Göteborgs historia

Göteborgs föregångare

Först under 1200-talets mitt fick Sverige ett landområde mellan det norska Bohuslän och det danska Halland som gav direktkontakt med Kattegattsområdet. Den närmaste svenska staden var då Lödöse (senare benämnt Gamla Lödöse), beläget vid Göta älv ca 4 mil från mynningen. På den norska sidan låg staden Kungahälla och borgen Ragnhildsholmen, som i början av 1300-talet ersattes av Bohus. Det blev en huvudlinje för de svenska makthavarna att säkra detta kustområde, som var satt under ständigt hot från de nordiska grannarna.

Omkring 1303 lät kung Birger Magnusson uppföra Gullbergs fäste på platsen för nuvarande Skansen Lejonet. År 1333 nämns i ett brev från den svenske kungen Magnus Eriksson för första gången borgen Lindholmen på den svenska delen av Hisingen, och 1366 omtalas Älvsborg (senare benämnt Gamla Älvsborg) på fastlandet mitt emot. Svenskarna befäste genom dessa borganläggningar kontrollen över mynningen av Göta älv, medan norrmännen genom Bohus kontrollerade älven längre upp.

Det senare blev så småningom ett av skälen till att man 1473 grundade en stad närmare Göta älvs mynning, först med namnet Götaholm, sedan Nya Lödöse, belägen inom nuvarande stadsdelen Gamlestaden. Denna tog över den roll som Gamla Lödöse haft som förmedlare av handel från Västergötland och det övriga Vänerområdet. Dess läge var emellertid utsatt, och borgarna, både svenskar och tyskar, fick flytta till foten av Älvsborgs fästning och där 1545 börja bygga en ny stad. När danskarna 1570 tog Älvsborg återvände man till det forna stadsområdet.

I början av 1600-talet anlades ytterligare en stad i området, Karl IX:s Göteborg på Hisingen mitt emot Älvsborgs slott. Staden tillkom för en grupp nederländare, som inkallats för att utveckla den svenska kopparhandeln. Den fick stadsprivilegier 1607 men förstördes redan 1611 under Kalmarkriget. Det var traditionerna både från det svensk-tyska Nya Lödöse och det nederländska Göteborg som smältes samman i Gustav II Adolfs Göteborg, dvs. det nuvarande Göteborg, som började anläggas 1619 och som fick stadsprivilegier 1621. Göteborg kom också att ta över det uppland som utvecklats kring det tidig- och högmedeltida Gamla Lödöse.

Perioden 1621-1800

Stora delar av Nya Lödöses befolkning flyttades till den nya staden, som liksom sina föregångare fungerade som det svenska rikets port mot Västerhavet och den nordvästeuropeiska marknaden. Göteborg befästes successivt under 1600-talet och fick så småningom en permanent garnison. Göteborg var också residensort för landshövdingar och guvernörer. År 1620 blev Göteborg stiftsstad, först som säte för en superintendent, från 1665 för en biskop.

Även efter det att Halland och Bohuslän blivit svenska landskap förblev Göteborg Västsveriges ledande stad. Under 1600-talet spelade nederländare och nederländskt kapital en mycket stor roll för Göteborgs starka utveckling. Detta kom att sätta sin prägel på stadens förvaltning, näringsliv och fysiska miljö. Redan på 1690-talet hade klädestillverkningen en expansion, och Göteborg blev en av frihetstidens ledandemanufakturstäder. Under 1700-talet dominerade den brittiska marknaden stadens export.

Det göteborgska handelskapitalet hade vitala intressen i ett mycket omfattande omland, som innefattade det inre av Småland, Västergötland, Värmlands bergslag och Dal. Exporten baserades huvudsakligen på järn och trävaror, som anlände från Värmland och det övriga Vänerområdet via pulsådern Göta älv. Handeln ombesörjdes av handelshus, som bevarade sin viktiga roll som förmedlare och kreditgivare långt fram på 1800-talet.

Göteborg var under 1700-talet centrum för tidens transoceana handel i Ostindiska kompaniets regi. Te, porslin och siden hemfördes från Kina och såldes på auktioner till köpare från europeiska handelsstäder. Under 1700-talet präglades staden även av sillfisket; salt sill och tran gav goda exportinkomster.

Göteborgs starka tillväxt på 1600-talet ledde till att staden redan vid 1700-talets början var en av rikets allra största städer. Befolkningen på 1670-talet har uppskattats till drygt 4 000 invånare. Vid 1700-talets mitt hade den stigit till över 10 000. Göteborg tävlade då med Karlskrona om positionen som rikets näst största stad.

Perioden från 1800

Göteborg befäste under 1800-talet sin ställning som rikets andra stad. Folkmängden tiodubblades på hundra år: från 13 000 invånare år 1800 till 130 000 år 1900. Göteborg tillhörde genom hela seklet rikets mest expansiva städer. Ostindiehandel och sillfiske upphörde i början av 1800-talet, men kontinentalblockaden under Napoleonkrigen medförde en intensiv men kort blomstring för Göteborg, som blev transitohamn för den brittiska handeln på Europa. De brittiska, särskilt skotska, förbindelserna förblev betydelsefulla, och ett stort antal brittiska affärsmän etablerade sig i staden. Det gynnade inte bara affärslivet utan även stadens kulturella blomstring.

På 1840-talet framstod Göteborg som rikets ledande importhamn, och mot slutet av 1850-talet var staden främst även inom exporten. Samtidigt utvecklades ett livskraftigt fabriksväsende, och Göteborg var vid seklets mitt den tredje största fabriksstaden i riket. Textil och livsmedel var de dominerande näringsgrenarna, men en mer differentierad branschblandning var under framväxt.

Göteborgs industriella utveckling var fortsatt stark under resten av 1800-talet. Staden etablerade sig som den efter Stockholm största fabriksstaden. Metall- och verkstadsindustrin distanserade de tidigare ledande branscherna. De stora skeppsvarven (Götaverken, Lindholmen och Eriksberg) präglade länge tillsammans med Volvo och Svenska Kullagerfabriken (SKF) den göteborgska industrin under 1900-talet.

I jämförelse med Stockholm och Malmö har industri och sjöfart givit profil åt staden. Göteborg har varit rikets främsta sjöfartsstad med ett flertal betydande rederier. Under 1900-talet har dominansen för tung verkstadsindustri förstärkts. Det medförde att Göteborg efter de s.k. rekordåren på 1960-talet drabbades ovanligt hårt av 1970-talets varvskris, som medförde ett antal problemfyllda år för staden. Befolkningen, inklusive förortsbor, har ökat från 160 000 år 1900 till 610 000 år 1980. Tillväxten har varit medelstark jämfört med tätortsväsendet i dess helhet.

upp

Krångliga ord?

Prova att klicka på understrukna ord i texten, så bör du få en ordförklaring. Om det inte fungerar kan du istället läsa vår ordlista.

Problem med länkar?

Om din webbläsare saknar JavaScript måste du välja sida från vår Platskarta istället.