Visbys historia

I stadskärnan har påträffats lämningar av en boplats från senneolitikum (3300-2800 f.Kr.). Hur långt tillbaka i tiden stadsbebyggelsen sträcker sig är oklart; arkeologiska undersökningar under 1980-talet har gett begränsad kunskap om en träbebyggelse som möjligen härrör från 800-talet. Namnet Visby, känt först från början av 1200-talet, antyder en central kultplats.

Vid Kopparsvik ('Köpvik') söder om den nuvarande stadskärnan anlades under vikingatiden en handelsplats och ett gravfält. Den medeltida staden, vars gatunät har uppfattats som slutpunkten på ett vägsystem som sträckte sig över hela ön, växte fram innanför den gamla hamnviken, nuvarande Almedalen.

Då gotländsk handel och sjöfart under 1100- och 1200-talen fick en central roll i östersjöområdet blev staden centrum för en mångetnisk verksamhet med ett starkt tyskt inslag. Från 1200-talet härrör stadsmuren (Visby ringmur), merparten av de 17 kyrkorna samt ett stort antal boningshus. Såväl dominikaner som franciskaner byggde konvent med stora kyrkor, medan cistercienserna anlade ett nunnekloster alldeles utanför stadsmuren. Också en skola och ett helgeandshus för fattiga, sjuka och resande uppfördes. Visby spelade en ledande roll i den gotländsk-tyska handeln på Novgorod och var också utgångspunkt för tyska korståg mot Lettland. Stadens dominans sågs av de gotländska farmannabönderna som ett hot mot deras traditionella handel och sjöfart. Ett krig mellan stad och landsbygd 1288 slutade med att Visby fortsatte sin frigörelse från resten av ön.

Då Hansan fick en fastare organisation vid mitten av 1300-talet hade Visby ledningen för de nordöstliga städerna. Valdemar Atterdags erövring av Gotland 1361 drabbade också Visby, som under hot om plundring tycks ha fått betala en dryg tribut (Korsbetningen). Ändrade förutsättningar för östersjöhandeln minskade efter hand stadens betydelse och mot slutet av 1300-talet blev den ett skiftande byte för svenska, danska och mecklenburgska anspråk. Också de sjörövande vitaliebröderna behärskade några år Visby men motades bort efter Tyska ordens invasion 1398. Orden innehade Visby och övriga Gotland till 1408, och under dess tid eller kort därefter anlades i stadens sydvästra hörn det befästa slottet Visborg. Åren 1436-49 hade Erik av Pommern Visby som bas.

Från andra hälften av 1400-talet kom Visby alltmer att bli ett lokalt maktcentrum under en rad danska länsmän, däribland Olof Axelsson Tott och hans bror Ivar, Jens Holgersen Ulfstand och Søren Norby. Stadens position försvagades ytterligare i skuggan av Visborg. Flera svåra bränder är belagda från de närmast följande århundradena, bl.a. 1525 (i samband med ett lybskt angrepp) och 1611.

Visby och återstoden av Gotland tillföll Sverige vid freden i Brömsebro 1645, men under en treårig dansk ockupation revs och sprängdes Visborg 1679. Ännu under 1600- och 1700-talen förekom invandring av tyska köpmannasläkter (Burmeister, Donner m.fl.), och utförseln av gotländska produkter via Visby gick företrädesvis till Lübeck och andra städer längs södra östersjökusten.

Stadens allmänna nedgång medförde ett byggnadsmässigt förfall men räddade kyrkoruiner, stadsmur och köpmanshus från aktiv rivning. Under tidigt 1800-tal väcktes intresset för Visby som historiskt monument bland författare och konstnärer, och från 1840-talet uppstod en första turism, som redan vid sekelskiftet 1900 hade utvecklats till en etablerad näring.

1800-talet kännetecknades av såväl ekonomisk utveckling som ett aktivt kulturliv. Strax före sekelskiftet 1900 expanderade bebyggelsen utanför ringmuren kraftigt med bostäder, småindustrier, järnvägsanläggningar och militärförläggningar. Vid slutet av 1900-talet bodde endast en sjundedel av stadens befolkning innanför muren.

upp

Krångliga ord?

Prova att klicka på understrukna ord i texten, så bör du få en ordförklaring. Om det inte fungerar kan du istället läsa vår ordlista.

Problem med länkar?

Om din webbläsare saknar JavaScript måste du välja sida från vår Platskarta istället.