna i ensamgårdar i norr snart drabbades av kronans omsorg om skogstillgångarna. Redan 1640 gjordes försök att få över dem till Nya Sverige i Amerika, och senare kom än kraftfullare och hänsynslösare åtgärder.

Vägförbindelserna var outvecklade i N och L bergslager, men området knöts samman av ett omfattande system av åar och sjöar orienterade i söder mot sjön Väringen och Arbogaån ut i Mälaren. Arboga stad var här en viktig uppsamlingspunkt. Vissa vägförbindelser fanns dock redan från medeltiden. Nora kyrkby stod således i förbindelse med Örebro, och Lindesås med Arboga, där vägen knöts samman med en rikshuvudväg, örebro-Arboga-Västerås. När Arboga på 1500-talet blev ekonomiskt och administrativt centrum förekom planer på att landvägen sätta även Nora i förbindelse med Arboga, men det är ovisst om dessa kom till stånd. Gustav Vasa började i stället umgås med planer på att styra järnet västerut till en lämplig hand vid Vänern, via Vassändan och Göta älv till Lödöse, för export utomlands. Men inte heller detta projekt realiserades.

Att döma av en karta hos Tham var bebyggelseexpansionen i N och L bergslager omfattande mellan 1540 och 1630, men flertalet nya gårdar saknade de äldre gårdarnas anknytning till bergsbruket i form av ägda hyttor. Bergshanteringens uppsving på 1500-talet gick i två etapper. Gustav Vasas järnpolitik innebar bland annat en satsning på flera nya stångjärnshamrar. Efter en avmattning på 1560- och 70-talen följde ett nytt uppsving, stimulerat av hertig Karls intressen och den uppländska järnhanteringens frammarsch, under ledning av Willem de Wijk.

Vid 1620-talets mitt fanns i N och L 85 hyttor och 38 hamrar. Antalet hyttor kulminerade på 1630-talet med 93 stycken, innan den nya brukspolitiken, med Karl Bondes signatur, medförde en minskning av antalet hyttor och hamrar. En viss kopparbrytning kom till stånd på 1630-talet vid Nya Kopparberg.

Boskapsskötsel spelade en stor roll i de båda bergslagerna. Även spannmålsproduktionen var omfattande, men den lyckades aldrig nå upp till regionens behov.

På medeltiden utgjorde den stora vintermarknaden i Örebro, Henriksmässan, samlingspunkten för handeln i N och L bergslager. Tham tror att torgdagar hållits vid N och L sockenkyrkor redan på medeltiden, trots att positiva belägg saknas. Torgdagarna blev lagligen fastställda under Gustav Vasas tid. De drog till sig bonde- och adelshandel och köpmän från städerna i Västmanland och Närke. Särskilt Arboga var vid denna tid gynnat som ekonomiskt centrum. Staden inhyste regionens administrativa organ och stora vapenindustrier. Arboga borgare hade bodar i N och L (5 i N och 16 i L), medan Örebro-borgarna omtalas mera sällan som bodägare.

Revirstrider hade skapat motsättningar mellan de stora städerna Örebro/Arboga å ena sidan och bergsmän/allmoge å den andra. Dessa motsättningar fick en ny dimension i och med att en permanent köpmannabosättning började växa fram i N och L. Redan 1624 omtalas "'borgerskapet i Nora och Lindesås'". Nora och Lindesås framträder redan på medeltiden som centralorter. De medeltida beläggen är mycket sparsamma och ger ingen konkret bild av bebyggelsen, men Tham tror att den varit fokuserad kring kyrka, prästgård och sockenstuga, omgivna av en oregelbunden bebyggelse av gårdar och bergsmansbodar. 1500-talets källor ger fylligare uppgifter. På 1540-talet fanns i N 15-20 gårdar, utöver kyrkoboställena och landboställen. Härutöver fanns ett flertal bodar, vilka "måste tillsammans ha utgjort en ganska imponerande stad". Antalet låg i storleksordningen 75-90 på Gustav Vasas tid. Utvecklingen i L var i stort parallell med den i N. De skattlagda gårdarna var på 1540-och 50-talen ca 40-45 till antalet. Antalet bodar var jämförbart med i N, men Arboga borgare hade något större intressen i L än i N. Under Gustav Vasas tid var L något större än N, men trenden vek under de kommande regenterna. År 1613 fanns 158 mantal i L. Både L och N hade en expansiv fas till följd av stigande handel under Gustav Adolfs tid. På 1620-talet hade i L vuxit fram ett stadsliknande samhälle på ca 60 gårdar. L och Arboga fick därigenom motsatta intressen och stridigheter, som i stort liknade spelet mellan N och Örebro.

Lindesberg och Nora städer 1643-ca 1800.

Grundningen av L och N städer är skolexempel på 1600-talets stadspolitik, med dess strama organisation. När invånarna i N 1624 benämnes borgare kan detta ses som, menar Tham, att Gustav Adolf avsett att grunda städerna redan då, men förhindrats av de kommande krigen. Karl Bonde blev den eldsjäl, som, trots motstånd från Örebro och Arboga, så småningom skulle bana vägen för städerna N och L. Bonde hade sedan 1629 ansvaret för Hjälmare kanal-projektet, och utvecklade i samband härmed vidlyftiga planer på att binda samman bergslagen med ett system av kanaler. Ursprungligen ville han satsa på en ny stad vid Järle, och ett torg för ändamålet rensades på platsen. Meningen var också att Järle skulle bli administrativt centrum för ett nyskapat län, med Bonde som första landshövding. Järle stads privilegier stadfästes av rådet i oktober 1642, samtidigt som Kristinehamns. Parallellt med Järle stads grundande utvecklades planer på att en "fläck" eller "bergsstad" skulle anläggas vid Grythyttan. Meningen var sannolikt att skapa en köping, inte en stad i egentlig mening. Privilegiebrevet utfärdades 1641.

Järle-projektet stötte uppenbarligen på massivt lokalt motstånd redan från början. Redan efter ett drygt år rann det hela ut i sanden. I stället privilegierades städerna N och L år 1643 i december. Grythyttan fick dock sina privilegier konfirmerade både 1649 och 1670. Planerna på det tilltänkta landshövdingedömet överflyttades nu till N, och Bonde blev den förste landshövdingen. Snart (1645) övertogs "Nora stads landshövdingedöme" av hans son Krister Bonde. Och denne tog sitt residens i N från 1646. Redan 1648 återuppstod emellertid det gamla Örebro län, och Krister Bonde efterträdde sin svärfar Gustaf Leijonhufvud som dess hövding. Samma år flyttade Krister Bonde till Örebro slott.

Boskapsskötseln var av stor betydelse för N och L städer. Tham menar att städerna varit självförsörjande. Även jordbruk var viktigt. Uppenbarligen spelade jordbruket en större roll för L än för N. Efter 1815 berättar landshövdingen att L's befolkning mest ägnade sig åt jordbruk och boskapsskötsel, medan köpstadsnäringar spelade en underordnad roll.

Borgarna i N och L hade intressen i bergsnäringen. De uppträdde bland annat som kreditgivare åt bergsmännen, men också som ägare till större, kapitalkrävande stångjärnshamrar. På 1700-talet expanderade gruvdriften, framför allt i Nora bergslag. Krutets införande innebar en avgjord förbättring i produktionsprocessen. Under 1700-talets senare del och början av 1800-talet ägde "den stora hyttdöden rum". Mellan 1750 och 1816 nedlades 32 hyttor i N och L bergslager. Nedläggningarna var resultatet av en ny järnpolitik och utvecklingen på järnhanteringens område. Avsikten var att koncentrera verksamheten och höja produktiviteten. Trots nedläggnignarna ökade produktionsvolymen från 1700-talets mitt till omkring 1800 från ca 24 000 skeppund tackjärn i Nora till ca 33 000 skpd ca 1800. Motsvarande siffror i L var generellt lägre men också ökande från ca 13 000 till ca 16 000 skpd tackjärn.

Under 1700-talet ökade borgarnas handel med gruvandelar. Gruvorna övergick i allt större utsträckning i händerna på de kapitalstarka köpmännen. Från 1820-talet dominerade dessa helt. Tackjärnstillverkningen låg på 1700-talet i bergsmännens händer, medan borgerskapet inskränkte sina intressen till handel med tackjärn. Inom bruken hade borgarna förlorat sina intressen redan tidigt. På 1700-talet ägdes dessa av, oftast adliga, brukspatroner, vilka inte sällan stod i ett spänt förhållande till städernas borgare.

Den industriella verksamheten i N och L var obetydelig, dock något livligare i L än i N. Handeln var en huvudnäring, och bedrevs under sedvanliga revirstrider. L förde kamp mot Mya Kopparberget och N mot Grythyttans sedan 1641 privilegierade handel.

Lindesberg 1643-ca 1800
L var från början en av rikets mindre städer. Staden rankades 1647 nummer 37 av 72 städer, och 1664, efter en revision av rullan, nummer 54 av 78 städer. Kampen mot L fördes huvudsakligen av Arboga, medan Örebro synes ha vant sig på ett tidigt stadium. År 1688-89, efter en förödande brand, förbjöds återuppbyggnad av L, och borgarna uppmanades flytta till Arboga. Förbudet åtlyddes emellertid inte, och fortsatt kamp från Arboga gav inte resultat. I stället förlorade Arboga 1736 sin rätt till handelsdistrikten i bergslagen.

Under resten av 1700-talet stod L's utveckling i nära förbindelse med bergsbrukets allmänna utveckling. Bergshanteringens konjunkturer påverkade stadens förhållanden. Detta gällde inte minst på 1760-talet, under den dåvarande ekonomiska krisen, vilken även slog hårt mot järnhanteringen.

Den äldsta stadsplanen var en rutnätsplan, som gjordes för stor och inte förverkligades i sin helhet. Men tomtregleringen följde ändå huvuddragen i rutnätsmönstret.

Tham uppskattar att L's befolkningsutveckling före 1700-talets mitt varit expansiv. Han räknar med ca 400 inv år 1643, ca 475 vid seklets slut och ca 600 vid 1700-talets mitt, men de publicerade mantalssiffrorna ger inget starkt stöd åt denna uppfattning. Höga mantalssiffror omkr 1650, ca 350 mtl, ökar något till 1670 då periodens högsta tal på 400 mtl inträffar. En nedgång därefter landar mantalet år 1690 på 360, och efter fortsatt fall på 314 år 1700. En fluktuerande återhämtning ger på nytt 360 mtl år 1730 och 349 mtl år 1740.

När befolkningsmaterialet tar vid 1760 har L ett invånartal nära 650 personer. Fram till 1790 kan ingen ökning iakttas, men 1800 och 1805 ligger FM i storleksordningen 740-750, för att därefter drastiskt sjunka till 552 1810 och 592 1815. Från 1810 pågår en stadig uppgång till 1835 då befolkningstalet var 812. Tham tillskriver 1790-talets expansion järnhanteringens högkonjunktur, och de följande fallet napoleonkrigen.

Litteratur:

W Tham, Lindesberg och Nora genom tiderna. D 1-2. 1943-49.

Sven Lilja