Björneborg betraktas som efterträdare till en äldre stad, Ulvsby (fi. Ulvila). Eftersom farleden till Ulvsby höll på att blockeras på grund av landhöjningen, beslöt hertig Johan (senare kung Johan III) år 1558 att de därvarande borgarna måste flytta cirka sju kilometer västerut till en plats som låg vid mynningen till Kumo älv (fi. Kokemäenjoki). Ulvsby övergavs och landskapet Satakunta fick en ny hamnstad som fick heta Björneborg (fi. Pori). Ulvsby kungsgård följde med tätorten och fungerade som administrativt centrum för Björneborgs grevskap ännu under 1600-talets senare hälft. Hertig Johan planerade också att bygga en borg i staden, men planerna övergavs snart, och bara stadens namn bär vittnesmål om borgen som aldrig blev till.

I Björneborg såsom i många andra finländska städer minskades rådets numerär på 1600-talet: ursprungligen deltog en eller ett par borgmästare och tio–tolv rådmän i rådets sessioner, men under 1600-talets senare hälft leddes det sittande rådets verksamhet av bara en borgmästare som biträddes av sex eller sju rådmän. Under Vasatiden kunde konungens fogde fungera som ordförande för rådets sessioner i små städer såsom Björneborg, Borgå och Nådendal, trots att stadslagen endast förutsatte fogdens närvaro och en eller två borgmästare enligt den hävdvunna praxisen skulle föra ordet. Björneborg fick sin första kungliga borgmästare år 1650.

Totalantalet invånare var ca. 400 på 1570-talet, drygt 600 vid 1600-talets mitt och nästan 700 i slutet av 1600-talet; därefter sjönk antalet fram till år 1710. De flesta invånare var sannolikt finskspråkiga, vilket också gällde för borgerskapet. De första borgarna hade flyttat från det nedlagda Ulvsby, men borgerskapet fick tillskott från inflyttade bönder och inflyttare från övriga finländska städer, den svenska rikshalvan och tyska städer.

Eldsvådorna drabbade staden rätt så ofta, nämligen år 1571, 1603, 1640, 1666, 1687, 1692 och 1698 – därefter inträffade lika stor ödeläggelse först år 1801 och 1852. Staden var liten och hade länge en lantlig karaktär: det stod bara en kyrka i staden fram till  1800-talet, bebyggelsen var inte tätbebyggd, byggnadsbeståndet bestod av trähus (en viktig orsak till de återkommande bränderna), husen hade egna namn såsom gårdarna ute på landsbygden och borgerskapet blev ofta iblandat i råtvister med bönderna, vilket vittnar om jordbrukets stora betydelse för borgarna. Den äldsta bevarade kartan över Björneborg, ritad av borgmästare Hans Hansson år 1663, kom till som underlag till behandlingen av dylika råtvister. Den första exakta kartan över staden härrör från år 1696 och är ritad av Olof Mört. Båda ritningarna och de arkeologiska undersökningarna har gett vid handen att stadsplanen iakttog en rutplan men att den inte var lika regelbunden och rektangulär som hade föreslagits av Anders Torstensson år 1642, när han två år efter stadsbranden hade ritat en idealskiss baserad på rektangulär rutplan.

Det hade grundats manufakturer i närheten av staden, nämligen en tegelfabrik, en salpeterfabrik och ett skeppsbyggeri, men Björneborg var främst en handelsstad. Köpmännen drev handel i norr och djupt inne i inlandet, men de deltog också i internationell handelsseglation. De första Vasakungarna beviljade Björneborg och Raumo (fi. Rauma) tillfälliga lättnader från de stränga handelsföreskrifterna som ville koncentrera all Bottenvikens utrikeshandel till Stockholm och Åbo (fi. Turku). Men under 1600-talet inskränktes Björneborgs handelsmöjligheter och år 1636 ålades köpmännen att sköta sin utrikeshandel via Åbo eller Stockholm. Fr.o.m. 1641 fick köpmännen i Björneborg i likhet med deras yrkesbröder i Raumo och Nystad (fi. Uusikaupunki) exportera trävaror till tyska hamnstäder och exportera salt därifrån, men all annan export och import skulle ske via Åbo eller Stockholm. Köpmännen i Björneborg seglade hellre till Stockholm. När nya städer grundades i Österbotten (fi. Pohjanmaa) på 1600-talet, avtog Björneborgs handel med nordliga områden. Också handeln med bönderna i inlandet började tyna under 1600-talets senare hälft. År 1647 rankades Björneborg som den 48:e, år 1664 som den 63:e av de städer som var representerade vid riksdagen.

Författare: Marko Lamberg

Referenser:

Friberg, Nils, Stockholm i bottniska farvatten. Stockholms bottniska handelsfält under senmedeltiden och Gustav Vasa: en historisk-geografisk studie. Stockholm: Stockholmia förlag 1983.

Gardberg, C. J., Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa. Suomen kaupunkilaitoksen historia 1: Keskiajalta 1870-luvulle, red. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Jaakkola, Jalmari, Porin historia, osa 1: Satakunnan varhaiskauppa ja Porin edeltäjät. Pori: Porin kaupunki 1958.

Karonen, Petri, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620–1660). Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri, ”Raastuvassa tavataan”: Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1995.

Lilius, Henrik, Kaupunkirakennustaide suurvalta-ajalla. Ars – Suomen taide, osa 2, toim. Salme Sarajas-Korte et al. Helsinki: Otava 1988.

Lilja, Sven, Städernas folkmängd och tillväxt. Sverige (med Finland) ca 1570-tal till 1810-tal. Historisk tätortsstatistik, del 2. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet 1996.

Mökkönen, Teemu, Pori – Björneborg. Kaupunkiarkeologinen inventointi. Vaasa- ja suurvalta-aikaisten kaupunkien arkeologinen inventointiprojekti [http://www.nba.fi/fi/kaupunkiarkeologia] 2002.

Ranta, Raimo, Suurvalta-ajan kaupunkilaitos. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle,  red. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Ruuth, J. W. & Jokipii, Mauno, Porin historia, osa 2: 1558–1809. Pori: Porin kaupunki 1958.