Raumo (fi. Rauma) hade sannolikt fått sitt namn efter det germanska ordet straumr som betydde både ström och sund; det är möjligt att den svenska versionen av namnet återger en kombination av formen Rauma och den topografiska beteckningen å. Förbi staden löper visst en å som mynnar ut i ett sund. Före stadens tillkomst låg på samma plats en by som kallades för Unio eller Unaja; området hörde till Lappo (fi. Lappi) socken och invånarna försörjde sig genom fiske och lantbruk. Bosättningen fick en egen kyrka senast i slutet av 1200-talet. Men vid det laget verkade det ännu som om den uppstående stadsbebyggelsen skulle få ett nordligare läge: norr om Unaja låg en marknadsplats på en holme och i närheten av den grundades en liten kunglig borg i slutet av 1300-talet. Också franciskanerna sökte sig dit och grundade sitt konvent i närheten av borgen. Men i början av 1400-talet övergavs borgen, möjligen till följd av ett riksdagsbeslut som framhävde de stora slottens betydelse. Det område som kom att växa till ett lokalt centrum låg i Unaja. År 1413, då orten ännu hette Unio och då den ännu inte hade officiella stadsrättigheter, betalade bebyggelsen 50 mark i skatt, vilket var mer än dubbelt så mycket som staden Ulvsby (fi. Ulvila) kunde prestera. Uppenbarligen var Unio redan då en viktig marknads- och handelsplats.

Bebyggelsen i Unio växte till Raumo stad under 1400-talets första hälft. Staden fick sina offentliga privilegier år 1442. Detta dokument liksom de senare privilegiebreven rörande Raumo är ännu i behåll. Genom privilegierna fick de lokala borgarna samma friheter som deras yrkesbröder hade i Åbo (fi. Turku). Detta gav Raumoköpmännen rätt till direkt utrikeshandel, men kronans handelspolitik var inte särskilt målmedveten i detta avseende och rättigheterna än bekräftades, än annullerades beroende på klagomålen från Åbo- och Stockholmsköpmännens sida. År 1527 förbjöd Gustav Vasa Raumo- och Ulvsbyköpmän att idka direkt handel med tyska städer; detta fick ske endast via Åbo eller Stockholm. Dessförinnan hade Raumoköpmännen idkat direkt utrikeshandel åtminstone med Tallinn. Också nu lyckades de drabbade köpmännen påverka kungen så att Gustav Vasa avskaffade förbudet tillfälligt. År 1531 trädde förbudet igen i kraft, men köpmännen beviljades lättnader redan år 1533, då Raumobornas utrikeshandel med tyska städer igen tilläts.

Raumoköpmännen fungerade som ett mellanled i handeln mellan Österbotten och det övriga Östersjöområdet: i deras skepp fraktades framför allt smör, sältran, tjära, pälsverk, trävaror och torkade laxar, sikar och gäddor till Stockholm, Tallinn eller ännu mer avlägsna hamnar i Nordtyskland eller vid Nordsjön. Tillbaka importerades bl.a. salt, malt och spannmål. Raumos andel av handeln med Österbotten var större än Ulvsbys trots att den sistnämnda staden låg längre upp i norr.  År 1539 betalade Raumo 200 mark i kronoskatter, vilket var två gånger så mycket som Ulvsby. Trots sin relativt omfattande handelsmöjlighegter bibehöll Raumo i likhet med många andra småstäder något av sin lantliga karaktär genom borgarnas jordbruk. Ännu på 1500-talet delade borgarna de omkringliggande betesmarkerna tillsammans med de lokala bönderna. På grund av kronans handelspolitik förlorade köpmännen också i Raumo sin rätt till direkt utrikeshandel år 1636. År 1641 fick köpmännen i Raumo i likhet med deras yrkesbröder i Björneborg (fi. Pori) och Nystad (fi. Uusikaupunki) visserligen begränsad rätt till export och import, men rättigheten gällde bara för trävaror och salt; all annan handel skulle ske via Stockholm eller Åbo.

När Raumo stads privilegier bekräftades första gången år 1444, fick staden rätt att ha borgmästare och rådmän såsom rikets övriga städer. Raumo stads sammansättning och verfksamhet är dock dåligt känt för de tidiga århundradenas vidkommande och detsamma gäller den medeltida rådstugans läge; senast på 1500-talet stod rådstugan i alla fall vid ett nyare torg lite längre borta från stadskyrkan och den ursprungliga marknadsplatsen. Raumo är dock den enda finländska stad, från vilken vi har åtminstone ett kort fragment av stadens medeltida dombok kvar – för de övriga finländska städernas vidkommande härrör de motsvarande bevarade bokserierna från 1600-talet. På basis av sporadiskt bevarade urkunder kan det konkluderas att Raumo råd bestod av två borgmästare och cirka sex rådmän under 1400- och 1500-talen; såvitt rådmännen turades om sinsemellan, var rådmännens sammanlagda manskapsstyrka kanske tolv. Under 1600-talet bestod det sittande rådet av en borgmästare och cirka sex rådmän. Senast på 1500-talet hade Raumo också den genom stadslagen föreskrivna byfogden som representerade kronans intressen. Den första kungliga borgmästaren nämndes år 1616.

Franciskarnerna förflyttade sitt konvent till Raumo senast på 1400-talet. Det första skriftliga belägget för dess existens i stadens härrör från år 1449. Konventets skola kan ha varit öppen också för sådana ynglingar som inte strävade efter andlig karriär. Franciskanerna lät ersätta sin träkyrka med en stenkyrka som sannolikt byggdes mellan åren 1515 och 1520, alltså relativt sent. Reformationen lade ner också Raumo konvents verksamhet. År 1537 brann den lokala prästgården ner och följande år förordnade kung Gustav Vasa att konventsbyggnaderna skulle överlåtas till kyrkoherden. Enligt en sentida luthersk tradition utvisades de sista predikobröderna. Konventsskolan fortsatte sin existens som stadsskola som underhölls också av kronan. Franciskanernas kyrka fick ett tag fungera som spannmålsmagasin men togs till slut i bruk som en ny stadskyrka, när den gamla stadskyrkan brann ner år 1640.

I mitten av 1500-talet var stadens existens hotad, då kung Gustav Vasa ville inskränka Tallinns ekonomiska välde och beslöt grunda en ny stad, Helsingfors (fi. Helsinki), på södra kusten. Genom den kungliga förordningen av år 1550 ålades borgarna i Raumo, Ulvsby, Borgå (fi. Porvoo) och det nygrundade Ekenäs (fi. Tammisaari) att flytta till Helsingfors. Några år tidigare hade han planerat ordna borgarna i Nådendal (fi. Naantali) och Raumo att flytta till Åbo för att den genom eld härjade staden skulle återhämta sig snabbare. Dessa planer hade aldrig förverkligats, men beslutet om en tvångsförflyttning till Helsingfors genomfördes. Ett stort antal borgare från Borgå och Ekenäs anlände till Helsingfors redan hösten 1550, och åtskilliga Ulvsbybor följde deras exempel året därefter. Raumoborgarna var allra motsträvigaste och ännu år 1555 hade merparten av dem stannat i deras hemstad trots kungens vrede. Men då Gustav Vasa hade besökt Helsingfors samma år och konstaterat att staden var allt annat än ett blomstrande handelscentrum, tilläts alla flyttade borgare återvända till sina gamla hemorter. Helsingforsepisoden verkar inte ha utgjort något betydande avbrott för Raumoborgnas handel.

Gustav Vasa hade inte velat ödelägga Raumo helt, utan han hade låtit bygga en kungsgård på det nedlagda franciskankonventets jordar, alltså alldeles intill staden. Kungsgården blev färdig år 1557 samtidigt som borgarna återvände från Helsingfors. Gården idkade hästavel och fungerade också som skeppsbyggeri. Fogden på kungsgården fungerade som kungens representant på rådstugan. Raumo stad var bland de områden som var förlänade till hertiginnan och sedermera drottning Katarina Jagellonica mellan 1562 och 1584.

De flesta borgare i Raumo talade sannolikt finska som modersmål och många hade flyttat från de närliggande socknarna. Den svenskspråkiga minoriteten var dock betydande, men under 1600-talet var det möjligt att sitta i stadens råd utan att kunna svenska och gudstjänster hölls på svenska endast var tredje söndag. Bland borgerskapet var också tyskspråkiga. Antalet mantalsskrivna borgare var som högst 101 och som minst 63 under tiden 1564–1599, varför det har antagits att stadens invånarantal varierade mellan 400 och drygt 600 under 1500-talets senare hälft. Konstant kunde siffran inte vara tack vare t.ex. två pestepidemier som drabbade staden under 1500-talet. Vid 1600-talets mitt var folkmängden ca. 650 och i slutet av århundradet ca. 680. År 1646 rankades Raumo som den 49:e av de 70 städer som var representerade vid riksdagen och år 1664 som den 64:e av de 97 städerna.

Ännu under 1700-talet låg staden nästan i sin helhet söder om Rauma å. Under medeltiden hade ån löpt norr om franciskankonventet och inte mellan konventsområdet och staden såsom senare. Också landhöjningen har förändrat det ursprungliga stadsområdets konturer: t.ex. Stora torget låg på 1500-talet direkt vid ån. Det ursprungliga stadsområdet, idag känt som Gamla Raumo, består av tämligen låga pittoreska trähus, av vilka de flesta härrör från 1700- och 1800-talen. Konventskyrkan och ruinerna av stadskyrkan är idag de enda kvarstående medeltida byggnaderna. Men fast stadsplanen genomgick förändringar på 1680-talet, bär gatunätet i Gamla Raumo fortfarande en medeltida prägel tack vare sin något oregelbundna form. Hela området togs upp i UNESCOs världsarvslista år 1991.

Författare: Marko Lamberg

Referenser:

Friberg, Nils, Stockholm i bottniska farvatten. Stockholms bottniska handelsfält under senmedeltiden och Gustav Vasa: en historisk-geografisk studie. Stockholm: Stockholmia förlag 1983.

Gardberg, C. J., Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Hiekkanen, Markus. Rauma. Keskiajan kaupungit, osa 2. Helsinki: Museovirasto 1983.

Hiekkanen, Markus, Suomen kivikirkot keskiajalla. Helsinki: Otava 2003.

Karonen, Petri, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620 – 1660). Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri, ”Raastuvassa tavataan”: Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1995.

Kuujo, Erkki, Finlands medeltida städer. Urbaniseringsprocessen i Norden, del 1: Middelaldersteder. Det XVII nordiske historikermøte. Trondheim: Universitetet i Trondheim 1977.

Lähteenoja, Aina, Rauman kaupungin historia, osa 1: Rauma vuoteen 1600. Rauma: Rauman kaupunki 1946.

Lähteenoja, Aina, Rauman kaupungin historia, osa 2: Rauma 1600–1721. Rauma: Rauman kaupunki 1932.

Ranta, Raimo, Suurvalta-ajan kaupunkilaitos. Suomen kaupunkilaitoksen historia 1: Keskiajalta 1870-luvulle,  toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Virtanen, Tommi, ”Den babyloniska fågenskapen”. Raumoborgarna som brickor i det handelspolitiska spelet kring grundläggningen av Helsingfors. Konungen reser, red. Irma Savolainen. Helsingfors: Helsingfors stadsmuseum 2000.