HISTORIK
Norrköping under medeltid till 1568

Första gången N omnämns är 1283. Belägg från 1318 tyder på att orten då var något mer än en ren bondby. I och kring N fanns tidigt ett väl uppodlat jordbruksdistrikt, ett stort antal kultplatser, god hamn, givande fiske i åfallen och goda förutsättningar för kvarndrift. Köpingnamnen tillkom av allt att döma på 1000- och 1100-talen. De var ofta knutna till orter med marknads och kultfunktioner oavsett om de senare skulle bli städer eller inte.

N hade en parallell i Söderköping, som i stort fyllde samma roll som N, bortsett från att fiske inte kan beläggas för Söderköping. Fiske synes ha varit betydelsefullt i det tidiga N. Trots likheten i förutsättningar blev det Söderköping som tog rollen som Östergötlands praktiskt taget enda hamnstad under medeltid och äldre vasatid. Orsaken låg i stadens klart bättre vägförbindelser med den spannmålsproducerande östgötaslätten. Söderköping utvecklades av allt att döma till stad omkring år 1200. Staden omtalas som sådan 1253, medan motsvarande omnämnande för N dröjer till 1350, då "byamännen" i N omnämns i en tomtöverenskommelse med abbedissan i Askaby cistercienserkloster. Sannolikt var N stad redan före donationen, om än en ganska obetydlig sådan. Äldre dateringar av staden N till 1100-talet är felaktiga. Mycket talar för att N blev stad "före Birger Magnussons tid".

Längder över N:s befolkning dyker upp på 1540-talet enl. följande:

	betalande	fria	totalt
1540	111	?	111
1541	88	?	88
1566	42	77	119
1571	57	51	108

Siffrorna talar för en relativt konstant befolkning under 30-årsperioden. Folkmängden kan ha uppgått till 700-800, max 1000 invånare.

Grunden för N:s existens som stad under medeltid och äldre vasatid var inte handeln och hantverket utan fiske, åkerbruk och kvarndrift. Fisket är sannolikt äldst och baserades på strömfiske av lax och ål mm såväl som havsfiske av bl a strömming. Vissa indikationer tyder emellertid på att havsfisket kom in senare i bilden. Positiva belägg saknas före 1567. Kvarndriften kan beläggas från 1318. I och med reformationen drogs åtskilliga av kyrkans kvarnar in till kronan (reduktionen i Norrköping ägde rum 1542). Dessa blir synliga i jordeböckerna från 1543. I en lista från 1547 redovisas även privata kvarnar. Sammanlagt fanns då ca 20 kvarnar i strömmen.

Kvarnrörelsens förutsättning var åkerbruket, eftersom sågkvarnar av allt att döma inte förekom i N vid denna tid. Åkerbruket var en viktig näring för borgarna i staden. Under medeltiden kunde en del borgare ha stora jordarealer, inte minst därför att några av dem synes ha varit inflyttade bönder. På 1500-talet var borgarnas jordinnehav som regel av mindre omfattning. Ljung tillspetsar: "Med någon överdrift skulle man kunna säga, att på 1300-talet var pamparna i Norrköping storbönder, som även drev handel, men på 1500-talet var de köpmän med åkerjord." Åkerbruket täckte sannolikt en god del av borgarnas konsumtion, med det är tveksamt om hela behovet kunde tillgodoses genom egenproduktion. Även husdjursinnehav var vanligt, men sannolikt mest avsett för egna behov.

Hantverket var blygsamt före 1500-talets senare del. Inte heller utrikeshandeln spelade någon roll. Från medeltiden saknas överhuvudtaget belägg på ut- eller införsel. När utrikeshandeln framträder fragmentariskt vid 1500-talets mitt är det ett blygsamt tonnage det handlar om, som därtill synes ha varit tämligen oregelbundet. På importsidan dominerade salt, men också öl, kläde mm förekom bland importvarorna. Exporten dominerades av järnprodukter, fettämnen, hudar och skinn. Sannolikt förekom också trävaruutförsel utan att denna redovisades fullständigt i tullmaterialet. Huvuddelen av sjöfarten bedrevs vid denna tid på stadens egna kölar. Utländska köpmän och befraktare saknade intresse för det obetydliga N. "Kort sagt: Norrköping var före sin förstörelse 1567 ingen ens för samtiden betydande handels- eller sjöfartsstad. Storhandeln gick andra vägar. Utländska fartyg var sällsynta gäster."

En förändring var emellertid på gång under 1500-talet. Redan på 1540-talet fanns således ett kungligt varuhus i N. Orsaken till att varuhuset lades där i stället för i Söderköping, vars hamn ännu inte var uppgrundad och vars utrikeshandel var vida överlägsen N:s, torde vara att N med sin djupa och närbelägna hamn låg bättre till för utförseln av bergsprodukter.

Nordiska sjuårskriget blev en prövning för N, liksom flera andra av rikets städer. Daniel Rantzaus fälttåg 1567 ledde så småningom till att N drogs in i de militära förvecklingarna när danskarna sökte vinterkvarter där. Delar av staden brändes av svenska trupper, och frontlinjen synes för en tid ha gått tvärs genom staden utan att danskarna lyckades få fotfäste för övervintring.

Norrköping 1568-1618
Perioden 1568 till 1618 var en orolig tid, med endast 12 krigsfria år. Men samtidigt var det en för N expansiv period. N såväl som Söderköping låg mittemot krigsskådeplatserna i Baltikum. Östergötland var en rik provins med spannmålsöverskott. Kronotransporter blev ett regelbundet inslag i områdets ekonomiska aktiviteter. Utbyggnaden av Finspångs bruk kan sättas i samband med krigen mot Ryssland på 1580-talet och kronans intresse för N framkommer inte minst genom Johan III:s beslut att bygga Norrköpingshus. Slottsbygget stimulerade övrig verksamhet, med utökad kvarnrörelse, havsfiske och växande sjöfart. N fick på 1580-talet en köpmannaaristokrati. Johan III:s son hertig Johan förde kungens tradition vidare. Han påbörjade bla bygget av ett eget slott, Johannisborg, där han avsåg att residera. 1610-talet var ett decennium med högkonjuktur i N. Stimulerat av hertigens slottsbygge och fursteförvaltningens centralisering till staden. Industriellt betonade verksamheter - vapentillverkning, sämskmakeri, järnsmide - började spela en större roll. Som kontrast inträffade ibland perioder av depression, ofta framkallade av missväxt. Sådana inträffade 1577-82, 1593-99 och 1602-05.

N:s ökade betydelse fick en officiell bekräftelse när riksdagen 1604 för första gången förlades till staden.

Sigismunds yngre halvbror, hertig Johan av Östergötland (d 1618), övertog 1607 sitt östgötska hertigdöme. Den hertigliga förvaltningsapparaten fungerade som "ett mellanting mellan senare tiders länsstyrelse och en centralregering". Nästan alla viktiga frågor kunde avgöras av hertigen och hans förvaltningsorgan. De ledande befattningarna bekläddes av östgötska godsägare väl kända för lokalbefolningen, många med egendomar i norrköpingstrakten. Slottsbygget och den exklusiva hovhållningen ledde till ekonomisk vanskötsel. Men denna drabbade inte staden, som tvärtom fick ett uppsving på 1610-talet. Man strävade efter att förvandla Norrköping till en ståndsmässig huvudstad för hertigdömet.

Enligt ÄL 1571 fanns 148 hushåll i N, avrundat av Helmfrid till 150. Enligt en folkräkning 1686 fanns då i staden 2,5 barn per familj. Helmfrid kommer fram till en FM omkring 1570 på 650-700 personer. Taxeringslängderna till ÄL 1613-19 ger en möjlighet till FM-beräkning för 1610-talet. Enligt riksdagsbeslut 1613 skulle borgare och "präster, tullnärer, fogdar, skrivare, officerare, soldater, pojkar och flickor" från 15 år "samt löskefolk" avgiftbeläggas. Längderna redovisar dessutom hjonelagen. I N:s längder redovisas även frikallade grupper, som hertig Johans tjänare med undantag för något fåtal som kan visas saknas i längderna.

Den sista taxeringslängden från 1619 upptar 868 personer året innan hade 989 personer redovisats. Minskningen berodde på att antalet furstetjänare 1618 var färre än krontjänare efter avvecklingen av hovförvaltningen i N. De fattiga hade också minskat i antal. Minskningen kan således vara en följd av redovisningsändringar. Helmfrid anger familjeantalet till 340 och når med samma beräkning som tidigare fram till folkmängden 1.800-1.900. Sundqvists äldre beräkningar av N:s FM 1619 gav 2.450 invånare. Den siffran utgjorde då 3% av den beräknade total-FM i Östergötland. Folkmängdsberäkningarna ca 1570 och på 1610-talet visar en anmärkningsvärd folköning.

N växte avsevärt kraftigare än andra svenska städer vid denna tid. Helmfrid redovisar följande jämförande siffror:

	FM ca 1570	FM ca 1620	Ökning
Norrköping	ca 675	ca 1850	drygt 150 %
Söderköping	minst 1000	minst 1589	ca 50 %
Vadstena	högst 700	drygt 1000	ca 50 %
Kalmar	ca 1700	2528	ca 50 %
Jönköping	550	728	drygt 40 %

I storleksrang arbetade N upp sig från en sjundeplats till en tredjeplats. Denna omsvängning i rangordning mellan östgötastäderna var uppenbar även för samtiden och några söderköpingsbor föredrog att flytta till N. Den kraftiga expansionen i N underbyggdes inte minst av inflyttning från främmande länder, främst Tyskland. Inflyttarna blev verksamma som hantverkare i N:s många verkstäder (beräknade av Helmfrid till ca 100) och främst som köpmän. Främlingsinslaget kan ha ökat från en obtydlighet på 1570-talet till 15-25 % på 1610-talet.

Det skattebetalande borgerskapet i N varierade under perioden men ökade på sikt.

År	1584	1601	1614	1619
Hushåll	160	138	238	291

Jordbruk, boskapsskötsel och fiske var viktiga näringsgrenar i N. Viktigare var emellertid utvecklingen inom norra Östergötlands bergsbruk, där Finspångs bruk intog en central ställning. N blev utskeppningshamn för stångjärn, lod och annat. Nederländaren Wellam de Wijk var en betydelsefull person i inledningsskedet. Vid utvecklingens höjdpunkt spelade Louis de Geer huvudrollen. Bergshanteringen i norra Östergötland, med Finspång som huvudort, hade ett uppsving under de Wijk på 1580- och 90-talen, en nedgång därefter och sedan ett förnyat uppsving under hertigtiden, särskilt efter 1616 då Wellam de Besche stod i spetsen för verksamheten.

N utvecklades tidigt till en industriellt betonad stad. Motala ström utnyttjades bla för kvarndrift. Utbyggnaden av strömmen förutsatte kapital och ledde till att de kapitalstarka grupperna drogs in i verksamheten. Efter 1584 fick kvarndriften en expansion. Utöver mjölkvarnarna fanns också sågskvaltor och sämskstampar i anslutning till strömmen. Vid strömmen fanns också två hammarsmedjor på 1610-talet, varav den ena grundats under hertig Johans tid.

N:s äldsta storindustri, Holmens bruk, grundades när hertig Johan 1609 beslutade anlägga ett vapenfaktori i N. Redan samma år fanns vapenverkstäder etablerade på Kvarnholmen.

Östergötland var ett näringsgeografiskt uppdelat landskap. Centrala delen av landskapet var en utpräglad jordbruksbygd. I norr dominerade bergshanteringen, i söder ägnade man sig bla åt skogsbruk. Skärgården med Östersjön var överskottsområde för fiske. N låg i skärningspunkten för östgötabergslagens underskottsområde vad livsmedel beträffar och de överskottsområden som representerades av det centrala slättlandet och skärgårdsfisket. N hade därmed ett försteg i förhållande till Söderköping vars omland var mindre differentierat och i mindre behov av varuutbyte. Söderköpings handel inriktades främst på trävaror och spannmål. N utvecklades till "östgötahandelns huvudort", med ett viktigt inslag av tyskar och en betydande roll för N:s proviant. Proviantet i N växte ifatt Söderköpings proviant redan före sekelskiftet 1600. Söderköpings proviant minskade dramatiskt i betydelse efter sekelskiftet och avvecklades helt före 1620-talet.

Norrköping 1618-55 - de Geer-tiden
Perioden 1618-55 känneteckandes av kraftig ekonomisk och demografisk expansion i N. Förvaltningsmässigt låg staden under kronan från hertig Johans död 1618 tills N från 1654 lades under drottning Kristinas underhållsländer. Axel Oxenstierna och Louis de Geer skulle bli de personer som starkast påverkade N:s utveckling under detta skede. Båda dog på 1650-talet (1654 resp 1652). Oxenstierna strävade systematiskt efter att göra N till mönsterstad för sina stadsadministrativa idéer. Men han vill också göra N till huvudhamnen för militära transporter till Baltikum och Tyskland, och den redan befintliga rustningsindustrin i området skulle förstärkas. Kronan gick också systematiskt in för att importera inflytelserika utlänningar från främst Tyskland och nederländerna.

Vapenfaktoriet i N hade börjat expandera redan före 1620 men fick under Louis de Geer och Wellam De Besche en veritabel blomstring. När de Geer flyttat till N ökade utbyggnadstakten ytterligare. "De östgötska de Geer-verken fick sin högsta kapacitet under 1630-talet." "Den stimulans, Norrköpings utrikeshandel fick av Holmens bruk och Finspångs uppblomstring, kan knappast övervärderas."

Folkmängden i N fördubblades från 1610-1650-talen. Enligt gjorda födelsetalsberäkningar hade staden på 1640-talet ca 5000 invånare. Med utgångspunkt i mantalet och antagendet om 3 barn per familj stannar siffran emellertid vid ca 4000 under 1640-talets förra hälft. N var då fortfarande en av rikets ledande städer. Helmfrid redovisar följande mantalssiffror:

Stad	År	mantal		Stad	År	mantal
Norrköping	1629	1185		Gävle	1637	875
	1640	2107			1645	539
	1650	1870			1650	426
	1655	1609			1655	720
Göteborg	1635	1150		Kalmar	1635	580
	1638	1483			1645	807
	1650	1445			1650	1006
	1655	1328			1654	1177
Nyköping	1630	984		Linköping	1641	486
	1642	1793			1650	336
	1647	1082			1655	415
Falun	1650	1243		Uppsala	1629	1195
	1655	2158			1655	1312
Stockholm	1655	15479		Västerås	1646	837

De internationella storstäder som N hade handelsförbindelser med var som regel i samma storleksordning som eller större än Stockholm.

Lübeck	1600-talets	mitt 30-40000
Hamburg	omkr 1620	50000
Amsterdam	1610	50000
	1652	170000

Främlingsinslaget i N hade inte minskat. År 1645 kan det uppskattas till minst 20%, vilket snarast representerar en viss ökning i förhållande till hertigtiden. 1600-talets förra hälft kännetecknades av "stora omvandlingar insom svensk bergshantering." Östergötlands bergslag hängde väl med i utvecklingen och N:s stångjärnsexport ökade snabbare än rikets totalt fram till 1640-talet. Därefter inträffade emellertid en stagnation. Rustningsindustrin var också starkt expanderande under intryck av Sveriges roll i trettioåriga kriget. Först med 1640-talet och den annalkande westfaliska freden förändrades betingelserna. N:s industriella verksamhet kulminerade på 1630-talet. Krympningen av vapenindustrin följande decennium kunde inte kompenseras helt av nya manufakturer och industriellt betonade hantverk. De Geer-verkens industrihushåll (verkstäder) minskade i antal från 167 till 97 mellan 1635 och ca 1650. Manufakturerna hade en ökning från 26 till 52 under samma tid. En jämförande studie med andra städer visar att N var en av landets industriellt mest utvecklade städer. I absoluta tal överträffades den endast av Stockholm. I relativa tal var endast Norre Förstad i Stockholm jämförbar.

Norrköping 1655-1719 - den överskattade staden
Perioden har en inramning av två stora bränder 1655 och rysshärjningen 1719. Staden hade som nämnts också bränts av 1567.

Karolinska tiden innebar en stagnationsperiod för N i motsats till vasatiden. Metallindustrin gick tilbaka och ersattes av en stark expansion inom textilbranschen. Fortfarande utgjorde dock kronans militära behov den viktigaste avsättningsmarknaden. Nu gällde det emellertid att tillgodose det militära indelningsverkets behov av uniformer - "ett under Karl:s tid lanserat, nytt begrepp." Holmens bruk hade vid sekelskiftet 1700 ersatts av Drags yllefabrik som N:s största företag.

Båda de ledande industrigrenaran var emellertid krigskänsliga, Vid avspärrningar drabbades de hårt. Detta inträffade både under danska kriget 1676-1680 och det stora nordiska krigets senare del efter 1709. "Ett par års felslagna skördar" och den stora pesten 1710-12, som tog 2000 liv, förstärkte ytterligare de negativa effekterna. När N brändes av svenskar och ryssar juli-augusti 1719 var staden redan försvagad. Tillbakagången hade varit "både absolut och relativ". N hade sjunkit till högst fjärde plats i städernas rangordning efter Stockholm, Göteborg och Falun. Möjligen hade även Karlskrona vid den här tiden redan passerat N. "Ryssbranden blev på något sätt endast en effektfull avslutning på en långvarig urholkningsprocess, vilken djupast berodde på att det svenska stormaktsväldets uppgång varit huvudorsaken till Norrköpings uppgång. I dess nedgång och fall drogs Norrköping med."

Mantalet i N vid 1700-talets början hade ökat med något hundratal från de Geer-tiden. Decenniet 1655-1665 redovisas mellan 1608 och 1713 mantal. 1681 och 1692 var redovisningen nere i under 1400, men siffrorna kan misstänkas för ofullständighet. Redan 1705 var det uppe i 2305. En successiv minskning följde sedan fram till 1714 då 1780 mantal redovisas, men även denna längd är ofullständig. Detta gäller bland annat de gifta männen vid Holmens bruk. Helmfrid antar att "folkmängden uner 1700-talets tidigaste år överträffat De Geer-tidens toppvärden".

Födelse- och dödlighetslängder från 1660- och 1680-talen ger genomsnittssiffror på 168 födda/166 döda resp 153 födda/140 döda. Staden hade således ett födelsenetto, samtidigt som förändringen från den förra till den senare perioden tyder på en folkminsknig. uttryckt i absoluta tal skulle siffrorna enligt samma beräkningsgrund som tidigare ge 5122 resp 4655 invånare. Den förra siffran ligger på halvsekelskiftets nivå medan den andra förmodligen avspeglar krigsåren på 1670-talet. Mantalslängderna bekräftas av födelsetalsuppgifterna, menar Helmfrid. En återhämtning från olyckorna 1649-55 övergick i ett svårt bakslag under Karl XI:s krig. Därefter återkom expansionen fram till 1709, då ännu en markerad vändning till det sämre inträffade.

Ytterligare en källa kan belysa N:s folkmängd på 1680-talet. År 1686 gjordes en folkräkning i staden. Resultatet blev 4243 invånare, en siffra som ligger mycket nära födelsetalsberäkningen för åren 1683-86 på 4300 invånare. Den samtidiga mantalslängden visar sig redovisade bara ca en tredjedel av staden folkmängd, vilket var lågt för riket vid denna tid. Normalt brukar man utgå från 50%. Den direkta jämförelsen gav följande siffror (exkl minderåriga under 15 och inhyses) :

	Mtl	Folkr	Diff
Män	593	741	148
Hustrur	637	906	269
Söner	11	40	29
Döttrar	62	89	27
Drängar	54	329	275
Pigor	202	237	35
Summa	1559	2342	738

Norrköping 1720-1745
Frihetstidens förra del innebar ett återuppbyggnadsskede i N. Staden fick också en ny stadsplan 1728.

Östergötland hämtade sig snabbt i folkmängd efter krisskedet på 1710-talet. Landskapet hade 1720 90000 invånare och 1750 127000. Den snabbaste ökningen ägde rum på 1720-talet. Folkmängdens andel av riket var ca 7%. Mantalssiffrorna bekräftar de stora dragen. Sju av Heckscher undersökta län visar att Östergötland före krisperioden hade 18% av länens mantal. Samma siffra uppnåddes efter fem års fred (1726). Däremellean var andelen lägre, 14 à 17 %. Landskapet drabbades således hårdare än andra områden, men återhämtningen gick fort, och var enligt Söderberg fullbordad redan 1726.

Den födelsetalsberäknade folkmängden ger följande siffror för perioden 1720-1750 (K = 36 promille):

Period	Fö-tal	FM
1720/24	110	3100
1725/29	136	3800
1730/34	146	4000
1735/39	164	4600
1740/44	203	5800
1745/49	208	5800

En exakt folkmängdssiffra från 1747 ger 5906 invånare.

N:s utrikeshandel återhämtade sig i samma snabba tempo som befolkningen. Redan vid 1720-talet mitt hade man uppnått de exportsiffror som skulle bli bestående decenniet ut.

Norrköping 1745-1790
"De bärande krafterna i Norrköpings näringsliv var konjunkturkänsliga. Till skillnad från småstaden med dess kärna av lantmannanäringar, hantverk och lokal omsättning kom Norrköping att starkt återspegla de stora växlingarna i ekonomisk struktur, både inomlands och ute i Europa. Det gäller likaväl de långsiktiga tendenserna, även om de här slog igenom med försening, som de korta böljorna, mer eller mindre av konjunkturtyp."

N:s textilindustri förtvinade inte med den manufakturstödjande politikens sammanbrott på 1760-talet. Den östgötska bruksindustrin hade dessutom sin glansperiod under hägnet av goda världsmarknadskonjunkturer och en "stabiliserande svensk reglering" ända fram till det engelska kokstackjärnets inbrott vid 1800-talets början. Östergötlands reglerade årliga smide höjdes mellan 1695 och 1747 med hela 78%, men den stora andelen manufaktursmide gjorde avsättningen ojämn. När kanon- och mässingsmarknaderna bröt samman från ca 1790 innebar detta ett "epokskifte i Norrköpings historia".

Östergötland hade en något svagare befolkningstillväxt än riket i övrigt 1750-1800. I N ökade befolkningen emellertid högst påtagligt, vilket stod i kontrast till "tidens i det hela föga progressiva stadsväsen". Stadens befolkningsökning uppgick till 50%, avsevärt högre än riket och stadsbefolkningen i övrigt. Detta var en tid av framryckning för de stora provinsstäderna, med N och Göteborg som främsta exempel.

Säkra befolkningssiffror föreligger först från 1778, men födelsetalsberäkningar har gjorts av Sundelius för skedet innan. Den sammanlagds sifferserien för skedet 1750-1800 ser ut som följer:

Period	FM
1750/54	7200
1755/59	7200
1760/64	9100
1765/69	8700
1770/74	8200
1775/79	8300
1781/85	8500
1786/90	8800
1791/95	8400
1796/1800	8600

Litteratur:

Birgitta Broberg, Norrköping. (Rapport. Medeltidsstaden 50.) Stockholm 1984.

Björn Helmfrid, Norrköpings historia. Tiden 1568-1655. (Norrköpings historia II. Red. B Helmfrid och S Kraft.) Stockholm 1965.

Björn Helmfrid, Norrköpings historia. Tiden 1655-1719. (Norrköpings historia III. Red. B Helmfrid och S Kraft.) Stockholm 1971.

Sven Ljung, Norrköpings historia intill 1568. (Norrköpings historia I. Från forntid till vasatid. Red. B Helmfrid och S Kraft.) Stockholm 1965.

Tom Söderberg, Norrköpings ekonomiska och sociala historia 1719-1819. (Norrköpings historia IV. Tiden 1719-1870. Red. B Helmfrid och S Kraft.) Stockholm 1968.

Sven Lilja