Historik

Silverfyndigheten upptäcktes sannolikt vid 1400-talets slut. Det första privilegiebrevet utfärdades 1512. Kronan skaffade sig redan från början insyn, men under Gustav Vasa stärktes kronokontrollen och beskattningen. Gruvan började drivas för kronan och även hyttdriften centraliserades. gruvan hade sin galnstid på 1530- och 1640-talen, men en årsproduktion på 3-4 tusen kg silver.

Verksamheten sysselsatte då runt 1000 personer. Enligt uppskattningar bodde i gruvbyn, som låg strax söder om gruvan, på 1540-talet ca 1000 skattebetalande personer. Hela befolkningsantalet har beräknats till 3-4000. Gruvbyn var en föregångare till Sala stad. Karl IX lät utarbeta stadsprivilegier till Gruvbyn redan 1607, men dessa stadfästes aldrig. En viktig faktor kan ha varit den vildvuxna, föga stadspräglade karaktären på Gruvbyns bebyggelse.

Sala stad fick privilegier av Gustaf II Adolf den 15 april 1624. Gruvbyns befolkning uppmanades flytta till staden, som utstakades ca tre kilometer från gruvan. Privilegierna gav en central ställning åt bergsbruket. Bergsmännen intog redan från början en stark ställning i stadens förvaltning. Moy 1600-talets slut delades makten mellan magistraten och Bergslaget. Sala och Falun var då Sveriges två enda genuina bergsstäder.

Sala silvergruvas lpångsiktiga ekonomiska betydelse har ifrågasatts. Silverbrytningen hade sin höjdpunkt under Gustav Vasa. Under senare skeden drevs verksamheten ofta med förlust. Trots de ogynnsamma resultaten fortsatte driften ända till 1908.

Sala var som stadssamhälle outvecklat. resenärerna uppfattade staden ofta som en bondby, utan skönhet och egentlig stadskaraktär. Stadsplanen var emellertid rektangulär, i enlighet med 1600-talets stadsplaneidéer. Gatunätet var rutnätsformat och tomterna ofta knutna till delägarskap i gruvan. Staden var segregerad i en östlig, bergsmansdominerad, finare del, och en västlig dominerad av enklare hantverk och vanligt folk.

Till stadstomterna var ofta knutna en gruvdel och en bit jord utanför stadsbebyggelsen, bergsmansjord. Dessa tre delar hörde oskiljaktigt ihop. Delades gruvdelen innebar det samtidiigt en motsvarande uppdelning av de båda andra fastighetsdelarna.

Hantverket var den enda icke-agrara näring som hade någon betydelse utöver bergsnäringen, men det var relativt outvecklat. Färre en 10% av befolkningen var sysselsatt inom hantverk, men staden hade ändå ett 25-tal olika yrken under förra delen av 1800-talet.
Under 1800-talet ökade Salas folkmängd från 2.262, 2.193, 2.570 åren 1810, 1815, 1820 till 3252 år 1850. Att döma av mantalsregistren och tidigare folkmängdsuppgifter har Salas folkmängd inte ökat särskilt mycket från 1600-talets senare del. 1650-talets mantalslängder antyder en befolkning på knappa 1.000 invånare. Sala var då en relativt stor stadsbildning för att hör till 1620-talets stadsgrundningar. Invånartalet ökade påtagligt fram till omkring år 1700. Folkmängden kan uppskattas till omkring 1.700 personer på 1690-talet. De första publicerade folkmängdsuppgifterna från 1750- och 1770-talen ligger på ca 1.725-1.800 invånare.

Kronan hade intressen i gruvan fram till 1887, men den utarrenderades under sämre tider till privata intressenter. 1682 överläts gruvdriften till Sala Bergslag. Företagsformen blev då en slags kooperation, där gruvandelarna avsåg brytningsrätten, inte det fasta och rörliga kapitalet. Gruvan överläts i dess helhet till Bergslaget först 1887. Bergslaget var som företagsform starkt knutet till det agrara omlandet. Kringliggande socknar var skyldiga kol, säd till hästar och sk gruvedrängshjälp.

Relationen mellan Bergslaget och bönderna var ibland konfliktfylld. Böndernas avvisande hållning har anförts som förklaring till att Salas handel var så svagt utvecklad. Bönderna sökte sig dit bara vid de årliga marknaderna. Vid andra tider favoriserade de köpmännen i Västerås och Enköping.

Enligt 1741 års kontrakt mellan kronan och Bergslaget var bergslaget skyldigt leverara silver till kornomyntet, silvertionde, myntarlön och slagskatt. Kronan å andra sidan måste ställa up med vissa löner och andra medel. Kronan måste också betala för myntningssilvret. Stadens förvaltning var tvådelad. Bergslaget förvaltades av dels en bergmästare och ett bergsråd, dels borgmästare och en magistrat. Härifrån sköttes bankrörelse och sjukvård saomt utbetalningar till löner och pensioner. Från de omrkingliggande socknarna levererades ved, kol, spannmål, hästar, körningar, årensningar, dammunderhåll och dagsverken. Från 1737 var bergsrätten högsta beslutande organ. den bestod i sin enklaste form av bergmästaren och sex bergsråd samt borgmästaren med sex magistratsråd. Vid sk allmän bergsrätt utökades rätten med 20 fullmäktige från Bergslaget och 24 från staden. Bergslaget som företagsform upplöstes under 1800-talet.

Referenser:

Bob Engelbertsson, Industriarbete i förindustriell arbetsmiljö. (Uppsala Studies in Economic History, 27) Diss. Uppsala 1987.

Sven Lilja