Medeltiden
De danska och skånska kuststäderna är väsentligen barn av "Valdemarernas storhetstid" (1157-1241). Centralmakten konsoliderades under trycket av en politisk och ekonomisk expansion. Befolkningen ökade.

Ärkebiskopen i Lund erhöll sedan 1161 världsliga förläningar på Bornholm; så småningom också häradena kring Ystad.

Den danska utrikespolitiska expansionen under 1100-talets senare del ledde till kontroll över nordtyska områden och slut på vendiska härjningar. Denna nya situation skapade förutsättningar för grundande av kuststäder. Tidigare marknadsorter, de sk köpinge-orterna, hade varit indragna 2-5 1/2 km från kusten.

Den tyska kolonisationen längs södra östersjökusten skapade efterfrågan på danska (skånska) jordbruksprodukter. Samtidigt blev salt en viktig importvara, som kom från Lüneburg via Lübeck (även silver från Harz). Den nya salttillgången stimulerade sillfisket i Öresund, som fick sitt centrum på Skanörhalvön. Fiskesäsongen (22/8 - 11/10) gav upphov till säsongbosättningar på halvön.

Kraft polemiserar mot en föregångare (Nils Gösta Sandblad) när han sätter in Ystads tillblivelse i det stora sammanhanget kring sillfiskets expansion. Strandläget med lä och sandstrand skapade goda förutsättningar för Herrestadsbornas fiske, medan den öst-västliga kustförbindelsen inte haft någon betydelse. Ystads framväxt torde ha fortgått i etapper. Någon tidpunkt för stadens uppkomst kan inte fastställas. Troligen påminde utvecklingen om skanörhalvöns, med säsongbosättningar till en början innan de ekonomiska förutsättningarna skapats för en permanent bosättning. Böndernas förbindelser med tyskarna torde ha hört till de viktigare faktorerna i sammanhanget.

Trots brist på direkta positiva belägg antar Kraft att kronans intresse har spelat roll för Ystads uppkomst. Konungen ägde strandrättigheter vid kusten och marknadsplatsen, torget, var kungligt regale, som överallt i Danmark.

Tesch sätter Ystads uppkomst i samband med den tyska expansionen, sillfisket med skånemarknaden och kungliga intressen. hans tolkning av utvecklingsförloppet påminner om Krafts. Handelsutbytet med hansestäderna anses också ha haft betydelse för uppkomsten av Malmö, Trelleborg och Simrishamn. Äldsta urbaniseringskriterium är från 1258 eller 1267 då ett fransiskankloster anläggs. I Gesta Danorum (Saxo Grammaticus före 1220) nämns av skånska städer bara Lund och helsingborg. Kung Valdemars jordebok från ca 1230 upptar städerna Lund, Helsingborg, Vä, Tommarp och Skanör. Arkeologiska och historiska indikationer tyder på att staden uppkommit mot 1200-talets mitt.

Ystad nämns ffg i Lundaannalerna 1244. Orten antas då ha varit en känd strandköping. Ett dunkelt belägg antyder att ett franciskanerkonvent fanns i staden Ystad från 1267. Från denna tidpunkt anser Kraft att köpstaden är belagd. Han antar också en kronologisk koppling mellan stadsbildningen och franciskankonventets grundande i Trelleborg. Staden torde ha funnits innan konventet grundades.

Stadskyrkan började byggas vid 1200-talets början. Från denna utgångspunkt anser Kraft att "'Stads-bebyggelse' vid stranden kan (...) ledas tillbaka till 1100-talets senare årtionden, alltså även här till ärkebiskopen Absalons tid."

Ystads näringsliv synes ha baserat sig på sillexport (under 1400-talet kanske också oxexport) till de nordtyska hansestäderna. De lybska pundtullräkenskaperna ger en uppfattning om stadens ställning i skånemarknaden vid 1300-talets slut. Grovt uppskattat tycks staden ha legat på en 3 - 5:e plats efter de dominerande Malmö och Falsterbo och kanske i samma storleksordning som Skanör och Dragör.

I sin kommentar till utgåvan av "Kong Valdemars jordebog", 2 (1-3, 1926-45) har Svend Aakjaer beräknat stadens befolkning till ca 1750 invånare. Beräkningen gäller år 1523 och baseras på byskatterna och annat kameralt material.

Dödlighetstoppar till följd av epidemier 1601-1602, 1622-1623, 1655-(1657 ?). Källa: klockringningslängder.

Från nordiska sjurskriget till tyska krigens början
Till de allmänna utvecklingslinjerna hör expansionen i Amerika, silverinflödet och prisinflationen. Holländarna ersätter hanseaterna som Östersjöhandelsn främsta ekonomiska kraft. Adeln fick 1536 privilegier på oxhandel ("vad som skulle bli Danmarks främsta exportgren"). Borgare kunde köpa upp oxar och låta föda upp dem på adelsgårdar. För övriga grupper var var oxhandel förbjuden. Sillfisket i Skåne försvann och ersattes delvis av lysande fiske i Bohuslän.

Högkonjunktur i Europa på 1500-talet medför prisstegringar på Danmarks viktigaste exportvaror, spannmål och levande djur, främst oxar. Fram till 1600-talets mitt hade kringliggande gods och handelshus med centrum i Ystad en blomstringsperiod. Men perioden präglades också av återkommande krig med Sverige (1569, 1644 och vid dansktidens slutskede).

I vissa avseenden passade Ystad dåligt i den allmänna bilden. Staden behöll sina intensiva handelskontakter med de vendiska hansestäderna, främst Lübeck. "Man får kanske härvid i viss utsträckning tala om ett slags konserverad lokalhandel över södra Östersjön vid sidan av den stora världshandeln, som främst uppbars av holländarna." Oxexporten var av stor betydelse för Ystad, även om den var koncentrerad till ett fåtal kapitalstarka köpmän. Hästexporten var utlagd på fler händer, men den var mindre till sin omfattning. Spannmålsexporten låg främst i holländarnas händer. Förbud mot utförsel av spannmål var vanliga särskilt i tider av missväxt. Ystads egen handelsflotta var mycket liten, bara 8 fartyg 1655.

Ystad blev 1623 tilltänkt som distrikts-centrum för ett av "hispaniska kompaniets" handelsområden. Under staden lades Simrishamn och Bornholm, med Rönne. Satsningen blev emellertid ett misslyckande.

Nordiska sjuårskriget blev en börda för staden, med årliga pålagor, inkvarteringar och ett knektmyteri 1567. 1569 genomförde hertig Karl en raid mot städer och landsbygd i östra Skåne. Ystad intogs av en mindre truppkontingen, plundrades och brändes delvis. Kalmarkriget (1611-13) nådde aldrig längre söderut än Vä med omnejd, där Gustav II Adfolf genomförde en skövlingsräd. Det svensk-danska kriget 1643 ledde till att Ystad ockuperades av svenskarna, som plundrade staden vid sin avfärd.

1658-1792
Folkmängd 1600-talet

Enligt Bjurling har Wimarson (Skrifter utg. av Ystads fornminnesförening 11) utifrån dödlighet (belagd genom bevarade klockringningslängder) beräknat invånarantalet enl. följande:

1600-10	1900 pers.
1610-20	2150    "
1620-25	2500    "

(Wimarson utgår från dödstalet 33,33 o/oo, hämtat från brandenburgska städer)

Bjurling är starkt kritisk mot Wimarsons beräkningar och menar att de dels måste utgå från Ystads dödstal på 1700-talet (34,65 o/oo 1749-1775) dels gälla en längre tidsperiod med tanke på dödlighetens starka fluktuationer. Själv räknar han fram en ca- befolkning på 2000 inv för perioden 1603/04 - 1623/24 (exkl. peståret 1619/20). Den genomsnittliga dödssiffran för perioden är 51,4 personer/år.

Beträffande befolkningsförändringar under 1600-talet är Bjurling mycket försiktig i sin slutsats. Han avvisar Wimarssons antagande om en kraftig tillväxt vid seklets början som vetenskapligt obelagd. Själv menar han att omlandets näringsutrymme inte förändrades och att folkmängden därmed förblev stationärt pendlande på grund av epidemier och krig.

Bjurling beräknar stadens invånarantal med utgångspunkt i mantalslängderna 1696-1710. Han antar att åldersgruppen 15-63 utgjort 60% av befolkningen (som under 1700-talets senare hälft). Antalet mantalsskrivna 1104 pers (1058-1145) i genomsnitt motsvarar en befolkning på 1840 inv. Efter komplettering av ej mantalsskrivna och fattiga stannar han för "något över 2000 personer år 1700".

Konjunkturer 1660t- 1670t
Bjurling framhåller att växlingar i den mantalsskrivna befolkningens storlek främst avspeglar konjunkturväxlingar. En jämförelse med mantalet i Skåne visar en nedgång mellan Roskildefreden och skånska kriget. Mantalet nådde ett bottenläge strax efter kriget (även i Malmö) för att sedan åter börja stiga. Svårigheterna under 1660- och 70-talen berodde bl a på ett hårt tryck av inkvarteringar, kontributioner och andra bördor. "Den första svensktiden präglades rentut av en sorts militär turisttrafik, som var föga populär, bland annat därför att den inte förde pengar till staden utan drog pengar därifrån." En viss svenskfientlighet rådde och motsättningar mellan militär och stadsbefolkning kom ibland upp till ytan.

Perioden präglades också av en fallande tendens på spannmålspriserna till följd av ett internationellt prisfall på spannmål. Detta slog hårt mot köpmännens handel, som till en viktig del var baserad på spannmål. Exportförbud (vanliga under svensktiden) under dyrtider gjorde samtidigt att ystadköpmännen inte kunde kompensera sig under internationella prisstegringsperioder. Inte heller tulltaxan, som infördes snart efter erövringen, var väl avpassade för det skånska näringslivet. Man hamnade i ett ofördelaktigt konkurrensläge i förhållande till andra intressen i den internationella sapnnmålshandeln. En stark opinion lyckades pressa fram en viss modifiering av tullsatserna, dock inte tillräcklig, menar Bjurling. Även Lilla tullen blev impopulär. Exportförbud på hästar (tidigare viktig exportvara) och införande av det svenska myntsystemet var andra åtgärder som möttes med skepsis. Den nya politiska situationen skapade också kreditproblem.

Bjurling har "huvudintrycket" att utrikessjöfarten minskade under perioden. Minskningen berodde huvudsakligen på lägre aktivitet från ystadsköpmännen. Rostock-skepparna, som dominerade handeln Ystad-Tyskland, visade inga tecken till minskad aktivitet. Bland varuslagen minskade hästutförsel och spannmål medan oxutförseln höll nivån någorlunda.
Skånska kriget 1676-78 blev en svår prövning för Ystads invånare. Staden erövrades av danskarna juni 1676 och kom under krigets förlopp att gå ur hand i hand från danska till svenska trupper och tillbaka igen. Danskarnas slutliga reträtt förenades med en stor plundringskampanj. Utrikessjöfarten gick kraftigt tillbaka. Vissa ledande Ystad-bor, som kollaborerat med de danska erövrarna, flydde till Danmark.

Ekonomisk återhämtning 1680-talet
Folktalet återhämtade sig. Staden hade födelseöverskott under hela 1680-talet, och Bjruling räknar också med en omfattande inflyttning. Sjöfarten tog ny fart dominerad av skepp från Rostock och Lübeck. Danskarnas andel ökade successivt, medan stadens egna skeppare som regel inte hade större andel än 20% av trafiken. Stalloxar var den viktigaste exportvaran med 72 %, följd av alun 11 % och hästar 10 %. Spannmålshandlen var obetydlig främst till följd av exportförbuden.

Försvenskaningsarbetet pågick under 1680-talet, med införande av det militära indelningsverket och likriktning av religion och rättsväsende, "den sk uniformiteten". Prästerskapet spelade avgörande roll i reformarbetet.

1690-1710
"Viss stabilitet", enl Bjurling. Den positiva befolkningstrenden bröts på 1690-talet. ökad dödlighet till följd av farsoter (1698, 1701, 1705-06, 1709-10 samt peståret 1712). Ystad hade en utveckling likartad med Skånes. Malmö hade en svagare utveckling. Pesten 1712 drabbade dock Ystad hårdare än landskapet. (Missväxtår på 1690-talet, särsk 1697) Samma utvecklingsbild inom utrikeshandeln. Oxutskeppningen gav kraftigt exportöverskott. Oxexporten kom att koncentreras till Ystad och Landskrona, medan de andra skånska städerna belastades med "dubbel lantmannatull". Ystad blev efter 1693 den främsta skånska utrikessjöfartshamnen. Förbindelserna Sverige-Tyskland och oxutförseln bidrog till detta. "Skånska" adeln var huvudintressent i oxhandeln och fick 1694 monopol på oxstallningen. Spannmålshandeln var fortfarande svag.

Ystad hade som regel exportöverskott, medan Malmö, såsom administrativt centrum, var den främsta importhamnen. Kramimporten var mycket "ringa". Spannmålsutförseln var betydelsefull för borgarna men den gick bara till inrikes hamnar, först och främst till Stockholm, därnäst kom Karlskrona, Norrköping och Västervik. Även Gävle och i viss mån Karlshamn och Visby mottog spannmål från Ystad. (År 1709)

1710-talet
Efter Poltava hamnade Ystad i beredskap. Oxutförseln upphörde. Militära förråd och soldater (Södermanlands regemente) samlades i staden. Ystad var en viktig överfartsort till Pommern. Böldpesten slog till hårt från sommaren 1712. Dödstalen kulminerade i augusti-september för avklinga mot slutet av året. Den drabbade proportionellt hårdare de sämst ställda.

Efter pesten kom näringarna igång igen långsamt. Befolkningsutvecklingen var stagnerande ända in på 1720-talet- oxutförseln kom igång från 1614, men det gick trögt i början. 1717 infördes exportförbud. Konjunkturerna synes ha varit svaga.

Frihetstiden och Gustavianska tiden
Den inrikes spannmålshandeln ökade avsevärt under 1700-talets senare del. Spannmålspriserna var stigande. Det ekonomiska läget i "Ystad med omnejd" förbättrades. Mellan 1720 och 1790 växte folkmängden i Malmöhus län med nära två tredjedelar. Bakom expansionen, menar Bjurling, låg en kvantitativ ökning av jordbruket i motsvarande omfattning.

Oxstallningen hade förlorat sin tidigare betydelse. Ystads export kom i stället att baseras på alun och från 1760-talet salt sill. Ystadsborgarna drog fördel av de gynnsamma sillkonjunkturerna under 1760-talet. Spannmålsexport förekom sporadiskt, men var oftast förbjuden. Fortfarande gick större delen av exporten på Tyskland och i viss mån Danmark. Lübeck dock förlorade sin viktiga roll från 1740-talets slut. Från 1760-talet fick rederinäringen en viktigare roll, för att på 1770-talet kulminera. Ystad hade vid 1770-talets mitt sannolikt den största handelsflottan i Skåne. Den tidigare viktigaste redarstaden, Kristianstad, hade nu blivit akterseglad.

Befolkningsutvecklingen var långsiktigt stagnerande. Efter en återhämtningsperiod under 1720-talet början ökade dödstalen så att födelsenettot blev obetydligt. På 1730-talet var befolkningsutvecklingen gynnsam, men tycks ha avtagit under decenniets senare del och 1740-talet. 1750-talet hade lågt födelsenetto men stark inflyttning, mantalet steg. 1760-talet hade viss utflyttning och lågt födelsenetto som vid 1770-talets början övergick i viss folkminskning. Under den tidiga gustavianska tiden hade befolkningsutvecklingen blivit stagnerande. Mellan åren 1766 och 1790 oscillerade den runt genomsnittet.

Folkmängd 1700-talet

Folkmängden

Referenser:

Ystad: Rådhusrättens och magistratens arkiv. Mantalslängder, HIb:1, 1683-1700 (luckor 1695,-97,-98).

Kronoräkenskaperna. Huvudserie, HIV: 22-26, 1772-77 (lucka 1774)

Litteratur:

Oscar Bjurling: Ystads historia, 1658-1792. (Ystads historia. Del I. Från äldsta tid till 1792.) Ystad 1956.

Salomon Kraft: Den danska tiden. (Ystads historia. Del I. Från äldsta tid till 1792.) Ystad 1956.

Sten Tesch, Ystad I. (Medeltidsstaden 44) 1983.

Sten Tesch, Ystad II. (Medeltidsstaden 45) 1983.

Sven Lilja