Historik

Namnet Pite är av lapskt ursprung, men betydelsen är okänd. Betydelsen har från vattendraget flyttat över till bygden och sedermera staden. Ändelsen "å" är ett senare tillägg. Ordet kan också ha samhörighet med finsk invandring före år 800. Tidigare sporadisk kolonisation söderifrån sköt fart på 1300-talet, med regeringens stöd. År 1327 tilldelades Pite älv och öar riksdrotsen Nils Ambjörnsson. På 1330-talet nämns en kyrkoherde i Piteå församling. Traktens ekonomi baserades vid denna tid på jordbruk, jakt och fiske. Särskilt fisket var viktigt. Omkring 1400 flyttades kyrkan till det mer centralt belägna Öjebyn. Den nuvarande stenkyrkan uppfördes sannolikt mot 1400-talets slut. Reformatinen nådde Piteå omkr 1530. Pastor Anders Nicolai, 1560-1610 kyrkoherde och prost i Piteå, var den nya lärans nitiske förkunnare.

Handeln med lappmarkerna skötes av birkarlar, vilka första gången omnämns år 1328. Ordet birk betyder handel. Birkarlarna delades i tre handelskompanier, Torneå, Luleå och Piteå, som gav ensamrätt till handeln me lapparna. Lapparna knöts till de egna birkarlarna, men stridigheter och konkurrens mellan kompanierna förekom. Birkarlarna blev så småningom även jordbrukare. På 1500-talet var i stort sett samtlig också bönder. Handeln gällde främst skinn (pälsverk) och fisk. År 1553 fråntogs birkarlarna befattningen med skatteuppbörden. Under Karl IX upphörde birkarlväsendet. Rättigheterna inskränktes, skatterna höjdes och välståndet sjönk för birkarlarna. Kolonisationen hade fortsatt under senmedeltid och 1500-tal och vid 1600-talets början var birkarlarna bara en ringa minoritet. Steckzen jämför ÄL 1571 med kamerala upgifter från 1559 och antar en minskning av "folknumerären" från 2.151 till 1.664. Fram till 1613 ökade så åter befolkningen om än måttligt, menar S.

Planer på en stad i Västerbotten närdes redan av Johan III. Projektet strandade emellertid på motstånd från umeborna. Flera stasgrundningsförslag dryftades, bla Umeå och Torneå, men det hela rann till slut ut i sanden. Karl IX umgicks också med planer på stadsgrundningar vid Umeå, Luleå och Piteå. I ett brev från 1611 uppmanades birkarlarna att sätta bo som köpstadsmän i de kommande städerna. Piteå grundlades, som en av flera städer, först under Gustaf II Adolf. Grundningen skedde på böndernas begäran, för att korta avstånden till närmsta stad. Men gundläggningen hade också militära motiv. Staden skulle tillhandahålla förnödenheter och borgläger åt soldater.

Ett första initiativ av birkarlar nedresta till Stockholm 1618 gav inte resultat. Men bearbetningen av riksråden fortsatte två år senare, och ledde då till resultat. Det ursprungliga förslaget att förlägga staden till Bergsviken övergavs till förmån för Öjebyn, vid sockenkyrkan. Kyrkan låg väl till för transporter vattenvägen med mindre båtar och den var samtidigt traditionell samlingsplats för sockenstämmor och större helger mm. En lokalisering vid Bergsvikens för större skutor bättre hamnläge fruktade man skulle leda till smyghandel vid kyrkan. Det slutliga beslutet i frågan kom att gynna Öjebyn och staden stakades där ut av Olof Buréus 1620. Formella privilegier utfärdades den 12 maj 1621. Samtidigt donerades staden tre mantal.

Uppbyggandet av staden skjöt omedlebart fart. Och 1623 kunde man i en längd till kammarkollegium redovisa 38 borgare som byggt i staden. Ytterligare sex hade ännu inte börjat sina bygen. Många av de nya borgarna behöll emellertid sin hemman under en övergångstid. Handeln tycks inte ha blomstrat. Man fick konkurrens från Luleå i norr och ett florerande landsköp inte minst av kronans tjänare. Frihetsårens upphörande i kombination med missväxter ledde till klagomål och en begäran om sammanslagning av Piteå och Luleå städer. Den enda ekonomiska ljusglimten i 1630-talets Piteå var upptäckten av Nasafjälls silvergruva. Även 1640-talet uppvisade flera år av ekonomiska svårigheter förbundna med missväxter och förlista borgarskutor.

Trots dessa initiala ekonomiska svårigheter växte befolkningen.

1642 159 personer därav 10 partikularpersoner
1650 206 '' '' 11 ''
1660 244 '' '' 11 ''

Staden gjorde således stora framsteg, men bebyggelsen bestod huvudsakligen av enkla, envånings träkåkar grupperade kring den dominerande kyrkan.

Framstegen till trots började redan 1648 rykten om en ny stad vid Storkåge i Skellefteå nå piteborgarnas öron. Man fruktade att tvingas flytta. En skrivelse till Kungl. Majt. bekräftade farhågorna. Fortsatta klagomål ledde till att ärendet hamnade remitterades till kommerskollegium där det tills vidare bordlades. En stor brand 1652 förökade borgerskapets bekymmer vid denna tid.

En ny förödande brand slog till 1666. På grund av trängseln med bönderna kyrkstugor vid och det dåliga hamnläget vid kyrkan önskade borgerskpet emellertid flytta staden till en annan plats. Kungl. Majts beslut dröjde dock, bla därför att skellefteborna än en gång passade tillfället att driva kampanjen för stadens flyttning till Storkåge. Detta förslag tillstyrktes också av kronan. Oppositionen från piteborgarna blev emellertid häftig. Man gjorde i stället sonderingar efter bra lägen i socknen för den nya staden. Efter kontroll av vattendjup och hamnläge förordades så Häggholmen. Här slappa man seglatsen uppför älven. Hamnen var djup och skyddad mot stormar, och en gav fri utfart mot norr och söder. Sunden runt Häggholmen möjliggjorde dessutom segling från södra till norra fjärden. Slutligen var förbindelserna vattenvägen med närliggande byar här fördelaktiga. Trakten hade också ett rikt fiske av strömming och lax, närbelägn skogar kunde ge virke till byggnader och bränsle och mulbete för kreaturen. Ön var därtill lätt att avspärra.

Staden fick efter beslut 1667 av kommerskollegiet och Kungl Majt stanna i socknen. Efter ytterligare något parlamenterande om stden lokalisering började man röja på Häggholmen mot slutet av augusti. Överflyttningen från gamla staden gick emellertid trögt till en början. Men så småingom växte ett nytt stdssamhälle fram. Den första rådstugan i Piteå nystad hölls den 27 februari 1675. Från denna tid låg tyngdpunkten i stadens ekonomiska liv i den nya staden. Men den gamla staden fortsatte som ett orosmoment för den nya. En del borgare dröjde med överflyttningen och idkade i stället landsköp. Där samlades också olaga hantverkare. Lägre tjänstemän, änkor, soldathustrur mfl idkade där krögeri, ölförsäljning, tobaksförsäljning mm. Samma födkrok tillgreps också av avskedade officerare och invalider.

Folkmängden var inte så liten.

1680 244 personer därav 17 partikularpersoner
1690 259 '' '' 15 ''

Tillströmningen av nya borgare var konstant mot århundradets slut.

År 1694 fick man kungabesök, men året därpå var vintern svår och säde frös bort i Norrbotten. 1690-talets förhärjande nödår 1697 och 1698 ledde till överdödlighet, hunger och följdsjukdomar. Tiggare och lösdrivare drev omkring i trakten. Även staden drabbades.

Slutet av stora nordiska kriget drabbade hårt Piteå. 1716 attackerades den då övergivna staden av en norrifrån kommande handfull kosacker och plundrades. 1721 anföll ryska flottstyrkor pitetrakten och ockuperade området. Även denna gång hade staden övergivits inför hotet. Än en gång plundrades den, denna gång påstpätt med nedbränning. Större delen av stadsbebyggelsen förtärdes av elden.

Under 1600-talets mitt gynnades Piteås utveckling av upptäckten av silverfyndigheter i lappmarken. Silvermalm upptäcktes i Nasafjäll 1634. Redan året därpå börjades anläggandet av hyttan i Silbojokk och ungefär samtidigt startade brytningen i Nasafjäll. Piteå stad gynnades på olika sätt. Den nytillsatte bergmästaren i Norrland, Hans Philip Lybecker, bosatte sig 1638 i Piteå. Samma år flyttades, dock bara för en kort tid, ett drivhus för verkblyet från Silbojokk till Sandhamn vid Piteå. Vid denna tid höll dessutom landshövdingen för Västerbotten residens i Piteå. Piteå blev därtill införselhamn för varor och proviant till brytningsplatsen. Stadens borgare engagerades i verksamheten med privilegierad rätt till egne brytning. Men det privata engagemanget var ojämnt och den privata brytningen blev oregelbunden efter de första årens uppblossande intresse.

Ett uttryck för de stora förhoppningar som knöts till silverbrytningen i Nasafjäll var försöket att grunda en stad i Arjeplog. Grundningen blev aldrig av. Piteå slapp därmed en besvärande konkurrent inom lappmarkshandeln.

Efter Lybeckers flyttning till Stora Kopparberget 1644 inskränktes den för kronan förlustbringande verksamheten vid det lappländska bergverket. Verket utarrenderades 1649. Tio år senare föranledde en norsk strövkårs bränning av anläggningarna en definitiv nedläggning av driften.

Ansatser att återuppta driften vid olika tillfällen under 1700-talet ledde till en bolagsbildning på 1770-talet. Brytningarna blev emellertid begränsade och omkring 1810 hade verksamheten i praktiken upphört.

Birkarleväsendet efterträddes av en livlig handel i västerbottens städer. Lappmarkens samer levererade pälsverk, renhudar lappskor, handskar, renkött mm. Från den närliggande bondebefolkningen kom bräder, tjära, fisk, smör, kött, skinn mm. Bönderna levererade som regel till en särskild borgare, som var knuten till bonden med vänskaps- och kreditband, ibland också med släktskapsband. Krediten innebar att borgaren lade utskatten för bonden som därigenom tvingades utbjuda sina varor till köpmannen/borgaren. Fram till omkring 1640 spelade även rysk handel med lärft, lin och hampa en viss roll. Efter en framgånsrik kampanj från Uleåborg upphörde dock denna handel.

Piteås handelsräjong omfattade Piteå, Skellefteå och Burträsk socknar med Piteå lappmark. Detta område försvarade borgarna med växlande framgång mot landsköp av kronotjänare och ryska gårdfarihandlare. Även bondeseklationen bekämpades. Konkurrens med grannnstäder förekom. relationerna till Luleå blev emellertid relativt goda. Särskilt intensiva blev å andra sidan motsättningarna till Umeå stad, som kastade sina "begärliga blickar" på "de feta socknarna Burträsk och Skellefteå".

Frimarknad hölls 16 augusti i Storkåge. Skellefteå hade därtill en sommar- och en vintermarknad och i lappmarken sammanföll stormarknaden med vintertinget i februari, Senare fick lappmarken också en vårmarknad. När handelsgebieten upphävts 1779 fastställdes vårmarknader i Burträsk (17-18 mars), Skellefteå kyrkstad (13-15 mars), Piteå socken (21-23 mars), höstmarknader i Burträsk (22-23 aug), Skellefteå (25-27 aug), Piteå (29-31 aug), samt vintermarknader i Burträsk (9-10 dec), Skellefteå (12-14 dec) och Piteå (1-3 dec). Lappmarknaderna hölls som tidigare.

Köpmännen var den ledande sociala kategorin i Piteå. Hantverkarna hade lägre ställning, vilket ibland kunde framkalla motsättningar mellan hantverkare och köpmän. På sammma sociala nivå som hantverkarna stod också yrkesfiskarna. Fisket var betuydelsefullt för staden, och motsättningarna till allmogefiskarna ledde ibland till strider om rätten till olika fiskeplatser.
Piteå hade en sjöfart av tolv till fjorton skutor årligen på Stockholm. Man kunde hinna med två till ttre sesor per år. Fartygens normalstorlek på 1600-talet var 15-70 svåra läster för att mot 1700-talets slut tendera mot större lastkapaciteter på 100 läster eller mer. Efterhand lyckades STockholm dra till sig varuströmmen från Bottniska viken. 1636 års seglationsförordning innebar en slutpunkt i denna utveckling och ett avbräck för Västerbottens regionala handel. Städerna i Västerbotten reagerade med klagomål, men utan bestående framgång. Först under senare hälften av 1700-talet, och då i medvind av nya frihandelsvänliga idéer kröntes de väster- och österbottniska städernas kamp med framgång. 1765 vanns segern och en för västerbottenstäderna gemensam tullkammare förlades till Ratan. Efter en tvekande start kom utrikesseglationen igång. Konjunkturerna för tjärbränning och sågverksdrift var goda efter en stagnation under Gustaf III:s ryska krig (1788-90), och även skeppsdbyggeriet fick vid denna tid ett uppsving.

Referenser:

Birger Steckzén, Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum. Uppsala 1921.

Sven Lilja