Nådendal (fi. Naantali) tillkom under 1440-talet som den yngsta av de sex medeltida städerna i den finska riksdelen. Nådendal är samtidigt den första stad i Finland som grundades på överhetens initiativ; för de äldre städernas vidkommande kan sådant inte beläggas, utan i dessa fall är det troligare att äldre handelsplatser utvecklades spontant till bosättningscentrum och kronan gav sitt formella erkännande till stadsstatusen först efteråt.

Nådendals tillkomst hänger samman med grundandet av ett birgittinerkloster i Finland. År 1441, då birgittinerklostret ännu var avsett att byggas i Bjärnå (fi. Perniö) socken, hade riksrådet beslutit att det också skulle grundas en stad vid klostret. Två år senare bekräftade kung Kristoffer birgittinerklostrets flyttning till en udde i Reso (fi. Raisio) socken; på andra sidan havsviken uppstod staden Nådendal. Staden fick sitt namn efter klostret som på latin kallades Vallis Gratiae, alltså Nådens dal. I stadens omedelbara närhet eller möjligen på samma plats hade tidigare funnits en by. Att det behövdes en ny stad tämligen nära ett äldre köpcentrum, Åbo (fi. Turku), berodde på att det nygrundade klostret måste ha tillgång till köpmän och hantverkare, vilka försåg dess invånare med förnödenheter och bruksföremål. Genom sitt beslut av år 1441 hade riksrådet ålagt borgerskapet att också ta hand om pilgrimer, vilka förväntades söka sig till klostret. Förbindelsen mellan klostret och staden förstärktes av att klosterkyrkan fungerade samtidigt som stadskyrka för Nådendalsborna.

År 1523 bekräftade Gustav Vasa Nådendals gamla privilegier, men själva privilegieurkunderna har dock gått till spillo vid bränderna som drabbade staden år 1595 och 1628. Allt som är känd om stadens friheter och förpliktelser härrör alltså från andra handlingar. Enligt riksrådets beslut av år 1441 skulle borgarna i Nådendal efterleva den svenska stadslagen och åtnjuta samma förmåner som invånarna i andra städer (med vilket avsågs städer i samma position, inte Stockholm och Åbo, vilkas köpmän hade rätt till direkt utrikeshandel). Fram till 1472 var Nådendals stad underordnad klostret och det är möjligt att borgmästar- och rådmanstillsättningarna förutsatte abbedissans åtminstone formella samtycke, eftersom hennes tjänstesyster i moderklostret hade likadana befogenheter gentemot stadsförvaltningen i Vadstena. Det är dock möjligt att riksföreståndaren Sten Sture år 1472 gav Nådendal dess första egentliga privilegiebrev som gjorde staden administrativt självständig från klostret. Men Nådendals status avvek från de andra finländska städer i att klostret fram till 1560-talet bibehöll sin rätt till de skatter och sakören, möjligen också dagsverken, som uppbars från staden och vilka i andra städer levererades till kronan – skatterna uppbars av en byfogde som var ansvarig för klostret men som samtidigt var en av stadens borgare. Efter 1560-talet levererades utgifterna till kronan i stället för klostret.

På basis av det bevarade brevmaterialet kan det konkluderas att det medeltida rådet bestod av två borgmästare och fyra rådmän åt gången, vilket var betydligt mindre än det maximiantal som omnämns i stadslagen. Men detta maximiantal avsåg ju egentligen bara Stockholm. Under Vasatiden kunde konungens fogde fungera som ordförande för rådets sessioner i små städer såsom Björneborg (fi. Pori), Borgå (fi. Porvoo) och Nådendal, trots att stadslagen endast förutsatte fogdens närvaro och en eller två borgmästare enligt den hävdvunna praxisen skulle föra ordet. Uppgifterna från 1500- och 1600-talen tyder på att rådets verksamhet leddes av en borgmästare som biträddes av sex rådmän. Då var rådet i Nådendal i genomsnitt lika stort eller litet som i de flesta andra finländska städer. Sin första kungliga borgmästare fick Nådendal år 1649, i samband med stadsplanereformen utförd av generalguvernör Per Brahe.

Under den katolska tiden var borgerskapet i Nådendal alltså sysselsatt med servicebranschen, men reformationens utbrott under 1520-talet innebar att klostrets verksamhet upphörde – detta skedde visserligen stegvis, men slutet kom år 1591, då den sista nunnan avled. Redan länge dessförinnan hade borgerskapet varit tvunget att börja försörja sig utan sin främsta kund och arbetsgivare. Under 1500-talet verkar Nådendalsköpmännen ha köpt hästar, lantbruksprodukter och ekorrskinnar från bönderna och skeppat dem på sina Åbokollegers båtar vidare till hansestäderna såsom Danzig. I gengäld lät de importera salt som de sålde vidare till bönderna, vilka behövde det för torkning av fisk. Under 1600-talet var Nådendal en uppstad utan rätt till direkt utrikeshandel.

Trots att exakta befolkningssiffror är okända för de tidigaste århundradena, var Nådendal sannolikt den minsta av de finländska städerna åtminstone under medeltiden: i ett brev skrivet av en lokal borgare år 1511 karakteriseras Nådendal – uppenbarligen i humoristisk anda – som ”den största staden mellan Åbo och Raumo (fi. Rauma)” (några andra städer låg det ju inte mellan de nämnda städerna vid det laget). Under medeltiden bodde det kanske 200–300 invånare i staden och om klostergemenskapen tas med, uppsteg totalinvånarantalet kanske till 400–500. På basis av silverskattelängden från år 1571 har det dåvarande invånarantalet räknats till cirka 200–300 – då var Ekenäs (fi. Tammisaari) med sina cirka 100 invånare den minsta och Åbo med sina 2 800 invånare den största av Finlands städer. Antalet självförsörjande borgare var anspråkslöst: 10 år 1584. Ännu på 1630-talet var antalet borgare bara drygt 20. Befolkningen minskade till ca. 170 vid 1600-talets mitt, men ökade till ca. 450 i slutet av århundradet. Nådendals litenhet återspeglas i städernas officiella rankingordning vid riksdagen år 1664: då placerade sig Nådendal som den åttionionde av 97 städer.

Det finskspråkiga inslaget i det medeltida Nådendal måste ha varit betydande att döma av ett brev som två svenska birgittinerbröder på besök från Vadstena skickade till sitt hemkloster i början av 1480-talet: enligt de svenskspråkiga birgittinerna hade de efter ankomsten fått höra ett språk som var okänt för dem, alltså finska. Det svenskspråkiga elementet bland klosterfolket var sannolikt proportionellt sett större än bland stadsborna, vilket berodde på att många systrar, bröder och lekmannamedlemmar härstammade sig från antingen Finlands svenskspråkiga orter eller de rikssvenska landskapen – hela den första generationen hade kommit från moderklostret i Vadstena. De första borgarnas namn, släktförbindelser och godsbesittningar däremot tyder på att de flesta borgare härstammade från närbelägna socknar. Sakläget verkar ha förblivit oförändrat under 1500- och 1600-talen trots att enstaka borgare av namnet att döma hade svenska eller tyska rötter. Enligt en domboksnotis från år 1654 var det möjligt för en köpman att fungera som rådman i Nådendal trots att han inte förstod svenska. Ännu idag karakteriseras Nådendal av mer djupgående finskspråkighet än det tvåspråkiga Åbo.

Under medeltiden hade en havsvik skiljt klosterområdet från själva staden och denna vik finns fortfarande ritad på kartorna från 1600-talet, men den försvann senast under 1700-talet på grund av landhöjningen och den genom schaktmassor utförda konstgjorda strandförskjutningen. De första borgarhusen byggdes vid en gata som iakttog vikens konturer. I norr mynnade gatan ut till en bro som ledde över till klosterområdet och i söder fortsatte den som landväg till Åbo; så småningom fick gatan tvärgator och -gränder. Framför bron låg ett torg. Det finns inga arkeologiska eller skriftliga belägg för att det skulle ha funnits en rådstuga i det medeltida Nådendal. Med undantag av huvudbyggnaderna i klosterområdet och enstaka källare och byggnader i stadsområdet bestod bebyggelsen av trähus. Det är möjligt att en stenkällare mittemot klosterområdet utgör det som idag är kvar av den medeltida stadens sannolikt främsta byggnad, biskopshuset. Så länge klostret var verksamt, hade biskopen av Åbo rätt att visitera klostret och teorin om ett biskopshus i Nådendal bygger på antagandet att det skulle ha varit praktiskt om han under sina besök hade ett hus att bo i.

Generalguvernör Per Brahe lät bygga om staden enligt ritningar gjorda av arkitekten Hans Hansson. Stadsplanereformen genomfördes år 1648. Då fick också Nådendal en ny, bättre reglerad stadsplan i likhet med tiotals andra städer i riket och samtidigt försvann det medeltida gatunätet inklusive viken mellan klosterområdet och staden.

Författare: Marko Lamberg

Referenser:

Fritz, Birgitta, Staden. 600 år i Vadstena: Vadstenas historia från äldsta tider till år 2000, red. Göran Söderström. Vadstena: Vadstena stad.

Gardberg, C. J., Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Hiekkanen, Markus, Naantali. Keskiajan kaupungit, osa 4. Helsinki: Museovirasto, 1988

Jäntere, Kaarlo, Naantalin historia, osa II: Kaupunki ja seurakunta luostariajan lopusta Suomen sotaan. Naantali: Naantalin kaupunki 1959.

Karonen, Petri, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620 – 1660). Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri, ”Raastuvassa tavataan”: Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1995.

Klockars, Birgit, I Nådens dal: klosterfolk och andra c. 1440–1590. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet 1979.

Kuujo, Erkki, Finlands medeltida städer. Urbaniseringsprocessen i Norden, del 1: Middelaldersteder. Det XVII nordiske historikermøte. Trondheim: Universitetet i Trondheim 1977.

Muistojulkaisu Naantalin 500-vuotisjuhlaan elokuun 23 päivänä 1943, toim. Kaarlo Jäntere ja Aarno Maliniemi. Helsinki: Suomen kirja 1943.

Ranta, Raimo, Suurvalta-ajan kaupunkilaitos. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Suvanto, Seppo, Naantalin historia, osa I: Keskiaika ja 1500-luku. Naantali: Naantalin kaupunki 1976.