Åbo stads finska namn Turku syftar på stadens funktion som köpcentrum (jfr. torg), medan det svenska namnet återspeglar stadens geografiska läge vid Aura å (fi. Aurajoki). Förutom handelsplats blev Åbo på 1200-talet Finlands kyrkliga och i viss mån också dess administrativa centrum. Enligt vissa tolkningar låg Finlands första biskopssäte i inlandet i Nousis (fi. Nousiainen), där martyrbiskopen Henrik låg begraven, men av omtvistade orsaker lät påve Gregorius IX förflytta biskopsresidensen närmare havet, till Korois (fi. Koroinen), år 1229. En och halv kilometer söder om detta kyrkliga centrum, på den östra sidan om ån, uppstod en köpmanskoloni; avståndet mellan biskopen och den nya tätorten förklaras kanske av det kan ha varit omöjligt för hansekoggarna att segla fram till Korois. Tyska köpmän verkar ha spelat en viktig roll vid den nya stadens tillkomst. Det är möjligt att dominikankonventet, som grundades vid ån förmodligen år 1249, lockade handelsmän och mer permanent bosättning bredvid sig. Åbo stads äldsta bevarade privilegiebrev härrör från år 1525. Det är möjligt att Åbo fick sina stadsprivilegier på 1290-talet. År 1309 Åbo karakteriserades som ”civitas” och det hade redan ett eget sigill.

År 1286 flyttade också biskopen till den nya tätorten och en ny domkyrka togs i bruk år 1300. Förutom domkyrkan, domkapitlet och dominikankonventet inrymde staden också andra religiöst präglade institutioner, alltså gilleshusen och barmhärtighetsinrättningar. Åbobiskopen ägde en borg cirka tio kilometer öster om staden, i Kustö (fi. Kuusisto), tills den revs ner på order av Gustav Vasa. Åbo stift omfattade samtliga finländska landskap fram till 1554, då Viborgs (fi. Viipuri) stift grundades i öster. Katedralskolan var i funktion redan under medeltiden och dit kom elever från övriga finländska stadsskolor för att avsluta sina studier. Som biskopssäte var Åbo ett naturligt val, när kronan grundade det första universitetet i Finland: Åbo Akademi inledde sin verksamhet år 1640.

Cirka tre kilometer nedåt mot havet, vid åmynningen, byggdes ett kungligt slott på 1200-talet. Vid det här laget var införlivandet med finska områden med det svenska riket fortfarande i gång och inte ens Åbo skonades från orostiderna: år 1318 plundrades staden av Novgorods styrkor. Också de senare konflikterna under Kalmarunionen och Vasakungarna berörde Åbo ibland mycket nära; allvarligast torde ha varit danskarnas plundringståg år 1509. Åbo slott var under många perioder det viktigaste administrativa centrumet i den finska riksdelen; så ock på 1500-talet, då hettig Johan (blivande kung Johan III) styrde sitt hertigdöme därifrån. Åbo slott låg utanför den egentliga stadsbebyggelsen ännu i slutet av 1600-talet.

Åbos karaktär som det viktigaste administrativa centrumet i Finland framgår också av att det år 1414 grundade landsrätten placerades dit. I Åbo präglades också mynt under 1400-talet och fram till ca. 1560. År 1623 grundades Åbo hovrätt.

Åbo stads råd omnämns för första gången i ett brev från år 1324. Rådet verkar ha bestått av fyra borgmästare och åtminstone fyra, sannolikt åtta eller tio rådmän, av vilka hälften satt i rätten åt gången. Under 1500- och 1600-talen verkar det sittande rådet ha bestått av två borgmästare och sex rådmän. De flesta kända rådmän och borgmästare var köpmän och endast i några få fall hantverkare, vilket påminner om läget i de flesta östersjöstäder.

Åbo stads karaktär som handelsstad förstärktes av att Åbo var, med undantag av vissa korta perioder, den enda stad i Finland, där köpmännen i likhet med köpmännen i Stockholm alltsedan 1300-talets mitt hade officiell rätt till direkt utrikeshandel och export och import med egna skepp. De stränga handelsrestriktionerna av år 1636 gynnade formellt Åbo, men i praktiken gick Åboköpmännen miste på en hel del inkomster p.g.a. österbottningarnas bondeseglation och de österbottniska städernas handel med Stockholm.

Av Finlands städer var Åbo den, där hantverkaryrkena sannolikt var allra mest differentierade. Åbo fick sitt första hantverkarskrå på 1620-talet, vilket veterligen var det första i sitt slag i Finland, trots att det hade funnits skrån i svenska städer senast under senmedeltiden.

Invånarantalet i slutet av 1400-talet har uppskattats till ca. 1 500. På 1570-talet var folkmängden ca. 2 000–3 000. Siffran växte till drygt 4 000 vid 1600-talets mitt och till drygt 5 800 i slutet av århundradet. År 1647 rankades Åbo som den 6:e av rikets städer; år 1664 som den 8:e.

Majoriteten av invånarna i Åbo var sannolikt finskspråkiga. Bland borgerskapet i det medeltida Åbo talades finska, svenska och lågtyska. Under 1300-talet kan tyskarna ha utgjort majoriteten bland borgarna i Åbo, men det är möjligt att bilden förvrängs av att tyskarna har lämnat efter sig fler skriftliga källor tack vare sin mer avancerade kultur och sina mer utvidgade nätverk. Tyskarnas numerär minskade alltsedan mitten av 1400-talet, och i synnerhet riksrådets beslut av år 1471, enligt vilket tyskarna förbjöds att delta i administrationen i det svenska rikets städer, minskade tyskspråkiga borgares intressen att invandra norrut. Läget förändrades igen under det sena 1500-talet, då tysk invandring befrämjades av makthavarna. Under 1600-talet utgjorde tyskarna majoriteten bland det högre borgerskapet, men deras antal minskade mot århundradets slut. Åbo blev samtidigt ännu mer internationellt tack vare tilltagande invandring från Holland och Skottland.

Bosättningen vid ån kantades av klippor och backar. Åbo hade ett geografiskt gynnsamt läge: där mötte sjövägen med två viktiga landvägar, av vilka den ena löpte norrut mot inlandet och den andra österut mot sydkustens fästningar och bebyggelsecentra. I knutpunkten låg ett torg, vid vilket rådstugan stod. Stadsplanen iakttog nordtyska förebilder, men trots att det också byggdes stenhus var de flesta stadsgårdar byggda av trä. År 1414 byggdes det en bro över ån, och senast då uppstod det en ny stadsdel väster om ån. Kung Johan III planerade på 1580-talet att bygga en mur runt staden, vilket annars var ett sällsynt element i det svenska rikets städer och också den här gången uteblev muren. Stadsplanen behöll sin medeltida karaktär fram till 1600-talets mitt. Då lät generalguvernör Per Brahe rita en ny, mer rektangulär stadsplan, men den genomfördes bara stegvis under 1600-talets senare hälft. Bränderna som drabbade staden år 1656, 1664, 1678 och 1681 erbjöd överheten lämpliga tillfällen att räta ut det medeltida slingrande gatunätet. Jordmånen under dagens Åbo är rik på kvarlevor av tidigare århundraden.

Författare: Marko Lamberg

Referenser:

Friberg, Nils, Stockholm i bottniska farvatten. Stockholms bottniska handelsfält under senmedeltiden och Gustav Vasa: en historisk-geografisk studie. Stockholm: Stockholmia förlag 1983.

Gardberg, C. J., Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Gardberg, C. J., Turun kaupungin historia 1100-luvun puolivälistä vuoteen 1366. Turun kaupungin historia, osa 1: Kivikaudesta vuoteen 1366. Turku: Turun kaupunki 1971.

Kallioinen, Mika, Kauppias, kaupunki, kruunu: Turun porvariyhteisö ja talouden organisaatio varhaiskeskiajalta 1570-luvulle. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2000.

Karonen, Petri, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620 – 1660). Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri, ”Raastuvassa tavataan”: Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1995.

Kuujo, Erkki, Finlands medeltida städer. Urbaniseringsprocessen i Norden, del 1: Middelaldersteder. Det XVII nordiske historikermøte. Trondheim: Universitetet i Trondheim 1977.

Kuujo, Erkki, Turun kaupungin historia 1366–1521. Turku: Turun kaupunki 1981.

Lilius, Henrik, Kaupunkirakennustaide suurvalta-ajalla. Ars – Suomen taide, osa 2, toim. Salme Sarajas-Korte et al. Helsinki: Otava 1988.

Nikula, Oscar, Åbo stads historia 1521–1600, band 1 & 2. Åbo: Åbo stad 1987.

Pihlman, Aki. Turku. Keskiajan kaupungit, osa 1. Turku: Turun maakuntamuseo 1986.

Ranta, Raimo, Suurvalta-ajan kaupunkilaitos. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Ranta, Raimo, Turun kaupungin historia 1600–1721, niteet 1 & 2. Turku: Turun kaupunki 1975.

Ruuth, J.. W., Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet, del I–IV. Helsingfors 1909–1923.

Seppänen, Liisa (toim.), Kaupunkia pintaa syvemmältä – Arkeologisia näkökulmia Turun historiaan. Archaeologia Medii Aevi Finlandiae IX. Turku: Suomen keskiajan arkeologian seura ja TS-yhtymä 2003.