HISTORIK

Genom en anhopning av gravar kan en vikingatida bosättningskoncentration konstateras vid Nyköpingsåns mynning. I trakten har man också funnit runstenar. Efterleden "köping" i stadsnamnet finns belagd från ca 1120. Den återkommer i flera stadsnamn under 1100- och 1200-talen. Namnet "Nyköping" finns belagt på ett omkr. 1230 präglat mynt. Köping-beteckningen har sannolikt ursprungligen betytt handelsplats innan den övergick i den senare innebörden, köpstad. Förleden "ny" i stadsnamnet tyder på förekomsten av äldre köping-orter. Platsen för denna ort är emellertid omdiskuterad. Man har antagit att den farbara leden nått längre upp i ån i et tidigare skede, där en hamn- och handelsplats kan ha vuxit fram. Den senare flyttningen till den medeltida stadens läge förklaras av havsvikens uppgrundning.

En kastal har funnits vid Nyköpingsåns mynning sedan 1100-talets slut. Kastalen kan ha byggts som skydd för handelsplatsen. Liknande kombinationer har konstaterats på andra platser. Vem som byggt kastalen är okänt, men man har antagit att kungamakten eller till denna knutna stormän har legat bakom. Kastalen och dess vidareutveckling till kungligt slott bör ha betytt ett uppsving för Nyköpings handel och hantverk.

Varken arkeologiska eller historiska belägg visar när handelsplatsen flyttade ned til nuvarande åmynningen. Arkeologiska belägg tyder på bebyggelse redan på 1100-talet, men inga indikationer bekräftar att det då rört sig om en handelsplats. En bevarad brakteat, med stadsnamnet och inskriften "K", visar att Nyköping tidigt hade ett mynthus. Myntet har daterats till Knut Långes regeringstid 1229-1234. Detta mynt är det äldsta belägget på att Nyköping omkring år 1230 varit en betydande ort. Sannolikt har staden då haft några decenniers utveckling bakom sig. Karlén drar slutsatsen att N kan föras tillbaka till ca 1200 eller 1100-talets slut. Till detta kommer kastalen som kan ha uppförts vid denna tid.

Ett annat tidigt belägg på Nyköpings existens är änkedrottning (efter kung Erik Eriksson) Katarinas gåvobrev till Gudhems kloster. Brevet är daterat till 1250, och bekräftar bla änkedrottningens donation till klostret av allt det som tillhör henne i Nyköping. I samma brev skänkte änkedrottningen bort hela Söderköping. Tre år senare bytte Birger Jarl tillbaka nyköpingsgodsen från Gudhems kloster. Breven bekräftar att godsen varit Krisitnas privata gods och att de avsåg områden på båda sidor om Nyköpingsån.

Nyköpings uppväxt till stad ägde rum senast under 1200-talet även om direkta, positiva belägg saknas. Men ett franciskankloster fanns i staden före 1200-talets utgång, liksom mynthus, kyrka och kunglig borg med fogde. Belägg på rättslig särställning saknas före 1348, då borgmästare och råd bekräftas. Ett bjärköarättsfragemnt från Södermannalagen har daterats till 1320-talet, och ansetts höra till Nyköping. Stadens äldsta privilegiebrevär från 1444. Lars Karlén sammanfattar: "Nyköping har mot slutet av 1200-talet varit en viktig ort i riket med kunglig borg, kloster, kyrka och mynthus. Det är rimligt att säga, att det har varit en stad, om man därmed menar en ort, som genom sin folktäthet och sociala differentiering skiljer sig från den om kringliggande landsbygden. Som stad i juridisk mening ... framstår Nyköping ... tidigast på 1320-talet."

Anderssons sammanfattning av Medeltidsstadens rapporter ger en något annan bild. Det äldsta urbaniseringskriteriet går tillbaka till grundandet av franciskanklostret 1280. Samma år nämns stadens två kryrkor, vilka är svårdaterade men idag inte kan föras längre tillbaka än 1200-talets mitt. Andersson noterar också "antydningar om myntprägling under Knut den långes regeringstid 1229-34". Arkeologiska indikationer tyder emellertid äldre bebyggelseskikt. Färska fynd antyder en permanent bosättning på båda åsidorna ända från vikingatid/tidig medeltid. Men bosättningens karaktär är oklar. Borgen var stadens mäktigaste byggnad. Dess äldsta delar har förts tillbaka till 1200-talets mitt.

Som centrum för en stor förvaltningsenhet och borgstad kom N att spela stor politisk betydelse under medeltiden. Kastalen byggdes ut till slott under Birger Jarl. I de barnekowska räkenskaperna från 1300-talet omfattar Nyköpingshus förvaltningsområde i stort sett hela Södermanland från Mälaren i norr, via Hjälmaren i väster, ned till Kolmården och Östersjön söder om staden. Mycket talar för att även staden låg under slottets förvaltning. Nyköpingshus utnyttjades av kronan som förläningsobjekt till betrodda stormän, men på grund av dess inrikespolitiska vikr släpptes borgen aldrig helt ur centralmaktens grepp.

Nyköpingshus borförlänades av Gustav Vasa till Johan Turesson Tre Rosor mellan 1528 el 29 och fram till dennes död 1556. Därefter lades slottet under kronoförvaltning fram till 1556. Slottet betydde mycket för stadens utveckling. Som sjöfartsstad deltog Nyköping i upprustning av flottan. Staden var också förvaltnings- och uppbördscentrum för slottslänet.

Nyköpings export under senmedeltid och 1500-tal gick främst till tyska Östersjöstäder med Lübeck och Rostock i spetsen, men danskar och holländare besökte staden på 1500-talet för inköp av spannmål. Exporten dominerades av järn, smör, skinn, hudar och hästar, importen på 1550-talet av salt och kläde. Den viktiga järnexporten hade sannolikt sitt ursprung i Mälarens uppstäder.

Från 1568 till 1622 låg Nyköping under "ett tidvis ganska självständigt hertigdöme". Fram till 1611 under hertig Karl och därefter under dennes yngste son Karl Filip. Bevarade kamerala källor pekar ut Nyköping som en av hertigdömets största städer med ett invånaartal i storleksordningen 1000-2000 invånare. De sk herretjänarna, av vilka många stod i hertigens tjänst, bildade en mycket stor andel av stadens befolkning (1580-talet ca 100-120 hushåll, 1590-talet över 200 hushåll). Mot 1500-talets slut var den gruppen tom i majoritet. Inom borgerskapet dominerade en liten grupp ekonomiskt starka köpmän. Mot 1600-talets början kan man också urskilja en inflyttning av tyska köpmän. Stadens speciella sociala struktur har sannolikt haft ett samband med dess funktion som administrativ centralort och uppbördscentrum.

Trots att Nyköping inte utgjorde en fast huvudstad i hertigdömet så intog staden en viktig roll i hertigens förvaltnignssystem. Itinerariet från 1580-talöet visar att hertigen hade N som en av sina viktigaste uppehållsorter. Även efter det att hertigen gripit makten intog N en viktig roll som centralort och vistelseort för kungen/hertigen. Karl Filip övertog hertigdömet under samma rättigheter som fadern haft, men eftersom han var minderårig vid kungen frånfälle övertogs styret av modern, änkedrottning Christina. Efter Karl Filips döddrogs hertigdömet in till kronan, men N:s slott och län och vissa andra områden lades till Christinas livgeding fram till hennes död 1625.

N:s roll som centrum i hertigdömet skapade sysselswättning och innebar nya akonomiska aktiviteter. Slottets och hovets försörjning förutsatte ett inflöde av varor och tjänster, och i och omkring staden anlades flera industrier, med järnframställningen som den viktigaste rörelsen. I järnhanteringen spelade den inflyttade nederländaren Willem de Besche en framträdande roll. Vapentillverkning, hörde också till den industriella verksamhetens huvudpunkter i N. I övrigt kan nämnas mässingsbruk, vantmakeri, skeppsvarv. glashytta och framställning av salt, salpeter, alun och vitriol. Under en kort period på 1580 organiserades dessutom myntningar i staden. Mycket av den industriella aktiviteten var knutet till rikets militära behov.

Kronan och hertigdömet hade också betydelsefulla kommersiella kontakter med stadens köpmän. Kronohandeln var omfattande och baserades på uppbördsprodukter till hertigdömets/kronans handling i staden.
I

mporten till staden stimulerades av hovets närvaro. den bestod som tidigare av salt och kläde. Öl var också en viktig införselvara. I exporten dominerade järnet och vissa år spannmål. Bland exportprodukterna noteras även hudar och skinn. En tendens till minskning av exporten kan noteras för viktiga produkter vid strax före sekelskiftet 1600. N var överhuvudtaget en viktig sjöstad för utrikeshandel, om än inte den viktigaste i riket. Stockholm dominerade stort och vid denna tid var Södertälje kanske rikets andra exporthamn. Östersjöhamnarna dominerade som destinationsorter, men en viss ökning av västvarttrafiken kan noteras. Nederländerna blir destinationsort i högre grad än tidigare under 1610-talet. Holländarna tycks ha lagt tonvikten vi saltinförsel och utförsel av spannmål. Ett viktigt inslag i N:s utrikeshandel var adelns export, som ofta gick på större skepp och längre destiantioner än den vanliga.

Det sena 1500-talet och 1600-talets förra hälft har kallats "Nyköpings andra storhetstid". Liksom på 1200- och 1300-talet spelade staden åter en rikspolitisk roll. Utöver denna inrikespolitiska roll påverkades staden i sig av närvaron av furstliga institutioner.

N hade goda geografiska förutsättningar för ett differentierat näringsliv. Hamnläget, strömmarna och fallen gynnade handel och industriell verksamhet. Och Sveriges krigspolitik på 1600-talet stimulerade stadens ekonomiska utveckling. När de baltiska områdena hamnade under svensk kontroll innebar detta ytterligareen förbättring av de politiska förutsättningarna för staden varuutbyte. N var även civialadministrativ centrum som residensstad för landshövdingen i Södermanlands län.

Det stora nordiska kriget slutskede innebar en prövning för N när ryssarna i juli 1719 härjade staden. Före dess tycks staden ha klarat krisen tämligen väl.

Vid stora nordiska krigets utbrott hade N hämtat sig efter den stora branden 1665. Återuppbyggnaden hade gått snabbt. Mässingsbruket drevs i full skala av Welam Momma (död 1681), och vid 1680-talet mitt gick 4,5 % av rikets export fårn N. Nio år efter branden var staden i huvudsak återuppbyggd.

Handeln hade under 1600-talets senare del baserats på export av järn- och mässingsprodukter. Under krigsperioden vid 1700-talets början lyckades man hålla utrikeshandeln väl upp, med undantag för de år (1716-17) då England blockerade svensk utrikeshandel. Järnet, den viktigaset produkten, kom främst från Nora och Linde bergslager och N hade sedan 1500-talet privilegier på järnutförsel via Södertälje för bearbetning i N. Mässingsproduktionen sjönk däremot omkring 1610. Minskningen gällde hela riket och 1615 ägde en kraftig nedgång i mässingsexporten rum.

Den stora pesten drabbade städerna i Södermanland. Stockholm fick kraftiga känningar, liksom Strängnäs, Trosa och Södertälje. Men N lyckades av allt att döma hålla sig utanför denna stora farsot. Vidtagna försiktighetsåtgärder (exv karantän för fartyg) hade verkan. N fick också ta emot krigsfångar. Inkvarteringar hörde till krigstidens bördor.

Enligt en beräkning av magistraten bodde 1.780 invånare i N år 1718. Borgarantalet stannade vid 153-164 åren 1710-1719.

Anfallet 1718 innebar att N "brann ner nära nog totalt". Återuppbyggnaden och näringsverksamhet kom dock igång ganska snart. Arbetet underlättades av generöst stöd från kronan.

N var en stapelstad med traditioner. Staden hade 1685 haft 4,3 % av rikets export, men bara 0,6 % av importen. Omkring 1740 hade exportandelen sjunkit till 0,6 %, medan importen låg kvar på låga 0,8 %. Andelen av inrikeshandeln var svagt sjunkande under frihetstiden från 0,9% på 1720-talet till 0,6 % på 1770-talet.
Utrikeshandeln återhämtade sig under frihetstidens första decennier. Expansionen i utförseln av järnkanoner och stångjärn varade till 1740-50-talen. Därefter kan man notera en minskning, som för kanonernas del blev dramatisk. En förklaring till stångjärnsexportens (den ledande exportvaran) tillbakagång kan vara en växande konkurrens från grannstaden Norrköping. En tvist om utförseln av bearbetat järn från Stavsjö bruk vanns visserloigen av Nyköping, men konkurrentstaden lyckades ändå tränga undan N från tidigare handelsområden. Spannmålsexporten från 1600-talet hade under frihetstiden förbytts i ett importbehov, som i huvudsak tillgodosågs från Östersjöländerna.

Importen synes ha försvagats under frihetstidens första hälft. Importminskningen markerades utterligare på 1740-talet då flera av stadens handlande gick i konkurs. N fick vidkänna konkurrens från både Norrköping och Stockholm. Först på 1750-talet kan man konstatera en återhämtning i samband med att kapitalstarka handlande åter etablerade sig i N. Men de handlande i 1700-talets N tycks ändå inte ha haft samma framstående ekonomiska ställning som 1600-talets handlande i staden.

Frihetstidens handel innebar en avsevärd relativ tillbakagång för N. Staden fick övermäktig konkurrens från Norrköping och Stockholm. den led brist på fartyg och kapital efeter branden 1719, men tillbakagången hade börjat redan tidigare, med mässingsbrukets nedläggning. När järn och mässing under frihetstiden förlorade i betydelse som exportvaror påverkade detta utrikeshandeln i stort.

En viss kompensation fick staden i den tidstypiska satsningen på manufakturer. I N fanns sämskmakeri, pappersbruk, klädesmanufakturer, stoff- och silkesmanufakturer, tobaks- och snusfabriker och ett sockerbruk. Verksamheten blomstrade på 1740-och 50-talen för att under 1760-talet på allvar drabbas av den ekonomiska krisen och det indragna statsunderstödet. Då N i högre grad än andra städer varit manufakturberoende innebar sannolikt 1760-talets kris en motsvarande hårdare känning för staden.

Sammanfattande konstaterar Petersson att:; "Näringslivet i Nyköping byggde under frihetstiden mer än tidigare på manufaktur och hantverk; vad beträffar manufakturerna mer än i de flesta svenska städer. handeln däremot hade minskat i betydelse."

Folkräkningen 1749 redovisade 2.206 invånare, vilket innebar en ökning från 1718 med ca 430 invånare. Redovisningsfel kan förklara en del, men 1740-talet var också en blomstringstid för manufakturerna i N.

Litteratur:

Lars Karlén, Medeltid och äldre vasatid till omkring 1570. (Nyköpings stads historia, 1. Medeltid och vasatid intill 1622.) Nyköping 1973.

Christer Öhman, Nyköping och hertigdömet 1568-1622. (Nyköpings stads historia, 1. Medeltid och vasatid intill 1622.) Nyköping 1973.

Ann-Marie Petersson, Nyköping under 1700-talet. (Nyköpings stads historia, 2. 1700-1915.) Nyköping 1973.

Sven Lilja