Historik

Skaras exakta uppkomst är oklar. Kulturjordslager kan föras tillbaka till 1000-1100-tal. Men de osystematiska arkeologiska beläggen gör dateringen osäker. Namnet Skara kan beläggas i Adams av Bremen Gesta från 1070-talet. Hos Adam finns också epitetet "magna civitas" (den stora/betydelsefulla orten). Kyrkan i Skara omnämns i ett biskopsbrev som sannolikt är något äldre. Ett "sannolikt" belägg för ortens existens är skalden Sighvats visa i Olav den heliges saga. Visan har daterats till "omkring 1019". I ett provinciale (Florensdokumentet) från omkring 1120 placeras Skarastiftet på första plats. Detta har tolkats som ett belägg på ortens stora kyrkliga betydelse.
Ytterligare kyrkor och ett gille är omnämnda under 1100-talets senare del. Tiggarmunkskonventen (dominikaner och franciskaner) grundades respektive 1239 och 1242. Bodar omnämns 1262. Under 1200-talets senare del dyker de första beläggen på rådsstden upp (1285 advocatus och dominus/fogde och rådman, 1301 borgmästare, råd och sigill).
Skara anlades i randområden mellan slättbygd och kuperad bygd, vattenfattiga områden och vattenrika. Staden låg centralt ur kommunikationssynpunkt, med sammanstrålande vägar från bl a Gamla Lödöse, Bogesund/Falköping, Hjo/Skövde, Närke och Lidköping. Stadens uppkomst har satts i samband med funktionen som tingsplats, och möjligen även andra centrala funktioner (förkristen kult och marknader). Den kyrkliga centralortsfunktionen har "med säkerhet fungerat under 1000-talet". Eftersom den tidiga kyrkan sökte sig till betydelsefulla orter har man antagit att Skara redan i förkristen tid haft en roll som centralort. man har diskuterat om biskopssätet tidigast, före ca 1050, kan ha varit lokaliserat till Husby, och sedan flyttats till Skara. De arkeologiska och historiska indikationerna är emellertid vaga på den punkten. den sannolika slutsatsen är emellertid att "någon form av bosättning" funnits i Skara redan "under tidigt tiohundratal". Med kyrkans hjälp bör denna bebyggelse på ett tidigt stadium ha utvecklats till en centralort. Men till bilden hör också den tidigmedeltida kungamaktens närvaro. Liksom i Sigtuna och Lund kan man i Skara "spåra ett kungligt intresse" bakom stadens uppkomst.
En förändring av Skaras bebyggelsestruktur ägde av allt att döma rum under högmedeltiden. "Sammanfattningsvis kan sägas att klena flätverkskonstruktioner - någon gång i kombination med t ex skiftesverk och/eller möjligne resvirke - utgör den byggnadstekniska arsenalen från 1000-talet fram till 12-13-00-tal, då skiftesverkstekniken börjar dominera." Men bortsätt från denna arkeologist belägda förändring i byggnadstekniken förefaller staden ha behållit sin grundplan ända in i modern tid. Den största medeltida utbredningen av staden förefaller ha uppnåtts under högmedeltiden, kanske senare 1200-talet. Den tidigmedeltida staden var betydligt mindre och lokaliserad till närområdet runt domkyrkan och Stortorget.
Skara var en samlingspunkt för människor. Här samlades man till ting, marknader och mässor, men staden fungerade också som vallfartsort. Mycket talar för att det medeltida samhället dominerades av de kyrkliga institutionerna. Men en "andra maktsfär och kanske motpol" återfanns i den "profana centralmakten representerad av kungens borg och fogde". Det borgerliga samhället, som levde på jordbruk, handel och hantverk, utgjorde en tredje intressegrupp i medeltidens Skara. Stadens strategiska läge ur kommunikationssynpunkt innebar att den vid flera tillfällen utsattes för krigiska företag och sattes i brand. Arkivaliskt belagda bränder gäller åren 1277, 1309, 1372, 1380 och 1502. 1612 brändes renässansslottet Skaraborg.
Kungamaktens representant hade på medeltiden sitt säte i borgen Gälakvist söder om staden. Efter reformationen byggdes Skaraborg på mark som sannolikt tidigare hört till domonikanerkonventet. Slottsbygget började på 1580-talet, och slottet blev fram till 1612 säte för landshövdingarna. Efter branden flyttades emellertid landshövdingeresidenset, för att till slut hamna i Mariestad. Den medeltida katedralskolan i Skara blev 1641 gymnasium. År 1719 drabbades staden av vådeld. "1700-talets Skara vilade i hög grad på skolan, kyrkan och den 1775 grundade veterinärsinrättningen.
Skara var en stad som dominerades av sina institutioner. Gymnasieeleverna utgjorde exempelvis 40-50 % av stadsbefolkningen vissa år på 1700-talet. Staden hade då en folkmängd som låg klart under 1000-invånare. Men 1700-talet förefaller trots allt ha varit en expansiv period. Skaras folkmängd kan inte mycket ha överstigit 300-400 invånare ännu så sent som vid 1600-talets mitt. På 1770-talet hade befolkningen vuxit till drygt 800, och på 1810-talet har invånartalet passerat 1.000.

Sven Lilja