Staden Torneås grundande (1621) var en del av en större plan för att anlägga nya städer kring Bottniska viken (fi. Pohjanlahti). Redan på 1580-talet planerades en ny stad i Torneälvens (fi. Tornionjoki) mynning, eftersom området sedan länge hade varit ett viktigt centrum för handel i Lappland (lax och andra fisk samt pälsverk). Den svenske etnografen Olaus Magnus har i sitt verk Historia de gentibus septentrionalibus (1555) framhävt att Torneå var en internationell marknadsplats med livliga kontakter med kontinenten. Den första planen att grunda en stad på marknadsplatsen verkställdes aldrig, eftersom de lokala landsköpmännen och de så kallade birkarlarna satte sig emot det. Från 1580-talet till 1620-talet gjorde regeringen åtskilliga försök att tämja de gamla eliterna i Norrbotten (nuförtiden de nordliga delarna av Sverige) och i Österbotten (nuförtiden i Finland) och förflytta dem till de nya städerna som skulle grundas på kusten kring Bottniska viken.

År 1620 gav konung Gustaf II Adolf en order att grundlägga samtidigt fyra städer i området (Torneå/Tornio, Umeå, Piteå och Luleå). Privilegierna för Torneå staden bekräftades nästa år och staden fick rättigheter för ett mycket omfattande handelsområde: det bestod av trakterna kring Över- och Nedertorneå, Kalix och Kemi (fi. Kemi) socknar samt Kemi och Torneå Lappmark. Handelsområdet var kanske det största i hela riket till ytan, även om det inte bodde mycket befolkning i dessa nordliga trakter. Torneå var såsom alla andra städer kring Bottniska viken en uppstad, vilket betydde att det inte var tillåtet för stadens borgare att driva utrikeshandel utan de ålades sköta sin export och import via huvudstaden Stockholm. Först år 1765 fick Torneå begränsade stapelrättigheter och de fullständiga stapelrättigheterna beviljades slutligen på 1820-talet.

Staden kan i alla fall redan under 1600-talet karakteriseras som en välbärgad uppstad som uppnådde ganska snabbt en fast ställning i sitt handelsområde. Trots det tog det en ganska lång tid innan invånarna i Torneå blev ”mogna” till en urban miljö. Orsaken var enkel: det fanns inte mycket tidigare erfarenhet av stadslivet, eftersom många av de nya borgarna hade varit först och främst bönder och i andra hand lantköpmän. Det tog flera decennier för staden och dess befolkning att anpassa sig till de borgerliga näringarna och jordbruket och olika binäringar stannade länge kvar i alla sina former. Det är märkbart att bara några få av de gamla birkarlarna flyttade till staden; de flesta satt kvar i sina hemman och försökte fortsätta sin olagliga lanthandel. När borgarnas ”självförtroende” och ”självmedvetande” växte upp, började de också kontrollera lanthandel och kräva att deras ensamrätt angående handel också skulle respekteras.

Staden styrdes av en borgmästare och ett antal rådmän, vanligtvis 5 – 6 stycken. De första borgmästarna arbetade påfallande ofta samtidigt som olika slags arrendatorer (t.ex. tull, accis, landsskatter osv.). Kronan använde denna strategi i upprepade gånger i de nya anlagda städerna för att försäkra städernas framgång. Under de första decennierna av 1600-talet var det de jure inte fråga om de så kallade kungliga borgmästarna, men de facto var saken just så. Till tjänsten utvalde kronan de företagssammaste individerna som hade energi, erfarenhet av förvaltningssaker och ekonomi samt tillräckligt med förmögenhet. Kronan frågade inte mycket av torneåbornas åsikter om vem de ville ha som sin förman, men å andra sidan var nästan alla av de nya borgmästarna kända i staden: de hade vanligtvis nära kontakter med trakten eller var besläktade med torneåborna. Under 1664–1674 Torneå var en residensstad för landshövdingen i Västerbottens och Österbottens län.

Torneå hade inte en egen församling utan tillhörde Nedertorneå församling. Fram till år 1647 var också kyrkan gemensam, men från och med detta år använde stadsborna en egen kyrka. Stadskyrkan brann ner år 1682. En ny tempel som fortfarande är i bruk byggdes upp snabbt. I staden fanns också en pedagogi eller en elementarskola som grundades redan år 1630.

Under det Stora nordiska kriget förstördes staden grundligt: Torneå brann ner redan år 1714 och ett år senare plundrades staden av ryssarna. Från vårvintern 1717 balanserades situationen, eftersom ryssarna hade dragit sig undan. Staden kunde alltså börja återhämta sig av kriget något tidigare än de andra städerna kring Bottenviken och i synnerhet i de finländska landskapen.

Författare: Petri Karonen.